(någorlunda) vuxen

Det allra knäppaste med att växa upp från en förvirrad tonåring till en mindre förvirrad (någorlunda) vuxen person är att det oftast är mycket lättare att kunna läsa av sina känslor. När man var yngre så bara kände man; man skrek och grät och var elak, för alla destruktiva känslor hade man ingen aning om vart man skulle göra av dem. Som (någorlunda) vuxen så kan jag sätta mig ned, nervöst fingra på huden mellan ögonbrynen med slutna ögon och försöka komma fram till vad det egentligen är som gör mig upprörd.
Jag inser, efter ett massa spillande då Hamza-Tramsa glatt påpekar att "Ja, du är nog full ändå Emelina, haha!", att spillandet inte beror på att jag faktiskt är full, utan att jag är så arg att jag smäller flaskorna i bordet för att försöka få ur mig den där fåniga ilskan som jag vill att alla andra ska se. Jag vill att de ska erkänna min upprördhet och göra något åt det. Jag inser snart att de inte kommer göra det, och känner mig ännu mer fånig och bestämmer mig för att ta tag i mig själv.
Okej, jag är upprörd, lyckas jag erkänna för mig själv. Varför är jag upprörd?

Jag är upprörd över faktumet att Linda och Hamza-Tramsa klänger på varandra som apor. Varför irriterar detta mig?
Nummer ett. För tio minuter sedan så stod jag och Hamza utomhus och rökte tillsammans. Han tittade på mig och sa plötsligt "Jag vill veta vad du läser, Emelina". Detta för mig är likvärdigt med "Vill du gifta dig med mig, Emelina?". Det är kanske onödigt att tilla, men för mig är ordens kraft det djupaste, vackraste som finns. Att någon genuint vill veta vad för sorts texter jag tycker om att läsa, är som att säga att de vill veta hur mitt innersta väsen ser ut.
Att Hamza-Tramsa sedan valsar iväg till Linda så fort hon visar sig, blir som ett slag i ansiktet och jag känner ett hopplöst "Betydde inte det där någonting alls för dig?".
Nummer två. Linda klappar mig förstrött på knät och frågar "Vad är det, Emelina?". Jag fnyser inombords och tänker att hon nog är för upptagen med Hamza-Tramsa som sitter bredvid henne för att riktigt bry sig om mig. Jag blir så arg så att jag kokar när hon kuttrar till melodin av hans röst, när jag sitter där och lider. Jag! Hennes bästa vän! Hmpf!

Men det är ju då man inser. Som den där (någorlunda) vuxna personen man är. Det är så uppenbart att jag återigen känner mig fånig. Anledningen till att Hamza-Tramsa flög på Linda är för att han tycker om henne. Hur kan en liten grå bästa vän som jag kämpa i strid mot den färgfyllda Linda som han är så infatuerad av? Och hur kan jag egentligen klandra Linda när hon känner samma sak som Hamza? Jag vill med mina själviska band sära på dem och få dem att inse att jag finns där, också. Det är ren och skär svartsjuka, helt enkelt.

Och snipp, snapp, snut, så tog ilskan slut. Rodnaden mellan ögonbrynen lämnas ifred, och jag kan le igen. Se, så mycket lättare det går att lösa vissa problem när man är (någorlunda) vuxen!