Jag har insett den senaste tiden att för att vara en person som förespråkar att fördomar är dumt, så har jag litet för mycket utav dem själv. Fast inte emot folk som har en annan hudfärg än mig, eller en annan sexualitet. Det kan till exempel vara personer som jag kände en gång för längesedan och fattade en mening om, för att sedan träffa dem i nuläget och inse att jag fortfarande tror att de är likadana. Det säger ju sig självt att det är urkorkat.
En annan grej är att jag snabbt bestämmer mig för om jag tycker om en person eller inte. Till exempel idag då jag snabbt kom fram till att den här personen jag pratar med nog är den tråkigaste människan jag träffat på länge. Allt som kom ur hennes mun var "Blah blah blah" och jag satt där och försökte verkligen förstå hur man skulle kunna uppskatta sällskap av den här människan. Visst att man inte tycker om alla personer man träffar, men det kändes ändå även här korkat att jag tycker mig kunna bedöma en person efter en kväll av umgänge.
Jag vill på något sätt försöka ställa om min hjärna. Jag är trött på det här negativa tänkadet. Och för att vara en såpass känslig människa som jag, så förstår jag inte hur den här elaka sidan av mig kan existera. Det går inte riktigt ihop. Full styrka på empati eller noll. Kan man inte bara ha något sorts mellanläge?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
jag tror att många är på det sättet. hoppas inte den där tjejen läser din blogg förresten :P
Mjo, de flesta kanske tänker så. Men det känns så... hemskt, på något sätt.
Haha och nej, det gör hon inte. Vi umgås inte alls i samma kretsar. Ärligt talat tror jag inte att hon skulle kunna figurera ut att det var hon ändå, även om hon skulle läsa detta.
Skicka en kommentar