robot på lågenergi

Av någon anledning så bestämde min inre röst att idag skulle vara en självdestruktiv dag. Det kändes som om alla timmar av sömn gjorde det möjligt för min inre röst att byta plats med mitt vanliga jag. Som om en alternativ personlighet av Emelina flöt upp till ytan-- en personlighet som egentligen bara regerar i mina drömmar. Avsaknaden av mat gjorde ju inte saken bättre heller.
Gråt som har fåtts tvingas tillbaka gång på gång och en tvärsäker känsla av att jag håller på att bli galen. Att jag vilken minut som helst skulle kunna ställa mig upp och bara gallskrika i en panikartad ångest.
Som en sorts robot som går på lågenergi, och försöker tappert förstå sig på mänskligt beteende.

Jag är förvirrad, ångestladdad och rädd.
Rädd för mig själv och allt det där som kokar under.



(har jag inte sagt det förut, kanske? förhållanden får mig att må pyton.)