Det var väl då självaste fa-an? Vad är det för mening med att mina mungipor åker ned så fort jag tänker eller pratar om Herr M? Att jag sedan frivilligt tar upp samtalsämnen som "Herr M sa/har sagt det här" eller "Det jag tyckte så mycket om med Herr M var när..."-- då är man ju bara korkad. Du bringar ju olyckan på dig själv, Fröken E.
Men ändå kan jag inte förmå mig själv att sluta. Och varje gång jag ser något livstecken från hans sida, så sitter jag där med molande värk i hjärtat. Jag skulle inte vilja påstå att jag fortfarande är dödsförälskad i honom. Det kan faktiskt gå en dag eller två utan att jag tänker på honom ibland. Ibland är jag nästan säker på att jag nog är mer kär i kärleken än i honom. Men sedan när hjärtat börjar värka och jag sitter där med tom blick, så vill jag bara fingra på mitt korta nackhår och låtsas att det är hans hår jag smeker.
Och det är på tiden att jag sorterar om min "diffust"-mapp. Den är fylld med pojkar/män som jag under åren har tyckt om/tycker om. Mixat ihop i en härlig blandning av diffusa känslor. Så nu har alla fått labels såsom "en sak", "finns inte" och "mansgris".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
men du är ju starkare än vad du tror, chére *kindpuss*
Skicka en kommentar