Allra finaste Ed Westwick var med i det senaste avsnittet av Californication. Jag älskar för övrigt huvudkaraktären Hank Moody mer och mer för varje ny säsong. Snacka om bra serie. Mm.
onsdag 30 september 2009
mr gay boy
Allra finaste Ed Westwick var med i det senaste avsnittet av Californication. Jag älskar för övrigt huvudkaraktären Hank Moody mer och mer för varje ny säsong. Snacka om bra serie. Mm.
tisdag 29 september 2009
"Emelina-Emelull, pappas lilla hjärtegull"
Jag sitter i mitt rum som ligger ungefär tusen mil från alla andra i det här huset (det känns så iaf). Jag läser shoujo-manga och tänker "Gud vad trött jag blir när pojkarna ska glittra sådär", ni vet, när de säger snälla saker som tydligen ska få flickorna att bli helt "NEJMEN ÅÅÅHH". Men ibland så är de faktiskt helt adorable, och då fnittrar jag som om jag vore 16 år igen.
Annars åker ut på mina inlines och spräcker mina öron med för hög volym på iPoden. Det var riktigt kämpigt igår. Jag trodde nästan att jag höll på att få en hjärtattack eller något, för det började värka i min vänstra axel. Det känns ju inte direkt bättre när jag för bara några veckor sedan fick en miniexplosion av smärta i min vänstra arm för att mitt hjärta slutade slå i några sekunder. Det är knäppt när lungorna bara ger upp också, och så sitter man där och tänker i panikblandad ångest: "Kom igen, andas, andas, andas!"
Nej, kroppen är skruttig, som gamla människor i min släkt brukar säga. Fast jag har ju alltid kallats "Skrutt" av pappa sedan jag var liten, så det kanske är mitt öde att för alltid vara ett skrutt. "Pappas lilla skrutt", liksom.
Min riktiga hårfärg, som ingen av mina nuvarande vänner har sett, förutom Petro.
En lycklig födelsedag för många år sedan nu.
Annars åker ut på mina inlines och spräcker mina öron med för hög volym på iPoden. Det var riktigt kämpigt igår. Jag trodde nästan att jag höll på att få en hjärtattack eller något, för det började värka i min vänstra axel. Det känns ju inte direkt bättre när jag för bara några veckor sedan fick en miniexplosion av smärta i min vänstra arm för att mitt hjärta slutade slå i några sekunder. Det är knäppt när lungorna bara ger upp också, och så sitter man där och tänker i panikblandad ångest: "Kom igen, andas, andas, andas!"
Nej, kroppen är skruttig, som gamla människor i min släkt brukar säga. Fast jag har ju alltid kallats "Skrutt" av pappa sedan jag var liten, så det kanske är mitt öde att för alltid vara ett skrutt. "Pappas lilla skrutt", liksom.
Min riktiga hårfärg, som ingen av mina nuvarande vänner har sett, förutom Petro.En lycklig födelsedag för många år sedan nu.
lördag 26 september 2009
Jag är tillbaka i träsket
... Och senast igår tänkte jag "Min tid som yaoi-fangirl är nog över nu. Hentai:en kan jag nog klara mig utan nu också. Hentai är ju rätt vidrigt, egentligen."
Men ikväll så sitter jag här, och mina ögon är stora som tefat när jag slukar alla små angstiga pojkars uttryck. För de är oh så plågade, för tänk om deras skolkamrat (som de är hemligt kära i) bara vill vara vänner? Det är så gulligt och harmlöst att jag bara vill krama om dem och ha dem som mina små personliga teddybjörnar. Så kan de få sitta där i mitt rum i sin tecknade perfektion och tycka om och pussa på varandra, medan jag sitter där i ett hörn och småler för mig själv.
Sedan har ju min försmak för Hentai bara försvunnit, verkar det som. När jag sitter där och sållar genom fansubs-sidorna, så blir det mest bara rynk på näsan för min del. Jag har blivit otroligt petig med ritstilen, något som bara blir värre ju fler år jag lägger på nacken när det gäller manga. Och så har ju töserna allt som jämt ÖVERDIMENSIONERADE BRÖST, och det irriterar mig något otroligt. Så det får nog bli omläsning av Yonekura Kengos verk, återigen. Man kan tycka att jag borde tröttna efter att ha läst om dem, igen och igen, i ca fem års tid. But it iz so lovely, no?
Något jag alltid påpekar med den här bilden:
Personen med grått/vitt hår är en pojke. Ja.
Men ikväll så sitter jag här, och mina ögon är stora som tefat när jag slukar alla små angstiga pojkars uttryck. För de är oh så plågade, för tänk om deras skolkamrat (som de är hemligt kära i) bara vill vara vänner? Det är så gulligt och harmlöst att jag bara vill krama om dem och ha dem som mina små personliga teddybjörnar. Så kan de få sitta där i mitt rum i sin tecknade perfektion och tycka om och pussa på varandra, medan jag sitter där i ett hörn och småler för mig själv.
Sedan har ju min försmak för Hentai bara försvunnit, verkar det som. När jag sitter där och sållar genom fansubs-sidorna, så blir det mest bara rynk på näsan för min del. Jag har blivit otroligt petig med ritstilen, något som bara blir värre ju fler år jag lägger på nacken när det gäller manga. Och så har ju töserna allt som jämt ÖVERDIMENSIONERADE BRÖST, och det irriterar mig något otroligt. Så det får nog bli omläsning av Yonekura Kengos verk, återigen. Man kan tycka att jag borde tröttna efter att ha läst om dem, igen och igen, i ca fem års tid. But it iz so lovely, no?
Något jag alltid påpekar med den här bilden:Personen med grått/vitt hår är en pojke. Ja.
Ödet eller slumpen
Varför ser jag det som min plikt att börja snacka djupsnack med min fader och dess sambo så fort jag sitter vid deras middagsbord en fredagkväll? Det bara bubblar ur mig, och så sitter jag där och rodnar, för jag känner mig så himla fånig. Jag kan bara inte hjälpa det, för jag tänker så mycket själv, och så öppnar jag käften för att få höra någon sorts vis allsanning. Men den kommer ju aldrig. Det känns som om jag har hört samma sak om och om igen. Och att jag säger om samma sak, om och om igen. Bara att jag berättar det jag tycker för olika personer. Jag skakar på huvudet och känner mig, återigen, som en hypokritisk kliché.
torsdag 24 september 2009
Kortslutning-- och sedan ser du sanningen
[Jag skrev något om att kunna betrakta sig själv utan en vag känsla av obehag i baktanken; att vibrera hopp om sig själv; att gå på moln och en själ som momentärt rensas, men det blev litet för flummigt och väldigt, väldigt mycket för personligt.]
För övrigt så börjar folk överta min Stad. Det har hållit på ett tag nu, och det tycker jag inte om. Jag blir väldans ledsen när de bränner ned stora delar av min Stad. Varför ska de göra det för?
För övrigt så börjar folk överta min Stad. Det har hållit på ett tag nu, och det tycker jag inte om. Jag blir väldans ledsen när de bränner ned stora delar av min Stad. Varför ska de göra det för?
Mr Cohen
Känner du dig litet nere? Kanske rent utav litet ledsen?Jag har botemedlet.
Fast jag är inte ledsen, inte ens nere är jag. Jag längtar mest bara till mina inlines imorgon bitti. Efter att jag cyklat till och från Nyköping, that is. Huga!
onsdag 23 september 2009
Den vackraste platsen på hela jorden
Det tar exakt 45 minuter att åka runt hela Oxelösund på inlines. Det tar exakt 45 minuter att inse att, jo, det här är nog den vackraste platsen på hela jorden. Natur som blandas med minnen om en bättre tid, en tid då man bara sprang genom skogen och var nöjd med det, eller tog tre timmar på sig att gå hem från skolan. En tid då man cyklade längs folktomma skogsgator utan att hålla i styret och sträckte ut armarna och blundade. En tid då man kunde alla skogar utan och innan-- något man fortfarande kan (allt är bara litet mindre). Då man stod på berget som man just spenderat en timme med att bestiga, och bara tittade ut mot havet och försökte förstå vad det där stora,växande inom en var för något.
Vet jag ens vad det är nu?
Vet jag ens vad det är nu?
You've got secrets too
Jag gick till det enda hotell som existerar i Oxelösund och sa "Här är mitt CV, jag vill jobba här". Såklart glömde jag inte det obligatoriska storgrinet som får en att se galen ut. Jag har alltid undrat hur folk kan tycka att det är trevligt att bli bemött så.
Efter en timme ringer min telefon, och då säger den hotellansvarige att ja, du kan komma in i morgon och jobba litet. Adrenalinet börjar susa genom mina ådror medan jag springer som en galen mellan alla rum i min fars hem och försöker hitta hemtelefonen så att jag kan ringa min kära fader och berätta. Jag känner mig som en liten unge som ringer och frågar "Visst var jag duktig nu?", när jag sedan sitter där på golvet och tänker att det finns ingen mening, för jag kan ändå inte skriva. Det bara går inte att få ut det där som vibrerar inom mig. Så jag har bestämt mig för att skriva något litet varje dag. Någon dag kommer det väl ut något genuint.
Mitt gamla rum hos pappa ligger undangömt från resten av husets rum. Så jag sitter här om kvällarna och gosar ihop mig på sängen och dricker kaffe med ljusen som sällskap. Jag ligger på rygg på golvet och tänker att det här rummet skulle lika gärna kunna bli min undergång som mitt hopp. En liten kokong som lindar in mig i min ensamhet och tankar. Kommer jag att skrika och klösa efter socialt umgänge, eller kommer jag sitta här inlindad i mina egna tankar och flöda?
Efter en timme ringer min telefon, och då säger den hotellansvarige att ja, du kan komma in i morgon och jobba litet. Adrenalinet börjar susa genom mina ådror medan jag springer som en galen mellan alla rum i min fars hem och försöker hitta hemtelefonen så att jag kan ringa min kära fader och berätta. Jag känner mig som en liten unge som ringer och frågar "Visst var jag duktig nu?", när jag sedan sitter där på golvet och tänker att det finns ingen mening, för jag kan ändå inte skriva. Det bara går inte att få ut det där som vibrerar inom mig. Så jag har bestämt mig för att skriva något litet varje dag. Någon dag kommer det väl ut något genuint.
Mitt gamla rum hos pappa ligger undangömt från resten av husets rum. Så jag sitter här om kvällarna och gosar ihop mig på sängen och dricker kaffe med ljusen som sällskap. Jag ligger på rygg på golvet och tänker att det här rummet skulle lika gärna kunna bli min undergång som mitt hopp. En liten kokong som lindar in mig i min ensamhet och tankar. Kommer jag att skrika och klösa efter socialt umgänge, eller kommer jag sitta här inlindad i mina egna tankar och flöda?
Otillräckligt fullkomlig
Människan är omöjligt komplex och fånigt förutsägbar. Jag blir trött och hänförd på samma gång. Fast helst vill jag springa ut i den kalla småstadsnatten och få utlopp för allt som mina okapabla fingrar inte kan åstadkomma.
[edit]
Ikväll känns det som om hela min själ vibrerar och suddar ut de kanter som håller den intakt.
[edit]
Ikväll känns det som om hela min själ vibrerar och suddar ut de kanter som håller den intakt.
tisdag 22 september 2009
måndag 21 september 2009
söndag 20 september 2009
Att dansa till The Knife
Nu vill jag gå ut och dansa och dricka och röka sönder min hals. Jag vill stöta in i gamla klasskamrater på krogen och sedan bada i gamla minnen om vilka personer vi var en gång i tiden för längesedan.
Gud-ske-lov
Och bara för att klargöra, för folk har frågat mig om det här vid andra tillfällen. Den enda anledningen till att det finns så mycket referenser till "Gud" med i mina texter, beror med största trolighet på att jag läste väldigt mycket när jag var yngre. Uttryck som "Gud ska veta", "Åh herregud!" eller "Gud ser allt", är mer djupt grodda uttryck i mitt ordförråd än en faktisk tro på Gud. Sedan så ser jag mig själv verkligen inte som ateist, men det är en lång historia vi tar en annan gång, tycker jag.Ps. "Gud ser allt", är för övrigt ett av mina favorituttryck.
Politiskt korrekt
"Förstår inte varför folk läser bloggar om de vill att texterna ska vara politiskt korrekta och enligt konstens alla regler rättrådiga. Bloggare är inga förebilder, en blogg ger snarare i bästa fall bilden av något faktiskt, något som finns."
Emma Johnson 2008-01-29 kl 22:34
Se, vad man kan hitta bland bittra kommentarer på kända svenska bloggar. Ibland dyker det upp ljushuvuden som bara har så rätt att jag vill kyssa dem.
Gud ska veta att jag egentligen inte alls är PK, även om jag kanske ger sken av att försöka vara det. Jag tycker mycket; jag tycker om att dela in folk och känslor i små, nätta askar. Då vet jag var jag har dem. Detta leder till fördomar. Å andra sidan är jag nog den mest tåliga människan jag känner när det gäller andras åsikter. Om du säger "Det är de där jävla svartskallarna igen", så kommer du garanterat få en slag på armen och ett framfräst "Säg inte svartskalle!". Du må kanske tycka att invandrare bråkar mycket. Vi kan ju börja med att inte benämna en folkgrupp som något negativt. Jag kommer antagligen inte hålla med dig i dina åsikter, men jag kommer heller inte ta upp en allvarlig diskussion varje gång någon spyr ur sig fördomar. Kanske håller jag med, kanske inte. Oftast inte, eftersom jag starkt ogillar att människor ska diskrimineras av deras religion, sexuella läggning eller på grund av människors oförståelse för andra kulturer.
Om vi säger så här: Om du drar ett jude/hitler skämt, så kommer jag inte att skratta. Faktumet att min moders förra fästman röstade på Sverigedemokraterna, betyder inte att jag kommer att sluta prata med honom. Vi pratar fortfarande om böcker, det enda gemensamma intresse vi egentligen har. Men den dagen han börjar trycka på sina åsikter på mig, den dagen kommer min respekt att falla för honom. Den dagen, för flera år sedan nu, som han fnyste åt TV:n för att det var en "bögjävel" som höll i programmet; tja, den dagen så lade jag den första tegelbrickan av många som sakta men säkert började separera min ödmjukhet från honom.
Ibland kan jag tänka att jag skriver om alldeles för personliga saker. Allt det där man kanske egentligen inte skriver om. Men för mig är det en sådan befrielse att öppet få berätta för världen vad jag känner och tycker. Även om dessa känslor verkligen inte är vackra, allt som oftast. Avundsjuka, svartsjuka, depression, självdestruktivitet, hat, irritation. Men de går liksom hand i hand med allt det där vackra också. Om något, så är det ju verkligen mig ni lär känna genom att läsa mina dubbeltydiga ord. Det är något av det finaste jag kan ge er, kan jag tänka ibland.
Emma Johnson 2008-01-29 kl 22:34
Se, vad man kan hitta bland bittra kommentarer på kända svenska bloggar. Ibland dyker det upp ljushuvuden som bara har så rätt att jag vill kyssa dem.
Gud ska veta att jag egentligen inte alls är PK, även om jag kanske ger sken av att försöka vara det. Jag tycker mycket; jag tycker om att dela in folk och känslor i små, nätta askar. Då vet jag var jag har dem. Detta leder till fördomar. Å andra sidan är jag nog den mest tåliga människan jag känner när det gäller andras åsikter. Om du säger "Det är de där jävla svartskallarna igen", så kommer du garanterat få en slag på armen och ett framfräst "Säg inte svartskalle!". Du må kanske tycka att invandrare bråkar mycket. Vi kan ju börja med att inte benämna en folkgrupp som något negativt. Jag kommer antagligen inte hålla med dig i dina åsikter, men jag kommer heller inte ta upp en allvarlig diskussion varje gång någon spyr ur sig fördomar. Kanske håller jag med, kanske inte. Oftast inte, eftersom jag starkt ogillar att människor ska diskrimineras av deras religion, sexuella läggning eller på grund av människors oförståelse för andra kulturer.
Om vi säger så här: Om du drar ett jude/hitler skämt, så kommer jag inte att skratta. Faktumet att min moders förra fästman röstade på Sverigedemokraterna, betyder inte att jag kommer att sluta prata med honom. Vi pratar fortfarande om böcker, det enda gemensamma intresse vi egentligen har. Men den dagen han börjar trycka på sina åsikter på mig, den dagen kommer min respekt att falla för honom. Den dagen, för flera år sedan nu, som han fnyste åt TV:n för att det var en "bögjävel" som höll i programmet; tja, den dagen så lade jag den första tegelbrickan av många som sakta men säkert började separera min ödmjukhet från honom.
Ibland kan jag tänka att jag skriver om alldeles för personliga saker. Allt det där man kanske egentligen inte skriver om. Men för mig är det en sådan befrielse att öppet få berätta för världen vad jag känner och tycker. Även om dessa känslor verkligen inte är vackra, allt som oftast. Avundsjuka, svartsjuka, depression, självdestruktivitet, hat, irritation. Men de går liksom hand i hand med allt det där vackra också. Om något, så är det ju verkligen mig ni lär känna genom att läsa mina dubbeltydiga ord. Det är något av det finaste jag kan ge er, kan jag tänka ibland.
Exempel nummer ett; varför ni bör läsa
I am about to ask him what he means when I realize that Alba is standing in the kitchen doorway. She's wearing a pink nightgown and green mouse slippers. Alba squints and yawns in the harsh light of the kitchen.
"Hi, kiddo," Henry says. Alba comes over to him and drapes herself over the side of his wheelchair. "Mmmmorning," Alba says.
"It's not really morning," I tell her. "It's really still nighttime."
"How come you guys are up if it's nighttime?" Alba sniffs. "You're making coffee, so it's morning."
"Oh, it's the old coffee-equals-morning fallacy," Henry says. "There's a hole in your logic, buddy."
"What?" Alba asks. She hates to be wrong about anything.
"You are basing your conclusion on faulty data; that is, you are forgetting that your parents are coffee fiends of the first order, and that we just might have gotten out of bed in the middle of the night in order to drink MORE COFFEE." He's roaring like a monster, maybe a Coffee Fiend.
"I want coffee," says Alba. "I am Coffee Fiend." She roars back at Henry. But he scoops her off him and plops her down on her feet. Alba runs around the table to me and throws her arms around my shoulders. "Roar!" she yells in my ear.
I get up and pick Alba up. She's so heavy now. "Roar, yourself."
/utdrag ur The Time Traveler's Wife
"Hi, kiddo," Henry says. Alba comes over to him and drapes herself over the side of his wheelchair. "Mmmmorning," Alba says.
"It's not really morning," I tell her. "It's really still nighttime."
"How come you guys are up if it's nighttime?" Alba sniffs. "You're making coffee, so it's morning."
"Oh, it's the old coffee-equals-morning fallacy," Henry says. "There's a hole in your logic, buddy."
"What?" Alba asks. She hates to be wrong about anything.
"You are basing your conclusion on faulty data; that is, you are forgetting that your parents are coffee fiends of the first order, and that we just might have gotten out of bed in the middle of the night in order to drink MORE COFFEE." He's roaring like a monster, maybe a Coffee Fiend.
"I want coffee," says Alba. "I am Coffee Fiend." She roars back at Henry. But he scoops her off him and plops her down on her feet. Alba runs around the table to me and throws her arms around my shoulders. "Roar!" she yells in my ear.
I get up and pick Alba up. She's so heavy now. "Roar, yourself."
/utdrag ur The Time Traveler's Wife
they put my body through a scan (and what they saw impressed them all) for inside me grows a man
Egentligen är jag inte så arg, jag blir mest bara smått irriterad. När jag berättar för honom att jag helst av allt skulle vilja att vi åtminstone är vänner, då säger han "Okay then" och sedan "This sounds a bit too emotional", och sedan loggar han av utan ett ord.
En del av mig vill skrika "MEN FÖR I HELVETE", medan den andra rycker på axlarna och säger "Han kanske blev urloggad, det var säkert inte med flit" (försvarsmekanism).
Men nä. Jag orkar nog inte så länge till. Jag försöker, och försöker, och försöker, men jag springer bara ständigt in i en stenvägg. Och det börjar göra ont i huvudet nu. Men jag vill ju inte förlora honom, dels som den som jag faktiskt fortfarande har känslor för, och dels för att han har varit en av mina bästa vänner i tre års tid-- så då får man väl leva med litet skallfrakturer, då.
En del av mig vill skrika "MEN FÖR I HELVETE", medan den andra rycker på axlarna och säger "Han kanske blev urloggad, det var säkert inte med flit" (försvarsmekanism).
Men nä. Jag orkar nog inte så länge till. Jag försöker, och försöker, och försöker, men jag springer bara ständigt in i en stenvägg. Och det börjar göra ont i huvudet nu. Men jag vill ju inte förlora honom, dels som den som jag faktiskt fortfarande har känslor för, och dels för att han har varit en av mina bästa vänner i tre års tid-- så då får man väl leva med litet skallfrakturer, då.
lördag 19 september 2009
Vem bryr sig om de vet, de kommer bara tro att det är en dröm iallafall
Det var väl då självaste fa-an? Vad är det för mening med att mina mungipor åker ned så fort jag tänker eller pratar om Herr M? Att jag sedan frivilligt tar upp samtalsämnen som "Herr M sa/har sagt det här" eller "Det jag tyckte så mycket om med Herr M var när..."-- då är man ju bara korkad. Du bringar ju olyckan på dig själv, Fröken E.
Men ändå kan jag inte förmå mig själv att sluta. Och varje gång jag ser något livstecken från hans sida, så sitter jag där med molande värk i hjärtat. Jag skulle inte vilja påstå att jag fortfarande är dödsförälskad i honom. Det kan faktiskt gå en dag eller två utan att jag tänker på honom ibland. Ibland är jag nästan säker på att jag nog är mer kär i kärleken än i honom. Men sedan när hjärtat börjar värka och jag sitter där med tom blick, så vill jag bara fingra på mitt korta nackhår och låtsas att det är hans hår jag smeker.
Och det är på tiden att jag sorterar om min "diffust"-mapp. Den är fylld med pojkar/män som jag under åren har tyckt om/tycker om. Mixat ihop i en härlig blandning av diffusa känslor. Så nu har alla fått labels såsom "en sak", "finns inte" och "mansgris".
Men ändå kan jag inte förmå mig själv att sluta. Och varje gång jag ser något livstecken från hans sida, så sitter jag där med molande värk i hjärtat. Jag skulle inte vilja påstå att jag fortfarande är dödsförälskad i honom. Det kan faktiskt gå en dag eller två utan att jag tänker på honom ibland. Ibland är jag nästan säker på att jag nog är mer kär i kärleken än i honom. Men sedan när hjärtat börjar värka och jag sitter där med tom blick, så vill jag bara fingra på mitt korta nackhår och låtsas att det är hans hår jag smeker.
Och det är på tiden att jag sorterar om min "diffust"-mapp. Den är fylld med pojkar/män som jag under åren har tyckt om/tycker om. Mixat ihop i en härlig blandning av diffusa känslor. Så nu har alla fått labels såsom "en sak", "finns inte" och "mansgris".
I never meant to hurt you, Annie
... Och i mina högtalare ekar Elefants musik ständigt. Efter två veckor med Elefanterna som bästa vän när jag har läst, så kommer jag väl att för alltid accossiera The Gargoyle och The Time Traveler's Wife med dem. Men jag kan inte förmå mig själv att sluta lyssna på dem. Det bara går inte. Det känns som om jag ger upp mitt allra sista hopp om kärlek om jag slutar lyssna på källan som fick mig att känna och sakna.
Igår gick jag till Frälsningsarméns loppis med mamma och stod med näsan i gamla böcker, som vanligt. Jag hittade väldiga fina utgåvor av Dostojevskijs Brott och Straff (uppdelat i två volymer, jag älskar när de gör så), och Tusen och en Natt. Det mysiga var att Tusen och en Natt var uppdelad i tre volymer ('cause it's a friggin' neverending book), och jag blir så glad när jag ser hur omsorgsfullt de gamla sidornas dekor är pyntade. Jag kommer alltid att vara dedikerad till skönhet. (imaginär djup suck från mitt håll)
Jag äter apelsinklyftor. Aaaaaaah, det här är livet! skrek hon och gjorde en piruettdans i mitten av sin ömma moders vardagsrum.
Igår gick jag till Frälsningsarméns loppis med mamma och stod med näsan i gamla böcker, som vanligt. Jag hittade väldiga fina utgåvor av Dostojevskijs Brott och Straff (uppdelat i två volymer, jag älskar när de gör så), och Tusen och en Natt. Det mysiga var att Tusen och en Natt var uppdelad i tre volymer ('cause it's a friggin' neverending book), och jag blir så glad när jag ser hur omsorgsfullt de gamla sidornas dekor är pyntade. Jag kommer alltid att vara dedikerad till skönhet. (imaginär djup suck från mitt håll)
Jag äter apelsinklyftor. Aaaaaaah, det här är livet! skrek hon och gjorde en piruettdans i mitten av sin ömma moders vardagsrum.
fredag 18 september 2009
Otippat
Åh. Defekta karaktärer. När det kommer till kritan, kan man göra annat än att älska dem?
Med andra ord har jag läst ut The Time Traveler's Wife. Jag grät.
När sluttexten rullade på mitt tillfälliga guilty pleasure (Idol 2009, wooh!), så märkte jag det. Vänta ett tag... tänker jag och mina ögon smalnar. Jovisst är det så. De spelade en låt från en av de första animes jag någonsin såg. De dramatiska tonerna av Escaflownes musik ekar i vardagsrummet, och jag kan inte göra annat än att skratta och tänka att personen som väljer musiken till ett av Sveriges största program är ett geni. Ett geni!
Ps. Det som är roligt med detta är att denna serie sändes under mitten av 90-talet i Japan. Väldigt längesedan, med andra ord.
Med andra ord har jag läst ut The Time Traveler's Wife. Jag grät.
När sluttexten rullade på mitt tillfälliga guilty pleasure (Idol 2009, wooh!), så märkte jag det. Vänta ett tag... tänker jag och mina ögon smalnar. Jovisst är det så. De spelade en låt från en av de första animes jag någonsin såg. De dramatiska tonerna av Escaflownes musik ekar i vardagsrummet, och jag kan inte göra annat än att skratta och tänka att personen som väljer musiken till ett av Sveriges största program är ett geni. Ett geni!
Ps. Det som är roligt med detta är att denna serie sändes under mitten av 90-talet i Japan. Väldigt längesedan, med andra ord.
torsdag 17 september 2009
Tjong
Skrivandet blir sparsamt när det lästa ordet kräver min uppmärksamhet.
Skrivandet får ett temporärt uppehåll när jag annars sitter bänkad med Rooki och försöker få henne att levla upp.
Skrivandet upphör när man helt enkelt inte har något att skriva om.
Men jo. Jag skulle kunna skriva om hur sorgset det är egentligen att vi kvinnor alltid dras till charmiga idioter som Henry i The Time Traveler's Wife. Det är en slags hatkärlek. En PK-Emelina som skakar på huvudet och säger "Men han är ju dum i huvudet, sådär får man ju inte bete sig". Men ändå så suckar jag djupt, sträcker ut giriga händer vill bara ha. Ge mig, ge mig.
Att skriva om World of Warcraft är något av det tråkigaste som finns att läsa på denna jord, om man inte spelar själv. Jag vet om två stycken som läser den här bloggen som spelar WoW. Två av cirka 30-40 pers. Så det utesluts.
Men jag skulle ju kunna skriva om att idag, minsann, har jag fyllt min dag med att läsa, spela WoW och en del tittande på TV. Jag har ätit, också. Det ni. Och så gjorde jag om mitt CV och har börjat skicka iväg jobbansökningar.
Tjong i ballongen, det var väl roligt att veta?
Ps. Jag har rökt också!
Skrivandet får ett temporärt uppehåll när jag annars sitter bänkad med Rooki och försöker få henne att levla upp.
Skrivandet upphör när man helt enkelt inte har något att skriva om.
Men jo. Jag skulle kunna skriva om hur sorgset det är egentligen att vi kvinnor alltid dras till charmiga idioter som Henry i The Time Traveler's Wife. Det är en slags hatkärlek. En PK-Emelina som skakar på huvudet och säger "Men han är ju dum i huvudet, sådär får man ju inte bete sig". Men ändå så suckar jag djupt, sträcker ut giriga händer vill bara ha. Ge mig, ge mig.
Att skriva om World of Warcraft är något av det tråkigaste som finns att läsa på denna jord, om man inte spelar själv. Jag vet om två stycken som läser den här bloggen som spelar WoW. Två av cirka 30-40 pers. Så det utesluts.
Men jag skulle ju kunna skriva om att idag, minsann, har jag fyllt min dag med att läsa, spela WoW och en del tittande på TV. Jag har ätit, också. Det ni. Och så gjorde jag om mitt CV och har börjat skicka iväg jobbansökningar.
Tjong i ballongen, det var väl roligt att veta?
Ps. Jag har rökt också!
My name is Henry
Efter andra sidan var jag såld, och jag slukar nu The Time Traveler's Wife med hull och hår. Hujedamig vad jag älskar män med humor och allmänkunskap.
tisdag 15 september 2009
Ändring
Jag har så väldans ofta drömmar då min bror är med. Inatt så ställde han sig och berättade för mig om alla de gånger då jag inte räckt till som människa och syster. Det gjorde ont. Sedan blev jag arg och började skrika tillbaka om alla gånger som han inte räckt som människa och bror. Om alla gånger han sårat mig och inte varit där för mig-- räknades inte det lika mycket som mina misstag? Nu i vaket tillstånd så är jag litet skakad, för det är första gången som jag säger ifrån min brors verbala attacker när det gäller i drömvärlden. Det mesta av drömmen brukar utveckla sig som så att jag går runt och gråter och ber om förlåtelse.
Personliga issues-- anyone, anyone?
Personliga issues-- anyone, anyone?
Rädda Kungen!
Bild tagen från niotillfems blogg.Såklart så följer även jag bloggar. En av mina favoriter (som så många andras) är niotillfems blogg. Just nu är det så att det finns en liten katt i deras liv som behöver en operation som kostar väldans massa pengar, och de ber därför om donationer från folk som vill hjälpa Kingsley (som katten nu heter).
Vad jag inte kan förstå är hur människor i en sådan här situation (vad jag har fattat från deras inlägg iaf, jag har inte läst kommentarerna för att, tja... varför?) kan vara så otroligt onödigt dumma i huvudet. De drar igång en tjalabalong om att författaren för bloggen bara vill suga ur pengar ur sina läsare, och att hon borde vet hut-- hon tjänar ju en massa pengar ändå!
Om det är något jag inte tål så är det personangrepp som skapats ur avundsjuka. Jag förstår heller inte hur folk kan plocka fram sina allra sniknaste och ruttnaste sidor att visa för folk när det finns ett litet djur som ligger och lider medan de sitter och tjafsar.
Så nej, skärpning, mänskligheten. Något litet bättre än det där kan ni väl musta upp?
Rädda Kingsley istället för att gnabba Den Nya Månen får mig att skratta och pipa fånigt
*inhalerar*.... Det kommer, även om jag skäms över det.... OMG OMG OMG! Ny New Moon trailer! Dock så bör ni inte titta på den om ni inte har läst böckerna. Om ni inte har läst böckerna, men tänker att Twilight är skit ändå, så det spelar ingen roll -- be my guest.
Den här filmen kommer nog vara snygg. Även om jag blir alltmer kritisk när det gäller skådespelarnas förmåga att agera (förutom Taylor, åh mm), så kommer jag gå på premiären och pipa som alla andra töser. Fortsätta påpeka för nära vänner med en exalterad röst att "Snart kommer den ut på bio!" kommer jag definitivt att göra, iaf.
Den här filmen kommer nog vara snygg. Även om jag blir alltmer kritisk när det gäller skådespelarnas förmåga att agera (förutom Taylor, åh mm), så kommer jag gå på premiären och pipa som alla andra töser. Fortsätta påpeka för nära vänner med en exalterad röst att "Snart kommer den ut på bio!" kommer jag definitivt att göra, iaf.
måndag 14 september 2009
Skuld
Jag har en stor knut i magen som mantrar ihjäl mig till en liten stressboll med sitt eviga "Du måste fixa saker, du måste fixa saker". På onsdag flyger jag hem till Sverige igen, och det ska packas, och det ska beställas biljetter, och det ska fixas med de sista jobbdetaljerna, och det ska ges bort födelsedagspresenter och det ska sägas hejdå till vänner som så smått snörper ihop läpparna för att jag har varit borta och sjuk.
En Neha som senast sa till mig "I'm going to kill you, Em! I'm going to kill you, man!", för att jag inte hört av mig och för att jag åker hem. En Luba som skickar sms där det står "Du måstemåste träffa oss innan du åker!!". En Johanna vars födelsedag jag inte ens medverkade på, därför att vi blev på tok för fulla för att ens kunna ta oss dit. Och den där skulden greppar om mitt hjärta i takt med att min tid tar slut.
Så nu ska jag gå och packa.
En Neha som senast sa till mig "I'm going to kill you, Em! I'm going to kill you, man!", för att jag inte hört av mig och för att jag åker hem. En Luba som skickar sms där det står "Du måstemåste träffa oss innan du åker!!". En Johanna vars födelsedag jag inte ens medverkade på, därför att vi blev på tok för fulla för att ens kunna ta oss dit. Och den där skulden greppar om mitt hjärta i takt med att min tid tar slut.
Så nu ska jag gå och packa.
Bakfylleångest
Ja, jag vet ju en som hade en sjudundrans huvudvärk och bakfylla idag iallafall. Fröken Emelina, minsann. Och som vanligt så hade man litet bakfylleångest och tänkte över hur man agerade dagen innan och vill mest bara gå runt och hänga med huvudet. Att dricka är ju inte så värst roligt.
Och imorgon ska jag packa och fixa allt det där som man måste fixa innan man lämnar landet. Blä. Är det inte typiskt mig att sjabbla bort mina sista dagar med att bara ligga hemma? Min hemliga curse, 4life.
Och imorgon ska jag packa och fixa allt det där som man måste fixa innan man lämnar landet. Blä. Är det inte typiskt mig att sjabbla bort mina sista dagar med att bara ligga hemma? Min hemliga curse, 4life.
Finaste Robin
Åååh, ååh! Robin! Bästaste Robin! Jag älskar att du kommer tillbaka och bara är sådär underbar som du är. En riktig mysgrabb, är vad du är.
That dude looks like a, hm, lady?
söndag 13 september 2009
Utan mig
För övrigt så är Michael i Paris just nu. Ensam, vad jag förstått det som. Hjärtat kniper till och pumpar långsamt ut förtvivlan i ådrorna som viskar "Ni hade planer på att åka dit tillsammans, men nu åker han utan dig, utan dig, utan dig... Ni skulle ha varit kära, men nu åker han utan dig, utan dig, för han behöver inte dig såsom du behöver honom".
Jag hoppas att jag kan åka till Paris igen utan att tänka på honom. Jag hoppas att jag kan gå förbi en Subway-butik igen utan att bli ledsen. Jag hoppas att jag kan köpa en Toblerone igen utan att få tårar i ögonen.
Varför känns det som om allt jag gör, påminner mig om honom?
Jag hoppas att jag kan åka till Paris igen utan att tänka på honom. Jag hoppas att jag kan gå förbi en Subway-butik igen utan att bli ledsen. Jag hoppas att jag kan köpa en Toblerone igen utan att få tårar i ögonen.
Varför känns det som om allt jag gör, påminner mig om honom?
(någorlunda) vuxen
Det allra knäppaste med att växa upp från en förvirrad tonåring till en mindre förvirrad (någorlunda) vuxen person är att det oftast är mycket lättare att kunna läsa av sina känslor. När man var yngre så bara kände man; man skrek och grät och var elak, för alla destruktiva känslor hade man ingen aning om vart man skulle göra av dem. Som (någorlunda) vuxen så kan jag sätta mig ned, nervöst fingra på huden mellan ögonbrynen med slutna ögon och försöka komma fram till vad det egentligen är som gör mig upprörd.
Jag inser, efter ett massa spillande då Hamza-Tramsa glatt påpekar att "Ja, du är nog full ändå Emelina, haha!", att spillandet inte beror på att jag faktiskt är full, utan att jag är så arg att jag smäller flaskorna i bordet för att försöka få ur mig den där fåniga ilskan som jag vill att alla andra ska se. Jag vill att de ska erkänna min upprördhet och göra något åt det. Jag inser snart att de inte kommer göra det, och känner mig ännu mer fånig och bestämmer mig för att ta tag i mig själv.
Okej, jag är upprörd, lyckas jag erkänna för mig själv. Varför är jag upprörd?
Jag är upprörd över faktumet att Linda och Hamza-Tramsa klänger på varandra som apor. Varför irriterar detta mig?
Nummer ett. För tio minuter sedan så stod jag och Hamza utomhus och rökte tillsammans. Han tittade på mig och sa plötsligt "Jag vill veta vad du läser, Emelina". Detta för mig är likvärdigt med "Vill du gifta dig med mig, Emelina?". Det är kanske onödigt att tilla, men för mig är ordens kraft det djupaste, vackraste som finns. Att någon genuint vill veta vad för sorts texter jag tycker om att läsa, är som att säga att de vill veta hur mitt innersta väsen ser ut.
Att Hamza-Tramsa sedan valsar iväg till Linda så fort hon visar sig, blir som ett slag i ansiktet och jag känner ett hopplöst "Betydde inte det där någonting alls för dig?".
Nummer två. Linda klappar mig förstrött på knät och frågar "Vad är det, Emelina?". Jag fnyser inombords och tänker att hon nog är för upptagen med Hamza-Tramsa som sitter bredvid henne för att riktigt bry sig om mig. Jag blir så arg så att jag kokar när hon kuttrar till melodin av hans röst, när jag sitter där och lider. Jag! Hennes bästa vän! Hmpf!
Men det är ju då man inser. Som den där (någorlunda) vuxna personen man är. Det är så uppenbart att jag återigen känner mig fånig. Anledningen till att Hamza-Tramsa flög på Linda är för att han tycker om henne. Hur kan en liten grå bästa vän som jag kämpa i strid mot den färgfyllda Linda som han är så infatuerad av? Och hur kan jag egentligen klandra Linda när hon känner samma sak som Hamza? Jag vill med mina själviska band sära på dem och få dem att inse att jag finns där, också. Det är ren och skär svartsjuka, helt enkelt.
Och snipp, snapp, snut, så tog ilskan slut. Rodnaden mellan ögonbrynen lämnas ifred, och jag kan le igen. Se, så mycket lättare det går att lösa vissa problem när man är (någorlunda) vuxen!
Jag inser, efter ett massa spillande då Hamza-Tramsa glatt påpekar att "Ja, du är nog full ändå Emelina, haha!", att spillandet inte beror på att jag faktiskt är full, utan att jag är så arg att jag smäller flaskorna i bordet för att försöka få ur mig den där fåniga ilskan som jag vill att alla andra ska se. Jag vill att de ska erkänna min upprördhet och göra något åt det. Jag inser snart att de inte kommer göra det, och känner mig ännu mer fånig och bestämmer mig för att ta tag i mig själv.
Okej, jag är upprörd, lyckas jag erkänna för mig själv. Varför är jag upprörd?
Jag är upprörd över faktumet att Linda och Hamza-Tramsa klänger på varandra som apor. Varför irriterar detta mig?
Nummer ett. För tio minuter sedan så stod jag och Hamza utomhus och rökte tillsammans. Han tittade på mig och sa plötsligt "Jag vill veta vad du läser, Emelina". Detta för mig är likvärdigt med "Vill du gifta dig med mig, Emelina?". Det är kanske onödigt att tilla, men för mig är ordens kraft det djupaste, vackraste som finns. Att någon genuint vill veta vad för sorts texter jag tycker om att läsa, är som att säga att de vill veta hur mitt innersta väsen ser ut.
Att Hamza-Tramsa sedan valsar iväg till Linda så fort hon visar sig, blir som ett slag i ansiktet och jag känner ett hopplöst "Betydde inte det där någonting alls för dig?".
Nummer två. Linda klappar mig förstrött på knät och frågar "Vad är det, Emelina?". Jag fnyser inombords och tänker att hon nog är för upptagen med Hamza-Tramsa som sitter bredvid henne för att riktigt bry sig om mig. Jag blir så arg så att jag kokar när hon kuttrar till melodin av hans röst, när jag sitter där och lider. Jag! Hennes bästa vän! Hmpf!
Men det är ju då man inser. Som den där (någorlunda) vuxna personen man är. Det är så uppenbart att jag återigen känner mig fånig. Anledningen till att Hamza-Tramsa flög på Linda är för att han tycker om henne. Hur kan en liten grå bästa vän som jag kämpa i strid mot den färgfyllda Linda som han är så infatuerad av? Och hur kan jag egentligen klandra Linda när hon känner samma sak som Hamza? Jag vill med mina själviska band sära på dem och få dem att inse att jag finns där, också. Det är ren och skär svartsjuka, helt enkelt.
Och snipp, snapp, snut, så tog ilskan slut. Rodnaden mellan ögonbrynen lämnas ifred, och jag kan le igen. Se, så mycket lättare det går att lösa vissa problem när man är (någorlunda) vuxen!
Att le hemlighetsfullt för sig själv
Jag finner mig själv väldigt ofta betrakta personen som jag tycker om för tillfället, när vi går nedför en tom gata, sida vid sida. Inte på ett vanligt sätt, utan på det där sökande sättet. En tankegång som går i banor som "Tänk om jag skulle ha vetat om att jag skulle bli så kär i den här personen första gången jag träffade honom", eller "Den här mannen än min; det är honom jag tycker om". Och när han för ett ögonblick tittar tillbaka på en och frågar "Vad är det? Varför tittar du sådär konstigt på mig för?", så vet jag inte vad jag ska svara.
Ska jag svara: "Jag tittar på dig sådär konstigt för att jag försöker inse hur mycket jag tycker om dig, att det är dig jag har valt att vara med, att tycka om; och att jag aldrig i mina vildaste drömmar kunde greppa att du skulle betyda så mycket för mig första gången då jag träffade dig".
Men så kan man ju inte svara. Så hittills har jag bara skakat på huvudet och sagt "Nej, ingenting", medan jag ler litet hemlighetsfullt för mig själv.
Ska jag svara: "Jag tittar på dig sådär konstigt för att jag försöker inse hur mycket jag tycker om dig, att det är dig jag har valt att vara med, att tycka om; och att jag aldrig i mina vildaste drömmar kunde greppa att du skulle betyda så mycket för mig första gången då jag träffade dig".
Men så kan man ju inte svara. Så hittills har jag bara skakat på huvudet och sagt "Nej, ingenting", medan jag ler litet hemlighetsfullt för mig själv.
fredag 11 september 2009
Kärlek är...
... När man precis ska gå och lägga sig, men börjar istället chatta med Lauran på gmail. Vi pratar om alla Vivienne Westwood saker vi vill ha (som den här, t.ex.). Vi pratar om LOLet som är Eric Northman och Jason Stackhouse. Efter ett tag ligger jag och fnissar som en idiot. Det fungerar oftast så med Lauran. Jak tykker om.
onsdag 9 september 2009
Den Stora Sucken och mitt livs stora kärlek
Den Stora Sucken sipprar ur mina lungor och axlar när jag lägger på luren efter ett samtal med min manager. Nu har jag sagt upp mig. Nu kan jag boka min flygbiljett hem och äntligen börja planera på riktigt. Mitt inre barn gnäller otåligt över den kyliga lägenheten som jag bor i för tillfället, och frustar otåligt till varje gång den maniskt städtokiga brasilianskan påminner mig om hennes närvaro.
(Okej, ett litet avbrott, då jag känner det nödvändigt att förklara varför jag har så svårt för henne. A.k.a. varför jag längtar så otroligt till att komma till tysta, åh-herregud-jag-har-ett-eget-rum! Sverige.
Nummer ett. Jag kommer aldrig förstå mig på människor som känner att de måste städa hela tiden. Eller folk som plockar upp dammsugaren så fort de kommer hem från jobbet/skolan. Folk som tittar snett på en för att muggen som jag drack kaffe ur fortfarande står på bordet två timmar efter att jag druckit upp. Det är ju min mugg! Grr! När folk höjer på ögonbrynen mot mig och säger "Jag förstår inte hur du kan leva sådär", så viftar jag med ena handen och säger "Jag förstår inte hur du orkar vara sådär".
Nummer två. Denna tös har vad naturen har gett henne en otroligt stark röst. En sådan där person vars snörvel ekar genom lägenheten. När hon hostar så hoppar jag till, för jag blir så skrämd av hennes oljud. När hon börjar prata vill jag säga åt henne att sänka ljudvolymen några snäpp. Jag vet att det är långt ifrån hennes fel. Men på ett orättvist plan så blir jag irriterad över att hon inte har vett nog att försöka vara tyst. Det går emot både min uppfostran och faktumet att jag är svensk (och därmed inpräntad med orden "visa alltid hänsyn" i pannan) att inte bli irriterad när folk är onödigt högljudda.
Nummer tre. Jag kommer aldrig vänja mig vid smattrandet som spanska, italienska och portugisiska framanar. De pratar så otroligt fort. Och orden är hårda. När de kulsprutar iväg i sina diskutioner så låter det som om de har en konstant tävling om vem som kan prata fortast utan att andas.)
Nu ska jag gå och äta toast med philadephia och gurka. Dricka varm choklad och sedan röka i vardagsrummet tillsammans med min fina bok som snart är färdigläst.
Mitt ständiga läsande sedan jag flyttade hit har fått mig att inse att litteratur är vägen att gå för mig, trots allt. Jag vill läsa tills mina ögon blöder, tills jag förstår vad alla ord betyder och sedan omformulera dem till mitt eget tycke. Jag vill veta allt som finns att veta. Jag vill förstå varenda referens som finns inom kulturen i världen.
Jag säger ju det. Åh, Intertextualitet! Du är mitt livs stora kärlek! *dramatisk gest med baksidan av handen mot pannan*
(Okej, ett litet avbrott, då jag känner det nödvändigt att förklara varför jag har så svårt för henne. A.k.a. varför jag längtar så otroligt till att komma till tysta, åh-herregud-jag-har-ett-eget-rum! Sverige.
Nummer ett. Jag kommer aldrig förstå mig på människor som känner att de måste städa hela tiden. Eller folk som plockar upp dammsugaren så fort de kommer hem från jobbet/skolan. Folk som tittar snett på en för att muggen som jag drack kaffe ur fortfarande står på bordet två timmar efter att jag druckit upp. Det är ju min mugg! Grr! När folk höjer på ögonbrynen mot mig och säger "Jag förstår inte hur du kan leva sådär", så viftar jag med ena handen och säger "Jag förstår inte hur du orkar vara sådär".
Nummer två. Denna tös har vad naturen har gett henne en otroligt stark röst. En sådan där person vars snörvel ekar genom lägenheten. När hon hostar så hoppar jag till, för jag blir så skrämd av hennes oljud. När hon börjar prata vill jag säga åt henne att sänka ljudvolymen några snäpp. Jag vet att det är långt ifrån hennes fel. Men på ett orättvist plan så blir jag irriterad över att hon inte har vett nog att försöka vara tyst. Det går emot både min uppfostran och faktumet att jag är svensk (och därmed inpräntad med orden "visa alltid hänsyn" i pannan) att inte bli irriterad när folk är onödigt högljudda.
Nummer tre. Jag kommer aldrig vänja mig vid smattrandet som spanska, italienska och portugisiska framanar. De pratar så otroligt fort. Och orden är hårda. När de kulsprutar iväg i sina diskutioner så låter det som om de har en konstant tävling om vem som kan prata fortast utan att andas.)
Nu ska jag gå och äta toast med philadephia och gurka. Dricka varm choklad och sedan röka i vardagsrummet tillsammans med min fina bok som snart är färdigläst.
Mitt ständiga läsande sedan jag flyttade hit har fått mig att inse att litteratur är vägen att gå för mig, trots allt. Jag vill läsa tills mina ögon blöder, tills jag förstår vad alla ord betyder och sedan omformulera dem till mitt eget tycke. Jag vill veta allt som finns att veta. Jag vill förstå varenda referens som finns inom kulturen i världen.
Jag säger ju det. Åh, Intertextualitet! Du är mitt livs stora kärlek! *dramatisk gest med baksidan av handen mot pannan*
Knattar! Whoo-o!
Mina två lediga dagar har sett ut ungefär såhär:
Läsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsa (kollat på ducktales)
läsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsa
läsaläsaläsaläsa (kollat på ducktales) läsaläsaläsaläsaläsaläsalä
saläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsa (drack en del öl och vin med de
nyinflyttade pojkarna i lägenheten) läsaläsaläsaläsaläsaläsaläs
aläsaläsaläsaläsaläsaläsa (kollat på ducktales) läsaläsaläsaläsa
läsaläsaläsaläsa (kollat på ducktales) läsaläsaläsaläsaläsaläsal
äsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläs
aläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsal
äsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsalä
saläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläs
aläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsa
läsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsalä
saläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsa (åt munkar
och sedan...) läste jag litet till.
The Gargoyle är... ren och skär kärlek.
Läsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsa (kollat på ducktales)
läsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsa
läsaläsaläsaläsa (kollat på ducktales) läsaläsaläsaläsaläsaläsalä
saläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsa (drack en del öl och vin med de
nyinflyttade pojkarna i lägenheten) läsaläsaläsaläsaläsaläsaläs
aläsaläsaläsaläsaläsaläsa (kollat på ducktales) läsaläsaläsaläsa
läsaläsaläsaläsa (kollat på ducktales) läsaläsaläsaläsaläsaläsal
äsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläs
aläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsal
äsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsalä
saläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläs
aläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsa
läsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsalä
saläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsaläsa (åt munkar
och sedan...) läste jag litet till.
The Gargoyle är... ren och skär kärlek.
tisdag 8 september 2009
Ja, ja
Med en öppen blogg så finns det såklart negativa sidor. Anonyma människor som finner glädje i att skriva elaka kommentarer på mina mest hopplösa inlägg. Men vad kan man göra, annat än att rycka på axlarna och säga "Ja, ja"? Men jag vet ändå att den dagen jag skriver ett anonymt elakt inlägg hos någon är den dagen jag tappar min självrespekt. Och så är det med det.
Äntligen!
Min sista vansinnesvecka i skolan började idag. Jag gick med tunga steg till skolan och fann att jag inte ens fanns med på listan i den klass jag brukade gå i. Efter ett snack med rektorn så kom det fram att de enda klasserna som fanns just nu är en nivå ännu enklare än den jag gick i förut. Jag kände ett stort Åh nej nej! inom mig när tog min plats i klassrummet. Efter att jag förklarat för en saudi-arabisk man vad "drowning" betydde, så ville jag skrika rakt ut i den tysta, seriösa plugg-atmosfären. Min lärare tog mig åt sidan och sa att hon skulle fixa det hela.
Nästa lektion satt jag i self-study rummet och log fånigt för mig själv. Jag skulle få sitta och läsa ur min bok resten av veckan. Äntligen hade lärarna gett med sig och lät mig göra det jag egentligen ville. Läsa, läsa, läsa!
Efter ett samtal med mannen som hjälpte folk i självstuderingsrummet, så sa han att jag inte behövde komma in varje dag för att ta min närvaro. Jag kunde ju lika gärna vara hemma och läsa, tyckte han. Jag ville kyssa hans engelska kind och skratta galet ut rakt i luften. Så lättad var jag.
Äntligen!
Nästa lektion satt jag i self-study rummet och log fånigt för mig själv. Jag skulle få sitta och läsa ur min bok resten av veckan. Äntligen hade lärarna gett med sig och lät mig göra det jag egentligen ville. Läsa, läsa, läsa!
Efter ett samtal med mannen som hjälpte folk i självstuderingsrummet, så sa han att jag inte behövde komma in varje dag för att ta min närvaro. Jag kunde ju lika gärna vara hemma och läsa, tyckte han. Jag ville kyssa hans engelska kind och skratta galet ut rakt i luften. Så lättad var jag.
Äntligen!
lördag 5 september 2009
En elementär man
Dwights telefon ringer, och han svarar med ett "Where are you, man?". Josh förklarar att han stukat armen, och kan inte komma till jobbet. Nyheten sprider sig snabbt, och alla kvinnliga medarbetare utbrister ett förskräckt "Åh, nej!" när de inser att Josh inte kommer komma till jobbet idag. Eller kanske imorgon. Eller på ett långt tag.
Josh är älskad av alla i teamet. Alla vill prata med honom, skoja med honom och få hjälp av honom. Tanken att gå till jobbet utan våran elementära Joshs närvaro gör att det blir många tunga suckar i köksområdet.
Josh är älskad av alla i teamet. Alla vill prata med honom, skoja med honom och få hjälp av honom. Tanken att gå till jobbet utan våran elementära Joshs närvaro gör att det blir många tunga suckar i köksområdet.
Att inse
Tja, nu bor jag temporärt i någon lägenhet i Bethnal Green. Jag vet inte ens vad för adress jag bor på. Jag bara är här, i väntan på att oros-ångesten ska släppa mig.
Det blir inget Göteborg för mig. Det fick jag till slut tvinga mig själv att inse efter mycket kalkyleringar. Istället säger jag hej till Oxelösund, och därmed får jag svälja min stolthet och flytta in hos pappa igen. Kan ju inte säga att det lockar, men det ska bli skönt med litet trygghet igen.
Vad ska man säga?
Det är trist.
Det blir inget Göteborg för mig. Det fick jag till slut tvinga mig själv att inse efter mycket kalkyleringar. Istället säger jag hej till Oxelösund, och därmed får jag svälja min stolthet och flytta in hos pappa igen. Kan ju inte säga att det lockar, men det ska bli skönt med litet trygghet igen.
Vad ska man säga?
Det är trist.
onsdag 2 september 2009
Att tänka
Att resa lämnar ju mycket dötid till övers. Och när boken tar slut och musiken sjunger om saker som jag redan hört förut, då börjar man tänka. Jag insåg under min resa till Sverige och tillbaka, att jag tänker i största del på tre saker.
Vardagsproblem. I detta ingår ekonomiska problem, utseende, vänner, män, shoppingbesatthet, jobb och det beroende jag har för tillfället i bok/film/TV-väg.
Dagdrömmerier. Allt det jag drömt under natten går jag igenom-- kanske till exempel varför mina mardrömsliknande drömmar alltid involverar min pappa och min bror i en viss del av min Stad (och varför är det nästan alltid häxor med i bilden då?). Eller kanske jag tänker på Michael, undrar vad han gör just nu eller vad jag skulle göra om jag fick träffa honom igen.
Existentiella frågor. Detta förvånade mig mest. Jag insåg igår att jag väldigt, väldigt ofta sitter och funderar på vad det innebär att vara människa. Jag försöker lista ut vad meningen med allting är, medan jag sitter och plirar ut genom bussfönstret. Det känns som om jag alltid är väldigt, väldigt nära att förstå Det Stora Hela, men att det är något som fattas. Som när man har ett ord på tungan, men det är den där sista ansträngningen som inte klickar.
När jag har svårt att sova så tänker jag ofta på män. Det är ett säkert kort. Eftersom jag aldrig har drömt en enda sexdröm i hela mitt liv (som var av det tändande slaget), och inte heller är mycket för egna sexfantasier, så är detta ett väldigt oskyldigt men njutningsfullt sätt att fördriva tiden på. Det tar nämligen tid att välja plats, tid på dygnet, personer som är involverade i scenariot, vad som ska hända osv... Och när jag väl kommit till kyss-stadiet i mina fantasier, så har jag redan slocknat.
Om det är för upprörane att tänka på vissa personer (...), och själva tanken på att fantisera om någon annan äcklar mig, så finns ju alltid orden kvar. Väldigt ofta ligger jag och dikterar texter om saker som aldrig kommer hitta sin väg till någons läsande ögon.
Inatt låg jag och tänkte på Michaels mun. Hans tänder som sitter bredvid framtänderna är väldigt spetsiga, och han ser litet ut som en vampyr ibland när han ler. Jag låg och tänkte på hur mycket jag tycker om dem. Jag tänkte på hans smala läppar som förvånade mig varenda gång med att vara så mjuka. Jag låg och tänkte på att hans tunga smakade så sött, och att när jag kom i kontakt med den för första gången så tänkte jag "Åh nej, det här kommer att göra mig alldeles galen!".
Ja, poängen med det här inlägget är hur som helst att jag är väldigt nyfiken på vad ni tänker på när ni försöker fördriva tiden. Vad ni får för er när ni ska somna in, eller vad ni tänker på när ni vandrar ensamma längs gatorna. Man blir så förtvivlat införskränkt ibland i sina egna tankar, att man behöver litet insikt i andras. Berätta för mig.
Vardagsproblem. I detta ingår ekonomiska problem, utseende, vänner, män, shoppingbesatthet, jobb och det beroende jag har för tillfället i bok/film/TV-väg.
Dagdrömmerier. Allt det jag drömt under natten går jag igenom-- kanske till exempel varför mina mardrömsliknande drömmar alltid involverar min pappa och min bror i en viss del av min Stad (och varför är det nästan alltid häxor med i bilden då?). Eller kanske jag tänker på Michael, undrar vad han gör just nu eller vad jag skulle göra om jag fick träffa honom igen.
Existentiella frågor. Detta förvånade mig mest. Jag insåg igår att jag väldigt, väldigt ofta sitter och funderar på vad det innebär att vara människa. Jag försöker lista ut vad meningen med allting är, medan jag sitter och plirar ut genom bussfönstret. Det känns som om jag alltid är väldigt, väldigt nära att förstå Det Stora Hela, men att det är något som fattas. Som när man har ett ord på tungan, men det är den där sista ansträngningen som inte klickar.
När jag har svårt att sova så tänker jag ofta på män. Det är ett säkert kort. Eftersom jag aldrig har drömt en enda sexdröm i hela mitt liv (som var av det tändande slaget), och inte heller är mycket för egna sexfantasier, så är detta ett väldigt oskyldigt men njutningsfullt sätt att fördriva tiden på. Det tar nämligen tid att välja plats, tid på dygnet, personer som är involverade i scenariot, vad som ska hända osv... Och när jag väl kommit till kyss-stadiet i mina fantasier, så har jag redan slocknat.
Om det är för upprörane att tänka på vissa personer (...), och själva tanken på att fantisera om någon annan äcklar mig, så finns ju alltid orden kvar. Väldigt ofta ligger jag och dikterar texter om saker som aldrig kommer hitta sin väg till någons läsande ögon.
Inatt låg jag och tänkte på Michaels mun. Hans tänder som sitter bredvid framtänderna är väldigt spetsiga, och han ser litet ut som en vampyr ibland när han ler. Jag låg och tänkte på hur mycket jag tycker om dem. Jag tänkte på hans smala läppar som förvånade mig varenda gång med att vara så mjuka. Jag låg och tänkte på att hans tunga smakade så sött, och att när jag kom i kontakt med den för första gången så tänkte jag "Åh nej, det här kommer att göra mig alldeles galen!".
Ja, poängen med det här inlägget är hur som helst att jag är väldigt nyfiken på vad ni tänker på när ni försöker fördriva tiden. Vad ni får för er när ni ska somna in, eller vad ni tänker på när ni vandrar ensamma längs gatorna. Man blir så förtvivlat införskränkt ibland i sina egna tankar, att man behöver litet insikt i andras. Berätta för mig.
Say I am
Som jag har letat efter den här videon på youtube i flera månader nu. Till slut lyckades jag hitta den, och åh, jag myser. En man i kostym som springer är en sådan där sak som bara får mig att smälta.
Gary Go - Wonderful
Gary Go - Wonderful
Ambitiös ledig dag
Jag är tillbaka i Londons stressiga klor. Det kanske inte riktigt är sant det här med att man jäktar igenom dagen i storstäder, men när jag går upp klockan nio på en ledig dag och uträttar en massa saker redan innan frukost, tja... Man kan ju nämna att något sådant skulle jag inte gjort i Sverige. I Sverige blir jag en hel soffpotatis, medan här är jag bara en halv.
För vem följer egentligen sin bästa vän till bussen, går och handlar mat och sedan även en bok som ligger i en av Europas största varuhus... allt detta innan frukosten ens intagits. Ambitiöst, är vad det är.
Mmmm, Eric. <3
För vem följer egentligen sin bästa vän till bussen, går och handlar mat och sedan även en bok som ligger i en av Europas största varuhus... allt detta innan frukosten ens intagits. Ambitiöst, är vad det är.
Mmmm, Eric. <3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
