Jag hade, återigen, en usel dag på jobbet idag. Men det fanns en liten sak som gjorde den så mycket bättre. När jag gick ur den pianolackerade restauranten och vände runt hörnet, så stod det någon där. Mina steg skyndades på, som sedan brast ut i spring; jag for rakt in i famnen på finaste Nick. Hjärtat började slå så fort att jag nästan blev litet yr. Jag började tjattra om jag vet inte vad. Slog armarna om honom igen, andades in hans doft och sa "I'm so happy to see you, that I'm shaking". Jag kunde liksom inte vara still. Han log litet och sedan kysste han mig.
Sedan skildes vi åt pga tidsscheman som inte går ihop. Men åh vad mycket lättare hjärtat blev efter det. Den där människan vet sannerligen hur man räddar en annars pestsmittad dag.
Igår glömdes min halsduk runt hans hals.
"Your Vivienne Westwood scarf smells like you"
"You mean it smells like cigarettes?"
"No, it doesn't! It smells like a lot of things... of you. Of cigarettes, a neck, your neck... and pearls. And blonde hair."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
jag läser, men kommenterar inte alltid. tänkte bara säga att jag är såjävlaglad för din skull, gumman. du förtjänar verkligen det här. :)
Skicka en kommentar