hemliga promenader

Mm. Sedan sist jag skrev så har ännu ett möte fastställts. På söndag blir det återigen en "secret wander" á là Läraren med stort L och Flickan Som Blev Kär i Fel Man... eller Kvinnan, kanske (är det ingen annan som har fasligt svårt att benämna sig själv som kvinna?).

Gårdagens happenings var verkligen underliga. Det går verkligen inte att definiera, att ta temperatur på hur han beter sig eller reagerar. Jag är helt borttappad i scanningsprocessen av hans känslor.

Det var när vi satt och fikade. Jag började bli svag för att jag inte hade ätit på länge (åh låga blodtryck, aj löw ju). Jag förde upp handen framför mitt ansikte för att försöka tyda skakningarna som gjorde att jag inte kunde hålla i min kopp.
"Can't you see how much I'm shaking?", sa jag och fortsatte betrakta min handflata.
Han för upp även sin hand, bredvid min, och säger: "Well, mine is shaking too."
Vi sitter där i några sekunder, med våra lillfingrar som nästan vidrör varandra. Sekunderna känns längre och längre, och plötsligt känns det som om tiden stannar upp, fryser fast; och allt jag kan tänka på är hur fint det här ögonblicket är. Hur fint det är att vi sitter där med en bit av våran själ* och jämför, nästan flyter samman.
Jag tar tag i hans lillfinger med pekfingret och tummen, och skrattar fram: "No, my shaking is more special!".


*Jag har alltid varit fascinerad av händer. Jag tycker att det är en såpass speciell del på en persons kropp, att jag får för mig att själen lyser igenom, eftersom detta är en del av kroppen som folk oftast inte är (själv)medvetna om.