Hulken

Jag känner att 45 minuter varje dag inte räcker. Det räcker inte alls. Kyrkogårdarna rullar förbi i en alldeles för snabb takt, och vips så är jag hemma igen.
Jag har funderat ett tag på att börja gå överallt. Det knepiga med den idén är att man måste planera sin tid något oerhört.

Gackt är fortfarande på tapeten. Alla tapeter i hela mitt synfält, faktiskt. Och alla tjatar om hur de njuter av YFC-konserten som precis skickats ut till alla. De piper och skriker och tjuter över en Gackt med bar överkropp. Jag fnyser litet och tänker att jag nog kan klara mig utan en halvnaken japansk sångare. Fast jag vet längst inne, där inne där alla krampaktiga hjärtslag sitter, att jag vill se det. Halva mitt kungarike för att se en japansk sångare halvnaken. Anyone?

"Publiken var så galen och GACKT hade en sån maskulin aura
att jag nästan inte kunde kolla på honom."

säger Natalia, och jag tror att jag skulle ha en liknande reaktion.