og hjerta

Jag känner hur klorna etsar sig fast i mig för varje dag som går. I desperation slänger jag mig ut på promenad och impulshäng ute på Röda Sten. Jag står där och stirrar som förhäxad in i elden. Det står en lång man bredvid mig som försöker samtala, men jag är oförmögen att ta till mig mänskliga relationer för tillfället. Elden kryper sakta längs trädstammarna som för några timmar sedan hade varit konst. Jag tänker att det är i sitt sista skede, och jag kan relatera till elden som förtär något som förut var byggstenar för att skapa.
Vi går längs vagt upplysta vägar längs havet och jag får panik. Vi klättrar upp för berg och möts av trance och discobelysning, men jag känner bara tristess. Vi beger oss återigen mot Kungssten, och de välkända ansiktena börjar känna igen mig också. Jag äter pizza och dricker vin, men känner till slut att demonerna har sprungit ikapp mig. Jag flyr med en dålig ursäkt och stirrar tomt ut genom spårvagnsfönstret medan jag försöker hålla tillbaka klumpen i halsen. Paniken återvänder, och jag försöker hitta vägar ut som gör att jag kan ignorera de här mäktiga känslorna som har sitt tag om mig. Jag vill skrika på hjälp, men jag vet inte vem jag ska fråga.

Jag sitter som en död vid Centralstationen och undrar hur jag har kunnat leva med det här i så många år utan att ha förstått någonting. En man som heter Alex frågar mig om jag har en cigarett att bjuda på. Jag nekar, och han säger "I can see in your eyes that you're telling the truth".
Jag tänker under vårat samtal att det här verkligen inte är likt mig. Jag räcker aldrig ut en hand mot nytt folk-- jag ger dem knappt ett ögonkast. Men en rappare från Afrika var tydligen exakt vad jag behövde. Han lämnar vagnen med mitt nummer i sin mobil, och ett leende på mina läppar.
Jag märker hur han planterat kärleksfjärilar i min kropp när jag med Jónsi i öronen dansar hela vägen hem. Demonerna har tystnat för tillfället, och jag välkomnar de första minutrarna på det här dygnet då det inte känns som om jag kvävs.