Jag gick till det enda hotell som existerar i Oxelösund och sa "Här är mitt CV, jag vill jobba här". Såklart glömde jag inte det obligatoriska storgrinet som får en att se galen ut. Jag har alltid undrat hur folk kan tycka att det är trevligt att bli bemött så.
Efter en timme ringer min telefon, och då säger den hotellansvarige att ja, du kan komma in i morgon och jobba litet. Adrenalinet börjar susa genom mina ådror medan jag springer som en galen mellan alla rum i min fars hem och försöker hitta hemtelefonen så att jag kan ringa min kära fader och berätta. Jag känner mig som en liten unge som ringer och frågar "Visst var jag duktig nu?", när jag sedan sitter där på golvet och tänker att det finns ingen mening, för jag kan ändå inte skriva. Det bara går inte att få ut det där som vibrerar inom mig. Så jag har bestämt mig för att skriva något litet varje dag. Någon dag kommer det väl ut något genuint.
Mitt gamla rum hos pappa ligger undangömt från resten av husets rum. Så jag sitter här om kvällarna och gosar ihop mig på sängen och dricker kaffe med ljusen som sällskap. Jag ligger på rygg på golvet och tänker att det här rummet skulle lika gärna kunna bli min undergång som mitt hopp. En liten kokong som lindar in mig i min ensamhet och tankar. Kommer jag att skrika och klösa efter socialt umgänge, eller kommer jag sitta här inlindad i mina egna tankar och flöda?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar