Varför ser jag det som min plikt att börja snacka djupsnack med min fader och dess sambo så fort jag sitter vid deras middagsbord en fredagkväll? Det bara bubblar ur mig, och så sitter jag där och rodnar, för jag känner mig så himla fånig. Jag kan bara inte hjälpa det, för jag tänker så mycket själv, och så öppnar jag käften för att få höra någon sorts vis allsanning. Men den kommer ju aldrig. Det känns som om jag har hört samma sak om och om igen. Och att jag säger om samma sak, om och om igen. Bara att jag berättar det jag tycker för olika personer. Jag skakar på huvudet och känner mig, återigen, som en hypokritisk kliché.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Skojar du... Och bättre blir det ju knappast när de andra deltagarna i samtalet, tidsmässigt har ett tungt bagage av liknande ältande inom samma kategori som faktiskt kan dubbla ens egen livslängd. Men samtidigt går det inte på frågan att ignorera frågeställningarna. Det skulle kännas så oerhört korkat.
Skicka en kommentar