Sparka burken och allt som är ORANGE

Efter kommentaren "Det låter som KICK THE CAN CREW" förra veckan, så har jag inte kunnat släppa tanken på just denna grupp. Så denna eftermiddag spenderar jag med att lyssna på japansk hiphop och målar mina naglar orange:a. Efter KICK THE CAN CREW kommer såklart ORANGE RANGE, som egentligen är mer "mitt" band.

Coola hiphoprockare från Okinawa.

Jag lyssnade på den här gruppen under en kort, men otroligt intensiv, period i mitt tonåriga liv. Man skulle kunna förklara dem som en hiphop/rock-grupp som är väldigt upbeat. Alltså, din instinktiva reaktion när du lyssnar på dem är att du vill hoppa runt som en galning. Härligt med sådana band, inte sant?

Ni som är införstådda med japansk populärkultur kanske känner igen den här gruppen från Bleach. Själv insåg jag med förvåning att jag i princip kan tre av deras skivor utantill (ännu idag!), vilket är en väldigt stor bedrift för mig.

Här är Kirikirimai med ORANGE RANGE. Den andra mannen som sjunger är min favorit.
Och LOL @ grön snubbe som exploderar.

"Jag tycker om att skämma bort dig", sa han.

Jag gick igenom en alldeles ny form av shopping idag. Pappa sa "Vill du ha en ny jacka?". Tjugo minuter senare gick jag ut med en shoppingpåse i ena handen full av kläder.
"Jag har aldrig varit med om en sådan här shopping", sade pappa och syftade på att jag bara plockat på mig plagg som jag tyckte om utan att prova dem.
"Inte jag heller", sa jag.

Samtidigt, på Facebook...

Camilla S. 新しいルームメイト探してます！ I'm looking for a new roommate for my current apartment from july! Interessted? Mail me for details!!

Emelina H. Jag vill! :D Fast jag har varken pengar eller visum, men däremot jättemycket vilja!

Camilla S. Emelina, haha, om du flyttade in skulle vi ju kunna ringa Gackt och bjuda honom på inflyttningsfesten! :P




...... *DÖR*

Yyyl

Är det bara jag som tycker att det är litet mysigt? Visst, fjortisar i all ära, men kom igen. Jag vill också gå runt med svans och huggtänder utan att känna mig fånig. Var kan man hitta en Wolf Pack i Sverige?


Hittad här.

This must be where pies go when they die

En fråga jag brukar ställa folk, är om det har sett Twin Peaks. Om de svarar "Ja", så kan man genast se om de har blivit frälsta eller inte. Lysande ögon, fånflin över läpparna eller vilt gestikulerande armar. Jag är snabb på att säga "Special Agent Dale Cooper!" eller göra en referens till kaffe eller paj. De som har sett Twin Peaks vet. Vi kan alla sitta och småskratta över fisk i kaffet, små dvärgar som pratar baklänges eller Lelands hysteriska dans.

När jag bodde i Tokyo så hade jag, kanske som en del av er vet om, en vän som hette Gabriel. Gabriels ögon började lysa så fort man nämnde Twin Peaks. Vi tröttnade aldrig på att referera till denna underbara serie. Han tjatade jämt om hur vi borde köpa paj och kaffe. Jag sa, ja, det gör vi! Bara det att jag egentligen inte alls tycker om paj. Men vi var lika glada ändå när vi var i hans lägenhet och han valsade omkring på sitt golv i full flärd med att imitera Leland Palmers desparata dans.

Nu har någon gjort en irriterande men samtidigt komisk låt i ära till att Twin Peaks firar 20 år. Enjoy.

När vi ändå håller på

Uppgift #3 till Caro-roo:
Den här uppgiften kommer nog att ta litet mer tid. Jag väljer den här uppgiften mestadels för att jag själv funderat på att göra något liknande. Har tyvärr ej material (eller de människor som behövs) för att kunna utföra det.
Ta kort på din egen hand, samt tre andra människors händer. Det är upp till dig själv vad för sorts känslor du vill förmedla med dessa bilder. Tanken är att du ska välja händer till människor som betyder mycket för dig. Till slut ska du sätta ihop dessa fyra bilder till något sorts collage.


Låter flummigt?

Jättemycket försent, men här är den

Uppgift #2 till Caro-roo:
Välj ut tre låtar, och under var låt så ska du skriva en kort historia som anammar känslan du får av att lyssna på said låt. Eftersom låtar är rätt så korta, så lär det bli korta berättelser också. Tänk på att när låten tar slut, så tar också berättelsen slut. Tre låtar equals tre berättelser.

Att andas

Jag hade egentligen tänkt att gå ut och vara allmänt ut:ig idag. Tyvärr är idag en sådan dag då jag har svårt att andas.
Det kan komma över mig litet då och då. När jag sitter på spårvagnen, när jag är hemma, när jag är ute och går, när jag äter... Syret räcker inte riktigt till. Jag andas och andas, men det räcker inte ut i blodet. Resten av dagen spenderas i något slags halvmörker, då min syn blir nedsatt pga syrebrist. Det är litet som om jag har glömt bort hur man andas.

ville-valle-rapp-rapp

Nu var det ett tag sedan jag gjorde de här senast, men oh well.

Fåniga lekar jag gjorde som barn #3:
Jag spenderade varenda sommar ute på sjön som barn. När man är ute på en ö i flera veckor utan lekkamrater, tja, då får man ta och använda fantasin. Jag hade en visa som jag sjöng, och när den var slut så hoppade jag runt ett varv och så plötsligt var jag superhjälten Cindy. Supermänniskan Cindy kunde bland annat måla fantastiskt bra, rädda folk som inte finns, samt flyga. Om mamma eller pappa ropade, så sjöng jag visan igen och hoppade runt motsatt varv, och så plötsligt var jag Emelina igen. Sedan gick jag tillbaka till min familj med ett finurligt leende på läpparna. Jag var super-Cindy, och de hade ingen aning!
Jag lovade mig själv dyrt och heligt att aldrig berätta för någon om detta, för då skulle magin sluta fungera. Logiken kan ju tyckas förträfflig, men om sanningen ska fram så har jag inte nämnt det här för någon förrän förrförra helgen. Och jag måste erkänna att magin försvann faktiskt.

jAAA

En impuls överföll mig förra veckan. Jag var tvungen att ladda ner ORICON Single Chart Top 30. Antagligen grundar det sig i att jag vill känna mig närmre Japan på något sätt. Så medan jag spenderade 11 timmar med att läsa en bok, så kördes hysterisk japansk populärmusik i bakgrunden. Nu har jag sållat och hittat några favoriter. Framförallt det här bandet som har förstaplatsen för tillfället. AAA heter dem, eller Attack All Around ELLER Triple A. Jag är litet förvirrad.
Hursomhelst så förklarar wikipedia dem som ett pop/eurobeat band. Jag tycker att det låter förträffligt, och såklart så faller jag så fort någon rappar. Japanerna är bra på det där med rap i mainstreammusik.

AAA - Aitai Riyuu
I lördags när det tog mig 1½ timme att ta mig till Slottsskogen pga att Göteborgsvarvet hade förstört hela buss- och spårvagnssystemet, så lyssnade jag på det här låten. Repeat.

AAA - Dream After Dream ~Yume Kara Sameta Yume~
Rap-rap-rapparen tycker att han är urtuff! Samt att chibi-kun i röd tröja fascinerar mig något otroligt. Annorlunda med en man med så stora läppar. Plus att det där dansen är knäpp. Fast jag älskar ju synkroniserad dans, så jag förlåter.

Såhär såg min bakfylledag ut

Sverige, Sverige, älskade vän

Det är fantastiskt hur mycket vädret kan få en att uppfatta en helt vanlig lördag på ett helt annat sätt.
Allt jag kommer säga nu är att jag älskar Sverige. Att spendera ett halvår i mörker för det här-- det är värt det.

Ghost stories

Som vanligt kan jag inte behärska mig när jag hittat något jag tycker om. Är helt död efter 11 timmars sträckläsning igår. Her Fearful Symmetry får fyra av fem möjliga guldstjärnor i kanten. Jag älskar verkligen Audrey Niffeneggers språk och framförallt manliga karaktärer.

