... Och i mina högtalare ekar Elefants musik ständigt. Efter två veckor med Elefanterna som bästa vän när jag har läst, så kommer jag väl att för alltid accossiera The Gargoyle och The Time Traveler's Wife med dem. Men jag kan inte förmå mig själv att sluta lyssna på dem. Det bara går inte. Det känns som om jag ger upp mitt allra sista hopp om kärlek om jag slutar lyssna på källan som fick mig att känna och sakna.
Igår gick jag till Frälsningsarméns loppis med mamma och stod med näsan i gamla böcker, som vanligt. Jag hittade väldiga fina utgåvor av Dostojevskijs Brott och Straff (uppdelat i två volymer, jag älskar när de gör så), och Tusen och en Natt. Det mysiga var att Tusen och en Natt var uppdelad i tre volymer ('cause it's a friggin' neverending book), och jag blir så glad när jag ser hur omsorgsfullt de gamla sidornas dekor är pyntade. Jag kommer alltid att vara dedikerad till skönhet. (imaginär djup suck från mitt håll)
Jag äter apelsinklyftor. Aaaaaaah, det här är livet! skrek hon och gjorde en piruettdans i mitten av sin ömma moders vardagsrum.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar