Människan är omöjligt komplex och fånigt förutsägbar. Jag blir trött och hänförd på samma gång. Fast helst vill jag springa ut i den kalla småstadsnatten och få utlopp för allt som mina okapabla fingrar inte kan åstadkomma.
[edit]
Ikväll känns det som om hela min själ vibrerar och suddar ut de kanter som håller den intakt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar