Den Stora Sucken och mitt livs stora kärlek

Den Stora Sucken sipprar ur mina lungor och axlar när jag lägger på luren efter ett samtal med min manager. Nu har jag sagt upp mig. Nu kan jag boka min flygbiljett hem och äntligen börja planera på riktigt. Mitt inre barn gnäller otåligt över den kyliga lägenheten som jag bor i för tillfället, och frustar otåligt till varje gång den maniskt städtokiga brasilianskan påminner mig om hennes närvaro.

(Okej, ett litet avbrott, då jag känner det nödvändigt att förklara varför jag har så svårt för henne. A.k.a. varför jag längtar så otroligt till att komma till tysta, åh-herregud-jag-har-ett-eget-rum! Sverige.
Nummer ett. Jag kommer aldrig förstå mig på människor som känner att de måste städa hela tiden. Eller folk som plockar upp dammsugaren så fort de kommer hem från jobbet/skolan. Folk som tittar snett på en för att muggen som jag drack kaffe ur fortfarande står på bordet två timmar efter att jag druckit upp. Det är ju min mugg! Grr! När folk höjer på ögonbrynen mot mig och säger "Jag förstår inte hur du kan leva sådär", så viftar jag med ena handen och säger "Jag förstår inte hur du orkar vara sådär".
Nummer två. Denna tös har vad naturen har gett henne en otroligt stark röst. En sådan där person vars snörvel ekar genom lägenheten. När hon hostar så hoppar jag till, för jag blir så skrämd av hennes oljud. När hon börjar prata vill jag säga åt henne att sänka ljudvolymen några snäpp. Jag vet att det är långt ifrån hennes fel. Men på ett orättvist plan så blir jag irriterad över att hon inte har vett nog att försöka vara tyst. Det går emot både min uppfostran och faktumet att jag är svensk (och därmed inpräntad med orden "visa alltid hänsyn" i pannan) att inte bli irriterad när folk är onödigt högljudda.
Nummer tre. Jag kommer aldrig vänja mig vid smattrandet som spanska, italienska och portugisiska framanar. De pratar så otroligt fort. Och orden är hårda. När de kulsprutar iväg i sina diskutioner så låter det som om de har en konstant tävling om vem som kan prata fortast utan att andas.)

Nu ska jag gå och äta toast med philadephia och gurka. Dricka varm choklad och sedan röka i vardagsrummet tillsammans med min fina bok som snart är färdigläst.
Mitt ständiga läsande sedan jag flyttade hit har fått mig att inse att litteratur är vägen att gå för mig, trots allt. Jag vill läsa tills mina ögon blöder, tills jag förstår vad alla ord betyder och sedan omformulera dem till mitt eget tycke. Jag vill veta allt som finns att veta. Jag vill förstå varenda referens som finns inom kulturen i världen.
Jag säger ju det. Åh, Intertextualitet! Du är mitt livs stora kärlek! *dramatisk gest med baksidan av handen mot pannan*