För övrigt så är Michael i Paris just nu. Ensam, vad jag förstått det som. Hjärtat kniper till och pumpar långsamt ut förtvivlan i ådrorna som viskar "Ni hade planer på att åka dit tillsammans, men nu åker han utan dig, utan dig, utan dig... Ni skulle ha varit kära, men nu åker han utan dig, utan dig, för han behöver inte dig såsom du behöver honom".
Jag hoppas att jag kan åka till Paris igen utan att tänka på honom. Jag hoppas att jag kan gå förbi en Subway-butik igen utan att bli ledsen. Jag hoppas att jag kan köpa en Toblerone igen utan att få tårar i ögonen.
Varför känns det som om allt jag gör, påminner mig om honom?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar