Men ikväll så sitter jag här, och mina ögon är stora som tefat när jag slukar alla små angstiga pojkars uttryck. För de är oh så plågade, för tänk om deras skolkamrat (som de är hemligt kära i) bara vill vara vänner? Det är så gulligt och harmlöst att jag bara vill krama om dem och ha dem som mina små personliga teddybjörnar. Så kan de få sitta där i mitt rum i sin tecknade perfektion och tycka om och pussa på varandra, medan jag sitter där i ett hörn och småler för mig själv.
Sedan har ju min försmak för Hentai bara försvunnit, verkar det som. När jag sitter där och sållar genom fansubs-sidorna, så blir det mest bara rynk på näsan för min del. Jag har blivit otroligt petig med ritstilen, något som bara blir värre ju fler år jag lägger på nacken när det gäller manga. Och så har ju töserna allt som jämt ÖVERDIMENSIONERADE BRÖST, och det irriterar mig något otroligt. Så det får nog bli omläsning av Yonekura Kengos verk, återigen. Man kan tycka att jag borde tröttna efter att ha läst om dem, igen och igen, i ca fem års tid. But it iz so lovely, no?
Något jag alltid påpekar med den här bilden:Personen med grått/vitt hår är en pojke. Ja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar