Vad som äntligen fick mig att le litet.
tisdag 31 mars 2009
söndag 29 mars 2009
headline
Jag ligger och småbråkar med den där Nicholas via sms över missförstånd som uppstått i helgen tack vare sjukdom, ytlighet och besvikelse. Basically, så skulle jag och Nick:en vara oh så kära och tillsammans hela helgen. Men så blev ju jag sjuk. Så planerna ändrades om till att han skulle (kanske) komma och ta hand om mig. Det var ju mysigt och snällt.
Bara det att lördagen kom och den värsta febern jag haft slog till. Lägg till ett hem utan elektricitet, ingen fungerande dusch samt en liten människa som ligger och gnyr och gråter hela tiden. Så jag sa att han inte fick komma.
Två dagar senare smsar jag honom, och då har han missuppfattat hela grejen till proportioner som jag inte ens förstår mig på. Bråk, tjafs och gnäbb-- några sms senare så får jag ett mail som bara innehåller den här bilden.
it was supposed to be for you
skriver han.
Bara det att lördagen kom och den värsta febern jag haft slog till. Lägg till ett hem utan elektricitet, ingen fungerande dusch samt en liten människa som ligger och gnyr och gråter hela tiden. Så jag sa att han inte fick komma.
Två dagar senare smsar jag honom, och då har han missuppfattat hela grejen till proportioner som jag inte ens förstår mig på. Bråk, tjafs och gnäbb-- några sms senare så får jag ett mail som bara innehåller den här bilden.
it was supposed to be for youskriver han.
Hur feber påverkar Fröken Emelina
Jag kämpar verkligen med maten. Ibland brister jag ut i en ångestfylld gråt bara för att jag inte vill tvinga ned en sked med soppa till. Men energi måste man ju ha, har jag hört. Kanske det hjälper den ständiga krampen i magen som återkommer var tionde minut. Nåja, febern har ju lyckligtvis hållit sig borta idag. Fyrtio graders feber tre dagar i rad? Den upplevelsen vill jag inte gå igenom igen.
När jag ser mig omkring i rummet som blivit min fängelsecell, så ser jag syner. Ögonen hänger inte med; dubbla visioner och ett sinne som har med balans att göra är på något sätt... trasigt.
Varför får jag för mig att jag är en tioårig pojke mitt ibland mina svettiga vanvettsdrömmar? Händer som söker sig över kroppen, försöker desperat hitta något bekant, som kan bevisa att, ja-- det är faktiskt min kropp. När man sedan vaknar till igen och skrockande för sig själv inser hur absurd ens tankegång kan vara. Skrockande, som sedan övergår i patetiska snyftningar över saker som ligger lika djupt dolda inom en som illusioner om tioåriga pojkar. Men finns det något som skulle kunna likna logik? Nej. Det enda jag vet är att jag är ledsen och inte mår bra någonstans djupt, djupt där inne. Och att jag saknar min syster. Jag vill burra in min näsa i hennes armveck, låsa mina armar runt hennes midja och inte släppa på flera, flera minuter.
När jag ser mig omkring i rummet som blivit min fängelsecell, så ser jag syner. Ögonen hänger inte med; dubbla visioner och ett sinne som har med balans att göra är på något sätt... trasigt.
Varför får jag för mig att jag är en tioårig pojke mitt ibland mina svettiga vanvettsdrömmar? Händer som söker sig över kroppen, försöker desperat hitta något bekant, som kan bevisa att, ja-- det är faktiskt min kropp. När man sedan vaknar till igen och skrockande för sig själv inser hur absurd ens tankegång kan vara. Skrockande, som sedan övergår i patetiska snyftningar över saker som ligger lika djupt dolda inom en som illusioner om tioåriga pojkar. Men finns det något som skulle kunna likna logik? Nej. Det enda jag vet är att jag är ledsen och inte mår bra någonstans djupt, djupt där inne. Och att jag saknar min syster. Jag vill burra in min näsa i hennes armveck, låsa mina armar runt hennes midja och inte släppa på flera, flera minuter.
onsdag 25 mars 2009
tisdag 24 mars 2009
robot på lågenergi
Av någon anledning så bestämde min inre röst att idag skulle vara en självdestruktiv dag. Det kändes som om alla timmar av sömn gjorde det möjligt för min inre röst att byta plats med mitt vanliga jag. Som om en alternativ personlighet av Emelina flöt upp till ytan-- en personlighet som egentligen bara regerar i mina drömmar. Avsaknaden av mat gjorde ju inte saken bättre heller.
Gråt som har fåtts tvingas tillbaka gång på gång och en tvärsäker känsla av att jag håller på att bli galen. Att jag vilken minut som helst skulle kunna ställa mig upp och bara gallskrika i en panikartad ångest.
Som en sorts robot som går på lågenergi, och försöker tappert förstå sig på mänskligt beteende.
Jag är förvirrad, ångestladdad och rädd.
Rädd för mig själv och allt det där som kokar under.
(har jag inte sagt det förut, kanske? förhållanden får mig att må pyton.)
Gråt som har fåtts tvingas tillbaka gång på gång och en tvärsäker känsla av att jag håller på att bli galen. Att jag vilken minut som helst skulle kunna ställa mig upp och bara gallskrika i en panikartad ångest.
Som en sorts robot som går på lågenergi, och försöker tappert förstå sig på mänskligt beteende.
Jag är förvirrad, ångestladdad och rädd.
Rädd för mig själv och allt det där som kokar under.
(har jag inte sagt det förut, kanske? förhållanden får mig att må pyton.)
söndag 22 mars 2009
videung
Jag är verkligen inte van att gå på så mycket dejter. Det känns som om allt är en film, och vi är huvudkaraktärerna. När vi ligger ihopkurade på en parkbänk och upptäcker varandras händer för femtielfte gången. När vi hand i hand vandrar genom en blomstermarknad, och han frågar vilken blomma jag vill ha (videungen ville jag ha). När vi mumsar på mat på en annan, nyfunnen parkbänk, och våra frusna händer söker sig innanför tyg och bosätter sig på den andres mage. Ett glas rött vin som får oss att fnittra och kyssas som om det inte fanns någon i närheten.
Att skiljas åt efter en sådan dag är alltid svårt. Vi står där och håller om varandra hårt med armar och läppar, och först när ljudet av en dörr som stängs tränger igenom våra öron, så sliter jag mig ifrån honom och hoppar in i tåget som skall ta mig hem igen.
Att skiljas åt efter en sådan dag är alltid svårt. Vi står där och håller om varandra hårt med armar och läppar, och först när ljudet av en dörr som stängs tränger igenom våra öron, så sliter jag mig ifrån honom och hoppar in i tåget som skall ta mig hem igen.
lördag 21 mars 2009
mail från nick och diverse
"In how many varied embraces, our changing arms,
Her kisses, how many, lingering on my lips.
i was thinking about a photographic project, then just realised, YOU are my inspiration! That's it!"
Mm... män som ringer en när de ligger på ett lövtäcke och pratar om saknad och kattbefläckade pyjamastyg... det får mig att längta efter ännu en fikapaus tillsammans någonstans i London.
Hur kommer det sig att man råkar springa på två människor under en och samma kväll, på ett och samma ställe? Knäppt. Och hur fungerar ödet när Lindas mobil blir stulen... i Camden, såklart. Jag förstår inte riktigt.
Supernatural får mig att gråta tunga tårar. De senaste episoderna har verkligen varit väldigt intensiva och otroligt vackert filmade.
Jag känner verkligen med Dean. Stackars man.
Her kisses, how many, lingering on my lips.
i was thinking about a photographic project, then just realised, YOU are my inspiration! That's it!"
Mm... män som ringer en när de ligger på ett lövtäcke och pratar om saknad och kattbefläckade pyjamastyg... det får mig att längta efter ännu en fikapaus tillsammans någonstans i London.
Hur kommer det sig att man råkar springa på två människor under en och samma kväll, på ett och samma ställe? Knäppt. Och hur fungerar ödet när Lindas mobil blir stulen... i Camden, såklart. Jag förstår inte riktigt.
Supernatural får mig att gråta tunga tårar. De senaste episoderna har verkligen varit väldigt intensiva och otroligt vackert filmade.
Jag känner verkligen med Dean. Stackars man.
fredag 20 mars 2009
miller in my hand, foals in my ears
Idag blir det inga kyssar för Emelina, men det är okej, för istället ska jag ut med Linda. Ni vet, den där lilla filuren som har legat hemma och öronlursnyvaket plirat mot mig när jag andfådd och utsliten stapplat hem från ännu en date med Nicholas. Den där fina, långhåriga saken, ni vet, som går och träffar okända människor i Londons alla små undangömda hörn. Den tösen ska jag dansa och fåna mig med ikväll. Det känns som om det var tiotusen år sedan jag gick ut.
SKOJ, säger skräddaren.
SKOJ, säger skräddaren.
tisdag 17 mars 2009
it smells like pearls
Jag hade, återigen, en usel dag på jobbet idag. Men det fanns en liten sak som gjorde den så mycket bättre. När jag gick ur den pianolackerade restauranten och vände runt hörnet, så stod det någon där. Mina steg skyndades på, som sedan brast ut i spring; jag for rakt in i famnen på finaste Nick. Hjärtat började slå så fort att jag nästan blev litet yr. Jag började tjattra om jag vet inte vad. Slog armarna om honom igen, andades in hans doft och sa "I'm so happy to see you, that I'm shaking". Jag kunde liksom inte vara still. Han log litet och sedan kysste han mig.
Sedan skildes vi åt pga tidsscheman som inte går ihop. Men åh vad mycket lättare hjärtat blev efter det. Den där människan vet sannerligen hur man räddar en annars pestsmittad dag.
Igår glömdes min halsduk runt hans hals.
"Your Vivienne Westwood scarf smells like you"
"You mean it smells like cigarettes?"
"No, it doesn't! It smells like a lot of things... of you. Of cigarettes, a neck, your neck... and pearls. And blonde hair."
Sedan skildes vi åt pga tidsscheman som inte går ihop. Men åh vad mycket lättare hjärtat blev efter det. Den där människan vet sannerligen hur man räddar en annars pestsmittad dag.
Igår glömdes min halsduk runt hans hals.
"Your Vivienne Westwood scarf smells like you"
"You mean it smells like cigarettes?"
"No, it doesn't! It smells like a lot of things... of you. Of cigarettes, a neck, your neck... and pearls. And blonde hair."
Det röda
Vad kan man säga?
Övergångsställen där rödljuset aldrig ändrar till grönt. Kyssar i Camden som avbryts av leenden. Mjuka, mjuka läppar mot mina. Fina ord som som ingen sagt förut.
Mm, fina, fina Nicholas.
Övergångsställen där rödljuset aldrig ändrar till grönt. Kyssar i Camden som avbryts av leenden. Mjuka, mjuka läppar mot mina. Fina ord som som ingen sagt förut.
Mm, fina, fina Nicholas.
söndag 15 mars 2009
Söndagar
Idag stapplade jag trött igenom Hollad Park tube iklädd Den Röda Vårjackan-- för idag var det vår! Solen sken och Londonlands gator fylldes med barnvagnar och par som såg nykära ut. Själv fick jag uppleva en man som kom släntrandes mot mig. Han höll demonstrativt upp plastpåsen med frukt och choklad och påpekade att han kom förberedd i Kampen Mot Det Låga Blodtrycket. Ja, mitt alltså.
En liten konstgjord park blev vårat tillhåll; en liten bänk i mitten av alla de andra som gick och satt och satt och gick. Var kommer alla dessa ord ifrån? En hemmagjord skiva gled in i min hand. Ett litet papper som jag inte hann läsa. Diskussioner återigen-- ja, när tar de slut egentligen?
Frukt som matas av någon annan än du själv. Två fingrar på min axel. Hans värme som jag nästan kan ta på.
Vilda förklaringar och analyser av den där drogen som måste tas varje dag-- kaffe, åh, nicholas, jag ska fördärva dig. Kom till andra sidan. Vi som dricker kaffe röker också, vet du...
Dikter om kyssar som är gjorda av sten-- varför känns det igen, och varför tänker jag på den där mannen i Tokyo? Jag slår vad om att hans kyssar skulle smaka lätt av grus.
Nej du, kära vän, nu måste du gå, och jag med. Ölen har gjort mig sluddrig, och du är bara fin och väntar tills mitt tåg kommer. Trots att det är du som är försenad, och inte jag.
Lojt glider skivan och lappen ur fickan, som plötsligt gör sig påmind. Där står något, ensamt, en bit bort från rekommendationerna.
each minute an hour
each day a week
without you.
En liten konstgjord park blev vårat tillhåll; en liten bänk i mitten av alla de andra som gick och satt och satt och gick. Var kommer alla dessa ord ifrån? En hemmagjord skiva gled in i min hand. Ett litet papper som jag inte hann läsa. Diskussioner återigen-- ja, när tar de slut egentligen?
Frukt som matas av någon annan än du själv. Två fingrar på min axel. Hans värme som jag nästan kan ta på.
Vilda förklaringar och analyser av den där drogen som måste tas varje dag-- kaffe, åh, nicholas, jag ska fördärva dig. Kom till andra sidan. Vi som dricker kaffe röker också, vet du...
Dikter om kyssar som är gjorda av sten-- varför känns det igen, och varför tänker jag på den där mannen i Tokyo? Jag slår vad om att hans kyssar skulle smaka lätt av grus.
Nej du, kära vän, nu måste du gå, och jag med. Ölen har gjort mig sluddrig, och du är bara fin och väntar tills mitt tåg kommer. Trots att det är du som är försenad, och inte jag.
Lojt glider skivan och lappen ur fickan, som plötsligt gör sig påmind. Där står något, ensamt, en bit bort från rekommendationerna.
each minute an hour
each day a week
without you.
lördag 14 mars 2009
labyrinter
Är det inte alldeles galet att jag börjar älska mitt liv? När jag sakta men säkert lär känna mina arbetskamrater. När jag reser fram och tillbaka överallt - vad är det som fyller min tid så? Vilka personer träffar jag? När jag tar mig fram i underground-labyrinten, lyssnandes på musik eller med näsan i en bok. Kanske är det hemliga möten och promenaden som fäster ett leende på mina läppar.
Antagligen är allt detta summa sumaran av att vara självständig igen. Att ha ett självständigt liv är så viktigt att man glömmer bort det ibland när man går vilse i Nyköpingsdjungeln.
Antagligen är allt detta summa sumaran av att vara självständig igen. Att ha ett självständigt liv är så viktigt att man glömmer bort det ibland när man går vilse i Nyköpingsdjungeln.
fredag 13 mars 2009
hemliga promenader
Mm. Sedan sist jag skrev så har ännu ett möte fastställts. På söndag blir det återigen en "secret wander" á là Läraren med stort L och Flickan Som Blev Kär i Fel Man... eller Kvinnan, kanske (är det ingen annan som har fasligt svårt att benämna sig själv som kvinna?).
Gårdagens happenings var verkligen underliga. Det går verkligen inte att definiera, att ta temperatur på hur han beter sig eller reagerar. Jag är helt borttappad i scanningsprocessen av hans känslor.
Det var när vi satt och fikade. Jag började bli svag för att jag inte hade ätit på länge (åh låga blodtryck, aj löw ju). Jag förde upp handen framför mitt ansikte för att försöka tyda skakningarna som gjorde att jag inte kunde hålla i min kopp.
"Can't you see how much I'm shaking?", sa jag och fortsatte betrakta min handflata.
Han för upp även sin hand, bredvid min, och säger: "Well, mine is shaking too."
Vi sitter där i några sekunder, med våra lillfingrar som nästan vidrör varandra. Sekunderna känns längre och längre, och plötsligt känns det som om tiden stannar upp, fryser fast; och allt jag kan tänka på är hur fint det här ögonblicket är. Hur fint det är att vi sitter där med en bit av våran själ* och jämför, nästan flyter samman.
Jag tar tag i hans lillfinger med pekfingret och tummen, och skrattar fram: "No, my shaking is more special!".
*Jag har alltid varit fascinerad av händer. Jag tycker att det är en såpass speciell del på en persons kropp, att jag får för mig att själen lyser igenom, eftersom detta är en del av kroppen som folk oftast inte är (själv)medvetna om.
Gårdagens happenings var verkligen underliga. Det går verkligen inte att definiera, att ta temperatur på hur han beter sig eller reagerar. Jag är helt borttappad i scanningsprocessen av hans känslor.
Det var när vi satt och fikade. Jag började bli svag för att jag inte hade ätit på länge (åh låga blodtryck, aj löw ju). Jag förde upp handen framför mitt ansikte för att försöka tyda skakningarna som gjorde att jag inte kunde hålla i min kopp.
"Can't you see how much I'm shaking?", sa jag och fortsatte betrakta min handflata.
Han för upp även sin hand, bredvid min, och säger: "Well, mine is shaking too."
Vi sitter där i några sekunder, med våra lillfingrar som nästan vidrör varandra. Sekunderna känns längre och längre, och plötsligt känns det som om tiden stannar upp, fryser fast; och allt jag kan tänka på är hur fint det här ögonblicket är. Hur fint det är att vi sitter där med en bit av våran själ* och jämför, nästan flyter samman.
Jag tar tag i hans lillfinger med pekfingret och tummen, och skrattar fram: "No, my shaking is more special!".
*Jag har alltid varit fascinerad av händer. Jag tycker att det är en såpass speciell del på en persons kropp, att jag får för mig att själen lyser igenom, eftersom detta är en del av kroppen som folk oftast inte är (själv)medvetna om.
Notiser i natten
Jag har två brända skivor containing hans text och musikval.
Också hans egen utgivna bok som jag fått låna.
Det är fint. <3
Också hans egen utgivna bok som jag fått låna.
Det är fint. <3
Söta drömmar
Oj oj, hur ska jag förklara den här dagen med ord? Det är omöjligt! Vad spelar det för roll att jag måste gå upp om fyra timmar och jobba? None whatsoever.
Jag har spenderat tio timmar med Läraren med stort L. Tio timmar!
Vi har gjort allt möjligt. Först ledsagade han mig till en undangömd park där vi satte oss ned och bara... pratade. Sedan kaffe & te. Mer prat om litteratur och musik som är underskattad. En svag Emelina med lågt blodtryck börjar fumla med orden och vet inte riktigt vart hon ska ta vägen nu när han, han!, sitter där. Över floden, där det blir soppa, mackor och jordgubbsvatten. Konstens alla nycker lämnar aldrig riktigt våra läppar. Jag är nära, varje minut, att brista ut i en lång vers om hur mycket jag tycker om honom. Men jag håller impulsiviteten i schack.
Tillbaka över bron, där mitt förslag om öl låter lockande även i hans öron. Mer litteratur. Sapfo. Catullus. T.S. Eliot. Skolsystem som inte riktigt behagar oss. Elever som faller för lärare -- säg, är inte det komiskt? Jag skrattar med honom, trots att jag själv sitter där och håller tillbaka mina känslor.
Vi går till en annan bar som serverar raspberry beer. Knäppt. Smaklökarna uppskattar dock tydligen detta, och barndomsminnen förs på tal. Ålder. Att vara gift. Resor. Film.
En hand mot min rygg när vi går över gångstället som egentligen inte är ett övergångsställe. Det var inte första gången han gjort det idag, noterar jag i tysthet. När vi skiljs åt, så planerar vi en eventuell repetition av dagens händelser.
Sprungit hem med fladdrande fjärilsvingar inom mig; ett fånigt leende som jag inte kan sudda bort, trots främlingar som frågande ser på mig. Ett litet meddelande som lyser i det rödljusa skimret som är vårat rum, som säger
We'll work something out 4 next week. Have a nice night, sweet dreams...
Jag har spenderat tio timmar med Läraren med stort L. Tio timmar!
Vi har gjort allt möjligt. Först ledsagade han mig till en undangömd park där vi satte oss ned och bara... pratade. Sedan kaffe & te. Mer prat om litteratur och musik som är underskattad. En svag Emelina med lågt blodtryck börjar fumla med orden och vet inte riktigt vart hon ska ta vägen nu när han, han!, sitter där. Över floden, där det blir soppa, mackor och jordgubbsvatten. Konstens alla nycker lämnar aldrig riktigt våra läppar. Jag är nära, varje minut, att brista ut i en lång vers om hur mycket jag tycker om honom. Men jag håller impulsiviteten i schack.
Tillbaka över bron, där mitt förslag om öl låter lockande även i hans öron. Mer litteratur. Sapfo. Catullus. T.S. Eliot. Skolsystem som inte riktigt behagar oss. Elever som faller för lärare -- säg, är inte det komiskt? Jag skrattar med honom, trots att jag själv sitter där och håller tillbaka mina känslor.
Vi går till en annan bar som serverar raspberry beer. Knäppt. Smaklökarna uppskattar dock tydligen detta, och barndomsminnen förs på tal. Ålder. Att vara gift. Resor. Film.
En hand mot min rygg när vi går över gångstället som egentligen inte är ett övergångsställe. Det var inte första gången han gjort det idag, noterar jag i tysthet. När vi skiljs åt, så planerar vi en eventuell repetition av dagens händelser.
Sprungit hem med fladdrande fjärilsvingar inom mig; ett fånigt leende som jag inte kan sudda bort, trots främlingar som frågande ser på mig. Ett litet meddelande som lyser i det rödljusa skimret som är vårat rum, som säger
We'll work something out 4 next week. Have a nice night, sweet dreams...
onsdag 11 mars 2009
EN OTROLIGT ROLIG DAG PÅ JOBBET
Idag var... EN OTROLIGT ROLIG DAG PÅ JOBBET.
Först blir jag utskälld av en jag-är-viktig-och-äger-hotell-person. Sedan så hinner ingen äta lunch, för att vi hade 150pers till frukost, och sedan 120 till lunch. Vad blir resultatet, kan man ju undra?
Jo, jag får ett sorts anfall. När jag är på väg att svimma, så börjar jag gråta. Så plötsligt står jag i en vrå i köket och försöker hindra tårarna att tränga fram, medan tusen personal klappar mig på axeln och ställer bekymrade frågor som avslutas med "love". Till slut blir det så illa att jag börjar hyperventilera, och en mysig Selma får leda mig ned till omklädningsrummet för jag förstår inte var jag ska gå. På vägen ner bryter jag ihop i en dörrpost; jag bara faller ihop som en trasdocka och det känns som om jag håller på att dö. Det enda som Selma kunde få ur mig var ett kvidande "Åh gud".
Väl nere i omklädningsrummet så lyckas jag lugna ner mig, tillräckligt mycket för att gå upp igen och fortsätta mitt pass på 9 timmar utan mat.
Men folk är allt bra snälla. Bland annat en flicka som jag aldrig sett förut som hämtar lime-vatten till mig och handdukar med is i. Underbara, fina människor som frågar tusen gånger efterråt om jag verkligen är okej. Jag förstår att de blev litet konfunderade av mitt beteende. Det är tredje gången som jag reagerar på det här sättet. Det är, enkelt sagt, läskigt.
Kan du inte tycka om mig litet mer, Kroppen? Är det verkligen så här ett liv med lågt blodtryck ser ut? Jag tror verkligen inte folk inser hur jobbigt det är. Det påverkar ens vardagsliv något fasligt.
Först blir jag utskälld av en jag-är-viktig-och-äger-hotell-person. Sedan så hinner ingen äta lunch, för att vi hade 150pers till frukost, och sedan 120 till lunch. Vad blir resultatet, kan man ju undra?
Jo, jag får ett sorts anfall. När jag är på väg att svimma, så börjar jag gråta. Så plötsligt står jag i en vrå i köket och försöker hindra tårarna att tränga fram, medan tusen personal klappar mig på axeln och ställer bekymrade frågor som avslutas med "love". Till slut blir det så illa att jag börjar hyperventilera, och en mysig Selma får leda mig ned till omklädningsrummet för jag förstår inte var jag ska gå. På vägen ner bryter jag ihop i en dörrpost; jag bara faller ihop som en trasdocka och det känns som om jag håller på att dö. Det enda som Selma kunde få ur mig var ett kvidande "Åh gud".
Väl nere i omklädningsrummet så lyckas jag lugna ner mig, tillräckligt mycket för att gå upp igen och fortsätta mitt pass på 9 timmar utan mat.
Men folk är allt bra snälla. Bland annat en flicka som jag aldrig sett förut som hämtar lime-vatten till mig och handdukar med is i. Underbara, fina människor som frågar tusen gånger efterråt om jag verkligen är okej. Jag förstår att de blev litet konfunderade av mitt beteende. Det är tredje gången som jag reagerar på det här sättet. Det är, enkelt sagt, läskigt.
Kan du inte tycka om mig litet mer, Kroppen? Är det verkligen så här ett liv med lågt blodtryck ser ut? Jag tror verkligen inte folk inser hur jobbigt det är. Det påverkar ens vardagsliv något fasligt.
sms
Från: Läraren med stort L
11-mar-2009 12:06
"Let's meet outside marble arch tube, then we can take a secret wander east. 2pm? I have yr cds. Teacher with a capital T."
Åh, oj.
En "secret wander" låter ju... himla fint.
11-mar-2009 12:06
"Let's meet outside marble arch tube, then we can take a secret wander east. 2pm? I have yr cds. Teacher with a capital T."
Åh, oj.
En "secret wander" låter ju... himla fint.
tisdag 10 mars 2009
The trees were mistaken
Något alldeles galet bra har hänt.
Idag var min första lediga dag från jobbet. Jag hade bestämt mig för att dra till skolan för ett patetiskt ögonkast i Läraren med stort L's riktning. Klockan 11:55 stod jag utanför portarna och inhalerade maniskt röken som skulle göra mig mer modig. "Nej, det här går inte, jag måste ju gå in någon gång" tänkte jag för mig själv och skakade på huvudet. In gick jag, och precis innanför såg jag ett välbekant ansikte försvinna förbi mig. "Nej, vänd dig om! Spring efter honom! Säg allt det där som du velat säga så länge!" skrek en röst inom mig. När jag vänt mig om, så står han där, vänd mot mig, och säger något som Andrew Bird-lyssnande öron inte kan uppfatta.
Han frågade hur jag tyckte om mitt nya jobb. "Oj, vet han om det?", tänker jag.
När vi pratat litet lätt om potentiella jobb, så verkar det som om han är påväg att vända sig om för att fortsätta ut genom dörren.
"Um, there's this one thing I, um, wanted to ask you". Läpparna formar ord av sig själv, tankarna vill pressa fram de där tre små orden, men jag överbemannar impulsen och säger istället "Would you like to go to Andrew Bird with me? I mean, the concert with Andrew Bird...".
"Oh, I'm actually already going... with my wife" (jag dör litet inombords och känner hur mitt tappra leende stelnar till) "But if you want to, you can come with us?"
Stapplande säger jag att jag gärna vill det, "if it's okay with you". Tankarna rusar genom mitt huvud. Vill jag ens gå om hans fru ska med? Det kommer att bli jättekonstigt. Varför bjuder han med mig på det? Skulle han, hans fru och sedan hans elev som är kär i honom gå tillsammans på en konsert? Om inte det är konstigt, så vet jag inte vad. Och fel. Väldigt, väldigt fel.
Men vad kan en stackars flicka göra annat än att fortsätta prata med honom om album och låtar som vi båda tycker om? Sovay, Masterfade-- och vad hette nu den där skivan med ugglan på? Armchair Apocrypha, ja just det. Om Fleet Foxes och den där mixade CD:n som han ska göra till mig... Vänta, va?
"I would love a mixed CD!" kommer som svar från en människa vars puls ökar för att han pratar sådär mjukt och ömt som bara han kan när man står nära honom. Men eftersom jag inte går i skolan längre, så blir det kanske ett problem med hur jag ska få den av honom.
"Yeah that is a problem... We need some way to contact eachother..." (snälla, snälla, föreslå telefonnummer, inte mail!) "Do you have a mobile or something?"
Åh, alla de gånger jag fantiserat att jag hade hans nummer på min mobil! De potentiella sms jag filat på i evigheter, eller bara möjligheten att kunna kontakta honom närhelst jag vill.
När han ringer upp min mobil så att jag också får hans nummer, så snurrar tankarna i motorvägsfart, och allt jag kan tänka är "Han ringer mig! Han ringer mig!", trots att han ju faktiskt står precis framför mig.
Han frågar när jag har tid och träffas, och jag svarar att jag är ledig på torsdag.
"Okay, let's meet up on thursday and do something together", säger han, "I can show you some cool places in London".
Märkte han inte hur jag löstes upp i atomer? Såg han inte mina lena ögon som såg in i hans bruna, varma? Kunde han inte uppfatta hur min kropp darrade av nervositet och endorfiner? Mina långa timmar av hopplösa drömmar gick ju i uppfyllelse, precis framför mina ögon!
Så nu finns namnet där i min telefonbok. Han vill umgås med mig. Bara det är något jag inte riktigt kan förstå. Jag har aldrig varit inställd på att han skulle kunna uppskatta mig, att han vill hitta på något med mig. Det är bara i mina dagdrömmar som de här sakerna händer. Jag står förlamad i verkligheten, och vet inte riktigt hur jag ska reagera. Räcker det med ett soligt leende?
Idag var min första lediga dag från jobbet. Jag hade bestämt mig för att dra till skolan för ett patetiskt ögonkast i Läraren med stort L's riktning. Klockan 11:55 stod jag utanför portarna och inhalerade maniskt röken som skulle göra mig mer modig. "Nej, det här går inte, jag måste ju gå in någon gång" tänkte jag för mig själv och skakade på huvudet. In gick jag, och precis innanför såg jag ett välbekant ansikte försvinna förbi mig. "Nej, vänd dig om! Spring efter honom! Säg allt det där som du velat säga så länge!" skrek en röst inom mig. När jag vänt mig om, så står han där, vänd mot mig, och säger något som Andrew Bird-lyssnande öron inte kan uppfatta.
Han frågade hur jag tyckte om mitt nya jobb. "Oj, vet han om det?", tänker jag.
När vi pratat litet lätt om potentiella jobb, så verkar det som om han är påväg att vända sig om för att fortsätta ut genom dörren.
"Um, there's this one thing I, um, wanted to ask you". Läpparna formar ord av sig själv, tankarna vill pressa fram de där tre små orden, men jag överbemannar impulsen och säger istället "Would you like to go to Andrew Bird with me? I mean, the concert with Andrew Bird...".
"Oh, I'm actually already going... with my wife" (jag dör litet inombords och känner hur mitt tappra leende stelnar till) "But if you want to, you can come with us?"
Stapplande säger jag att jag gärna vill det, "if it's okay with you". Tankarna rusar genom mitt huvud. Vill jag ens gå om hans fru ska med? Det kommer att bli jättekonstigt. Varför bjuder han med mig på det? Skulle han, hans fru och sedan hans elev som är kär i honom gå tillsammans på en konsert? Om inte det är konstigt, så vet jag inte vad. Och fel. Väldigt, väldigt fel.
Men vad kan en stackars flicka göra annat än att fortsätta prata med honom om album och låtar som vi båda tycker om? Sovay, Masterfade-- och vad hette nu den där skivan med ugglan på? Armchair Apocrypha, ja just det. Om Fleet Foxes och den där mixade CD:n som han ska göra till mig... Vänta, va?
"I would love a mixed CD!" kommer som svar från en människa vars puls ökar för att han pratar sådär mjukt och ömt som bara han kan när man står nära honom. Men eftersom jag inte går i skolan längre, så blir det kanske ett problem med hur jag ska få den av honom.
"Yeah that is a problem... We need some way to contact eachother..." (snälla, snälla, föreslå telefonnummer, inte mail!) "Do you have a mobile or something?"
Åh, alla de gånger jag fantiserat att jag hade hans nummer på min mobil! De potentiella sms jag filat på i evigheter, eller bara möjligheten att kunna kontakta honom närhelst jag vill.
När han ringer upp min mobil så att jag också får hans nummer, så snurrar tankarna i motorvägsfart, och allt jag kan tänka är "Han ringer mig! Han ringer mig!", trots att han ju faktiskt står precis framför mig.
Han frågar när jag har tid och träffas, och jag svarar att jag är ledig på torsdag.
"Okay, let's meet up on thursday and do something together", säger han, "I can show you some cool places in London".
Märkte han inte hur jag löstes upp i atomer? Såg han inte mina lena ögon som såg in i hans bruna, varma? Kunde han inte uppfatta hur min kropp darrade av nervositet och endorfiner? Mina långa timmar av hopplösa drömmar gick ju i uppfyllelse, precis framför mina ögon!
Så nu finns namnet där i min telefonbok. Han vill umgås med mig. Bara det är något jag inte riktigt kan förstå. Jag har aldrig varit inställd på att han skulle kunna uppskatta mig, att han vill hitta på något med mig. Det är bara i mina dagdrömmar som de här sakerna händer. Jag står förlamad i verkligheten, och vet inte riktigt hur jag ska reagera. Räcker det med ett soligt leende?
söndag 8 mars 2009
En dyster framtid
Det är konstigt hur ens liv kan ändras under bara några dagar. Jag har fått jobb. Här. Det är ett fyra-stjärnigt hotell i Holborn. Hittills har jag bara jobbat morgonskiftet. Detta betyder att jag måste gå upp klockan halv sex varje morgon. Jag måste vara övertrevlig och leverera första klassig service till kunderna.
"Good morning! May I have your roomnumber please? How are you today Mrs Robinson? Would you like tea or coffee with your breakfast? Some toast, maybe?"
Blä. Jag tycker inte om det. Men enligt kontraktet som jag skrivit på, så måste jag fortsätta jobba där. Vilket i sin tur betyder att mina party-days are over. Fun times.
Detta betyder också att det inte blir någon mer skola för mig. Jag fick spendera tre veckor med min fina, fina, fina, fina... ja, ni vet. Mina chanser att få träffa honom igen är väldigt, väldigt liten. Hans namn cirkulerar i mitt huvud varje tid på dygnet. Såhär ser han ut, förresten. Komplett med glad fru vid sin sida.
Jag känner hur mitt känsloliv sakta med säkert raseras. Allt jag gör är att sova, gå till jobbet, äta... Och tiden emellan detta spenderar jag med att tvångtankelyssna på Andrew Bird och tänka på en man som aldrig kan bli min.
"Good morning! May I have your roomnumber please? How are you today Mrs Robinson? Would you like tea or coffee with your breakfast? Some toast, maybe?"
Blä. Jag tycker inte om det. Men enligt kontraktet som jag skrivit på, så måste jag fortsätta jobba där. Vilket i sin tur betyder att mina party-days are over. Fun times.
Detta betyder också att det inte blir någon mer skola för mig. Jag fick spendera tre veckor med min fina, fina, fina, fina... ja, ni vet. Mina chanser att få träffa honom igen är väldigt, väldigt liten. Hans namn cirkulerar i mitt huvud varje tid på dygnet. Såhär ser han ut, förresten. Komplett med glad fru vid sin sida.
Jag känner hur mitt känsloliv sakta med säkert raseras. Allt jag gör är att sova, gå till jobbet, äta... Och tiden emellan detta spenderar jag med att tvångtankelyssna på Andrew Bird och tänka på en man som aldrig kan bli min.
lördag 7 mars 2009
Hoppet lämnar aldrig en själ som älskar
Idag sprang jag med ett brinnande hjärta som pulserade av hopp till en utställning skapad av Honom. När jag kom dit så satte jag mig ned och skrev.
Han var inte här. Är jag besviken?
Ja. Litet oroad kanske. Men eftersom hoppet aldrig lämnar en själ som älskar, så sitter jag kvar här. Väntar. Hoppas.
"Han sa ju att..." -- Ja, vad då? Att han skulle vara här?
Jag skulle säga så mycket. "Vill du gå på Andrew Bird konserten med mig?"
"Jag vill väldigt gärna att vi ska bli vänner. Kan inte du visa mig allt vad London har att erbjuda i konstväg?"
"Jag tycker väldigt mycket om din utställning. Speciellt den här bilden, och den här, och speciellt den här..."
"Jag har läst litet av dina texter och dikter. Mina två favorittexter får mitt hjärta att börja slå litet fortare."
"Jag älskar din röst. Den fick mig att falla för dig. Jag tycker om dig. Va? Jo, jag vet att du är gift. Men vi kan väl rymma iväg tillsammans i alla fall?"
Han var inte här. Är jag besviken?
Ja. Litet oroad kanske. Men eftersom hoppet aldrig lämnar en själ som älskar, så sitter jag kvar här. Väntar. Hoppas.
"Han sa ju att..." -- Ja, vad då? Att han skulle vara här?
Jag skulle säga så mycket. "Vill du gå på Andrew Bird konserten med mig?"
"Jag vill väldigt gärna att vi ska bli vänner. Kan inte du visa mig allt vad London har att erbjuda i konstväg?"
"Jag tycker väldigt mycket om din utställning. Speciellt den här bilden, och den här, och speciellt den här..."
"Jag har läst litet av dina texter och dikter. Mina två favorittexter får mitt hjärta att börja slå litet fortare."
"Jag älskar din röst. Den fick mig att falla för dig. Jag tycker om dig. Va? Jo, jag vet att du är gift. Men vi kan väl rymma iväg tillsammans i alla fall?"
fredag 6 mars 2009
art and all that
Jag vet inte riktigt hur det hände, egentligen. Linda påstår att det är ödet, jag tror på slumpen.
Vi skulle svara på en fråga i skolan. "Vilket album skulle du ta med dig till en öde ö?"
Andrew Bird, var mitt blixtsnabba svar. En skiva med Andrew Bird!
"He's playing next week, you know", säger Läraren med stort L.
"Wait, what? No, he doesn't?", svarar jag. Det här vet ju jag!
"Oh no, not next week, in May! Sorry", säger han.
Efter lektionen var jag bara tvungen att fråga. Tycker du också om Andrew Bird, Läraren med stort L? sa jag. Han sa att det gjorde han minsann. Han ägde väldigt många skivor med honom, faktiskt. När han var med och producerade en tidning så stötte han på detta geni till musikskapare. Jag vet redan att du producerat en tidning, tänker jag tyst för mig själv.
Efter detta följer ett 10 minuter långt samtal om Andrew Birds verk.
Jag svävade som på små moln ut ur skolan. Mannen jag dedikerat mitt hjärta till tycker om Andrew Bird! ANDREW BIRD! Om jag trodde på det, så skulle jag säga att det var ödet. Att hitta en person av alla miljoner i London, som tycker om Andrew Bird och annan allmänt bra:ig musiksmak, är fotograf, tycker om konst, skriver och läser dikter......... och-har-världens-finaste-röst! Det är... för bra för att bara vara en slump.
Annat som händer när jag inte babblar om män:
Idag var jag också Linda på Deutsche Börse Photography Prize exhibition i Soho. Nick har spammat våra stackars små öron med den utställningen i två veckor nu, så jag drog med Linda dit. Det var väldigt givande. Det är så hemskt sällan som jag tar mig tiden att gå på sådana saker, så det var väldigt trevligt med en frisk fläkt i vardagen. Min favorit var nog Tod Papageorge (se nedan).
För mer information: www.photonet.org.uk
Jag rekommenderar denna utställning starkt.
klicka för större.
Vi skulle svara på en fråga i skolan. "Vilket album skulle du ta med dig till en öde ö?"
Andrew Bird, var mitt blixtsnabba svar. En skiva med Andrew Bird!
"He's playing next week, you know", säger Läraren med stort L.
"Wait, what? No, he doesn't?", svarar jag. Det här vet ju jag!
"Oh no, not next week, in May! Sorry", säger han.
Efter lektionen var jag bara tvungen att fråga. Tycker du också om Andrew Bird, Läraren med stort L? sa jag. Han sa att det gjorde han minsann. Han ägde väldigt många skivor med honom, faktiskt. När han var med och producerade en tidning så stötte han på detta geni till musikskapare. Jag vet redan att du producerat en tidning, tänker jag tyst för mig själv.
Efter detta följer ett 10 minuter långt samtal om Andrew Birds verk.
Jag svävade som på små moln ut ur skolan. Mannen jag dedikerat mitt hjärta till tycker om Andrew Bird! ANDREW BIRD! Om jag trodde på det, så skulle jag säga att det var ödet. Att hitta en person av alla miljoner i London, som tycker om Andrew Bird och annan allmänt bra:ig musiksmak, är fotograf, tycker om konst, skriver och läser dikter......... och-har-världens-finaste-röst! Det är... för bra för att bara vara en slump.
Annat som händer när jag inte babblar om män:
Idag var jag också Linda på Deutsche Börse Photography Prize exhibition i Soho. Nick har spammat våra stackars små öron med den utställningen i två veckor nu, så jag drog med Linda dit. Det var väldigt givande. Det är så hemskt sällan som jag tar mig tiden att gå på sådana saker, så det var väldigt trevligt med en frisk fläkt i vardagen. Min favorit var nog Tod Papageorge (se nedan).
För mer information: www.photonet.org.uk
Jag rekommenderar denna utställning starkt.
klicka för större.torsdag 5 mars 2009
more meaningless than a game of chess
Det är en helt vanlig dag i Sheperd's Bush. Linda och Emelina ockuperar köket med rött vin och Modest Mouse. Det diskas och lagas mat. Plötsligt hör man hur ett avgrundsvrål börjar stiga ur Fröken Emelinas hals.
"Jag vill HÖRA HANS RÖÖÖÖÖÖÖSSTTT!!"
Sedan fortsätter diskandet och matlagandet.
Idag gick jag på min fjärde arbetsintervju. Den här gången lyckades jag! Jag ska provjobba på lördag. Läskigt. Det är på ett jättelyxigt hotell. Sådant är läskigt.
Nu ska jag och Fröken Hägg ha en prova-alla-våra-kläder-i-garderoben dag och fortsätta dricka rött vin. Vi ska vara fina upp till tänderna imorgon. Det är den sista dagen jag får ha en lektion med min älskade Lärare med stort L. På en vecka iallafall. Jag funderar på om jag ska confess:a till honom på lördag, då jag och (förhoppningsvis) Linda ska gå till hans fotoexhibition. Han är där mellan 6pm-7pm, sa han. Då är jag med där, tänkte jag.
"Jag vill HÖRA HANS RÖÖÖÖÖÖÖSSTTT!!"
Sedan fortsätter diskandet och matlagandet.
Idag gick jag på min fjärde arbetsintervju. Den här gången lyckades jag! Jag ska provjobba på lördag. Läskigt. Det är på ett jättelyxigt hotell. Sådant är läskigt.
Nu ska jag och Fröken Hägg ha en prova-alla-våra-kläder-i-garderoben dag och fortsätta dricka rött vin. Vi ska vara fina upp till tänderna imorgon. Det är den sista dagen jag får ha en lektion med min älskade Lärare med stort L. På en vecka iallafall. Jag funderar på om jag ska confess:a till honom på lördag, då jag och (förhoppningsvis) Linda ska gå till hans fotoexhibition. Han är där mellan 6pm-7pm, sa han. Då är jag med där, tänkte jag.
onsdag 4 mars 2009
Summan av kardemumman
Nej, usch vad knäpp jag är. Hur kan jag tycka om en person som honom.
Han är ju 31 år gammal -- det är 10 år äldre än mig. Sådant håller ju inte jag på med.
Han är ju gift, och sådant håller jag verkligen inte på med.
Han är så pretentiös så jag inte vet vad. In the negative sense.
Han har ju... buskiga ögonbryn. Och konstigt hår som är kammat bakåt.
I allmänhet ett utseende som jag inte uppskattar egentligen.
Näej. Det här får vi ändra på. Buskiga ögonbryn är ju oförlåtligt!
Han är ju 31 år gammal -- det är 10 år äldre än mig. Sådant håller ju inte jag på med.
Han är ju gift, och sådant håller jag verkligen inte på med.
Han är så pretentiös så jag inte vet vad. In the negative sense.
Han har ju... buskiga ögonbryn. Och konstigt hår som är kammat bakåt.
I allmänhet ett utseende som jag inte uppskattar egentligen.
Näej. Det här får vi ändra på. Buskiga ögonbryn är ju oförlåtligt!
Hur onsdagen tedde sig för kärlekens idiot
Jag sitter här med min J.P. Chenet i mini-vinflaska och njuter av hur dagen har tett sig. Eftersom det verkar som om denna blogg kommer fortsätta att terroreras av kärleksförklaringar, så fortsätter jag på det spåret.
Dagen började med en fånigt nervös Emelina som satt på tube:n och tänkte att "shit, shit, shit, nu är vi snart där, i skolan, där han finns. Då ska jag gå upp för trapporna, trycka ned handtagen till rum nummer 12 och... och där kommer han att stå". Och visst stod han där. Tre timmar av blyga blickar och tillbakahållna leenden får jag med min älskade.
Men efter första halvan så ville han ha ut alla elever, en och en, ut i korridoren för att diskutera resultaten på vårat prov vi hade i måndags. En nervös Emelina börjar massera tinningarna och känner hur hettan stiger upp i ansiktet. När han väl kallar upp mitt namn och börjar diskutera mina resultat, är jag så borta att jag mest står tyst och svarar kort. Är inte det typiskt?
Allt jag kan tänka på är att han står så nära mig, bara några decimeter. Att hans ögon är mjuka, bruna, varma. Jag blir irriterad på mina armar som bara flänger omkring, byter ställning och helt enkelt inte kan slappna av. Fast jag förstår dem ju så väl. De vill ju slingra sig om hans midja och stanna där, låsa sig fast.
