Politiskt korrekt

"Förstår inte varför folk läser bloggar om de vill att texterna ska vara politiskt korrekta och enligt konstens alla regler rättrådiga. Bloggare är inga förebilder, en blogg ger snarare i bästa fall bilden av något faktiskt, något som finns."
Emma Johnson 2008-01-29 kl 22:34

Se, vad man kan hitta bland bittra kommentarer på kända svenska bloggar. Ibland dyker det upp ljushuvuden som bara har så rätt att jag vill kyssa dem.

Gud ska veta att jag egentligen inte alls är PK, även om jag kanske ger sken av att försöka vara det. Jag tycker mycket; jag tycker om att dela in folk och känslor i små, nätta askar. Då vet jag var jag har dem. Detta leder till fördomar. Å andra sidan är jag nog den mest tåliga människan jag känner när det gäller andras åsikter. Om du säger "Det är de där jävla svartskallarna igen", så kommer du garanterat få en slag på armen och ett framfräst "Säg inte svartskalle!". Du må kanske tycka att invandrare bråkar mycket. Vi kan ju börja med att inte benämna en folkgrupp som något negativt. Jag kommer antagligen inte hålla med dig i dina åsikter, men jag kommer heller inte ta upp en allvarlig diskussion varje gång någon spyr ur sig fördomar. Kanske håller jag med, kanske inte. Oftast inte, eftersom jag starkt ogillar att människor ska diskrimineras av deras religion, sexuella läggning eller på grund av människors oförståelse för andra kulturer.

Om vi säger så här: Om du drar ett jude/hitler skämt, så kommer jag inte att skratta. Faktumet att min moders förra fästman röstade på Sverigedemokraterna, betyder inte att jag kommer att sluta prata med honom. Vi pratar fortfarande om böcker, det enda gemensamma intresse vi egentligen har. Men den dagen han börjar trycka på sina åsikter på mig, den dagen kommer min respekt att falla för honom. Den dagen, för flera år sedan nu, som han fnyste åt TV:n för att det var en "bögjävel" som höll i programmet; tja, den dagen så lade jag den första tegelbrickan av många som sakta men säkert började separera min ödmjukhet från honom.

Ibland kan jag tänka att jag skriver om alldeles för personliga saker. Allt det där man kanske egentligen inte skriver om. Men för mig är det en sådan befrielse att öppet få berätta för världen vad jag känner och tycker. Även om dessa känslor verkligen inte är vackra, allt som oftast. Avundsjuka, svartsjuka, depression, självdestruktivitet, hat, irritation. Men de går liksom hand i hand med allt det där vackra också. Om något, så är det ju verkligen mig ni lär känna genom att läsa mina dubbeltydiga ord. Det är något av det finaste jag kan ge er, kan jag tänka ibland.