Senare under dagen släpade Linda iväg mig till Westfield, som tydligen var ett mycket större varuhus än vad vi förut trott. Westfield ligger precis i Sheperd's Bush (där jag och Linda huserar, om jag glömt nämna det). Medan Linda shoppade loss så ägnade jag mig åt den höga volymen på min iPod, mitt lilla textblock och mina känslor. Sedan adderade jag även en Starbucks på allt detta, och lyckan var total. Det finns inget som läker hjärtat så bra som Starbucks och ett textblock fyllt med ord som du aldrig vågar säga rakt ut.
Dagen började med en fånigt nervös Emelina som satt på tube:n och tänkte att "shit, shit, shit, nu är vi snart där, i skolan, där han finns. Då ska jag gå upp för trapporna, trycka ned handtagen till rum nummer 12 och... och där kommer han att stå". Och visst stod han där. Tre timmar av blyga blickar och tillbakahållna leenden får jag med min älskade.
Men efter första halvan så ville han ha ut alla elever, en och en, ut i korridoren för att diskutera resultaten på vårat prov vi hade i måndags. En nervös Emelina börjar massera tinningarna och känner hur hettan stiger upp i ansiktet. När han väl kallar upp mitt namn och börjar diskutera mina resultat, är jag så borta att jag mest står tyst och svarar kort. Är inte det typiskt?
Allt jag kan tänka på är att han står så nära mig, bara några decimeter. Att hans ögon är mjuka, bruna, varma. Jag blir irriterad på mina armar som bara flänger omkring, byter ställning och helt enkelt inte kan slappna av. Fast jag förstår dem ju så väl. De vill ju slingra sig om hans midja och stanna där, låsa sig fast.
Senare under dagen släpade Linda iväg mig till Westfield, som tydligen var ett mycket större varuhus än vad vi förut trott. Westfield ligger precis i Sheperd's Bush (där jag och Linda huserar, om jag glömt nämna det). Medan Linda shoppade loss så ägnade jag mig åt den höga volymen på min iPod, mitt lilla textblock och mina känslor. Sedan adderade jag även en Starbucks på allt detta, och lyckan var total. Det finns inget som läker hjärtat så bra som Starbucks och ett textblock fyllt med ord som du aldrig vågar säga rakt ut.
Saker man planerar och tänker på
Idag sa Mr Teacher att vi gärnagärna fick skriva jättemycket texter och sedan lämna in det till honom. Då skulle han rätta, berättade Herr Lärare. Han påpekade också att de som skriver mycket i skolan alltid får de högsta betygen.
"Skit i betygen", tänkte jag. "Jag vill bara att han ska veta om att jag finns. Så han kanske tänker litet extra på mig än på sina andra elever". Precis så tänkte jag.
Jag funderar på att skriva en novell där det ska finnas ett underliggande tema som skulle kunna tolkas på ett sätt som bara han förstår. En liten mening på tre små ord. Han ska inte förstå det direkt, pang, boom, jaså det gör hon? Någon gång när han lämnar skolan och rundar det där hörnet som separerar oss, så ska han tänka "Vänta ett tag nu..."
Tre små, små ord. "I like you".
"Skit i betygen", tänkte jag. "Jag vill bara att han ska veta om att jag finns. Så han kanske tänker litet extra på mig än på sina andra elever". Precis så tänkte jag.
Jag funderar på att skriva en novell där det ska finnas ett underliggande tema som skulle kunna tolkas på ett sätt som bara han förstår. En liten mening på tre små ord. Han ska inte förstå det direkt, pang, boom, jaså det gör hon? Någon gång när han lämnar skolan och rundar det där hörnet som separerar oss, så ska han tänka "Vänta ett tag nu..."
Tre små, små ord. "I like you".
Det var en gång och sedan hanns det inte så mkt mer för sedan dog tigrarna
Det är inte mycket annat är kärlek som ockuperar mina tankar just nu. Det är mest bara Nick, Nick, Nick hela tiden. En gift man som är 10 år äldre än mig -- ja, varför inte? säger känslorna. Tydligen fungerar inte principer som man vill att de ska.
Men! så var det en sak som fick mig att haja till. Jag var inne på tradera och sökte efter Vivienne Wonderfulwood goods, men plötsligt ser jag en liten tigerunge i högra hörnet. Hurr? tänker jag och ser detta:
/(&(#%%#??! What the..?När tusan blev de så få? Det är ett allmänt känt faktum att dessa kattdjur håller på att dö ut, tack vare vi fina, underbara människor. Men 3500? Tretusen-jävla-femhundra? Som vanligt får man ett uppvaknande när det verkligen krisar sig.
Sedan vet man ju såklart inte om de "bara" räknat en tigerras eller alla som finns. Men hursomhelst, det är ju skandal! för att uttrycka sig gammeldags. Och jag funderar allvarligt på att börja donera pengar. Jag får räkna litet på min ekonomi och se om det är möjligt.
tisdag 3 mars 2009
Verkliga ting som är väldigt tärande
Den Olyckliga Kärleken är väldigt, väldigt olycklig just nu.
Fnitter i skolbyggnaden, cirkelformade danser trippandes på tå -- ögon som längtar, längtar.
Beskymmerscirkeln kompletteras när hans ryggtavla försvinner runt hörnet
Långa utdragna andetag; försöker andas fast orken till luftintag ifrågasätts
Scenarion spelas som teater i mitt huvud: romantiska dramer som involverar dimmat ljus och låga konversationer i ett hörn där ingen ser
Men verkligheten har aldrig varit speciellt intresserad av lyckliga slut. Logiken kommer i vanlig ordning till räddning för bibehållandet av en trasig själ, som egentligen bara längtar efter att få höra hans röst en gång till.
Jag tycker verkligen, verkligen om honom.
För att uttrycka det så enkelt som möjligt.
Och det är väldigt, väldigt jobbigt.
Fnitter i skolbyggnaden, cirkelformade danser trippandes på tå -- ögon som längtar, längtar.
Beskymmerscirkeln kompletteras när hans ryggtavla försvinner runt hörnet
Långa utdragna andetag; försöker andas fast orken till luftintag ifrågasätts
Scenarion spelas som teater i mitt huvud: romantiska dramer som involverar dimmat ljus och låga konversationer i ett hörn där ingen ser
Men verkligheten har aldrig varit speciellt intresserad av lyckliga slut. Logiken kommer i vanlig ordning till räddning för bibehållandet av en trasig själ, som egentligen bara längtar efter att få höra hans röst en gång till.
Jag tycker verkligen, verkligen om honom.
För att uttrycka det så enkelt som möjligt.
Och det är väldigt, väldigt jobbigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