Idag skiner solen, folk springer som tokar, och jag ska bosätta mig i en park och dricka rosévin. Äntligen!

Mina favoritnummer är 6 och 9

Mitt lilla hjärta dunkar så fort och pirriga droger nipprar omkring i min blodcirkulation. Allra helst skulle jag vilja ha vin och sällskap, men sådant finns det inte mycket av i Göteborg.


Ps. Och nej, inga riktiga droger surrar omkring inuti mig.
Jag syftade på en drog som kallas kärlek, men vem kan
skriva ned något sådant med ett straight face?

Niffenegger!

Jag läser bästa boken just nu. Audrey Niffenegger har tidigare skrivit The Time Traveler's Wife, som jag bland annat hojtade mycket om förra året. Just nu läser jag en annan bok av henne som heter Her Fearful Symmetry.
Som vanligt är Niffenegger suberb på att referera till saker hon uppenbarligen älskar, såsom punk, böcker och kaffe. Med andra ord återkommande teman som man känner igen från hennes tidigare böcker. Hon har ett språk som flyter på bra, samtidigt som det är vackert. Hon är också otroligt bra på att göra sina karaktärer mänskliga, i det avseendet att de varken är perfekta eller alldeles hemska.

Jag föll totalt på sidan 80:
”Julia resigned herself to taxis and public transportation. She watched a red double-decker bus swaying along beside them. Everyone inside looked tired and bored. How can you be bored? You live in London! You're breathing the same air as the Queen and Vivienne Westwood!”

Jag trillade över den här:

Klockren!

Ditlla.

Började min kurs idag. Det var en av de mest oplanerade tillställningar jag varit på. De sa att det var första gången de genomför den här så kallade Yrkesintroduktionen, så därför skulle vi få vara med och bestämma. Den enda som gav någon sorts respons i hela rummet av 30 pers, var jag. Som alltid. Jag tycker så synd om folk som står inför grupper där de inte ens får svar när de frågar en allmän fråga som alla kan svara på. Så då får jag svara. Alltid. Sedan tittar seminarieledarna tacksamt på mig och jag tänker "Tusan, jag vill lösa sudoku, inte bli personen de fokuserar sig på under resten av seminariet".

Alltid.

Jag tycker om jpop

Jag måste vara den dummaste internet:aren i hela världen. Jag har frustat och pustat och ojat mig över faktumet att mitt account på jpopsuki inte fungerade längre (jag antog att det var pga inaktivitet).
För er som inte känner till detta, så klassas jpopsuki som creme de la creme för alla j-tards. Allt du vill få tag på finns där. Och det är nuförtiden apsvårt att bli medlem.
Så fatta min förvåning när jag ber supporten om hjälp och de berättar att nej, du är bara dum i huvudet, för du har skrivit in fel användarnamn hela den här perioden då du frustat och pustat och ojat dig.

GAH!


------
Update:
Ännu roligare är ju att de filer jag snatchat tidigare bara är KAT-TUN och Kick The Can Crew. Av alla saker, liksom. Haha.

Hisashiburi

Jag tar min bok och sudoku och sätter mig i solen. Lyssnar på uttjatad musik och röker en cigarett. Häller i mig kaffe och tittar förnöjt ned på min gamla t-shirt som jag använde slaviskt i gymnasiet.


Slaviskt använda t-shirt.
Och harr-harr, jag använde visst fortfarande Gackt-armband vid den tiden.

Det är mycket insikter nu

Insåg när jag vaknade i morse att mitt nya hängställe i mina drömmar är Tokyo. Stället som jag annars fick åka buss och tåg till från Min Stad är nuförtiden mitt hem. Såklart ser Dröm-Tokyo inte alls ut som riktiga Tokyo. Otroligt mycket mindre är det också. Men jag är nöjd likaväl. Gackt hälsar på ofta, och också Daniel. Fast Daniel har varit väldigt otrevlig mot mig de senaste nätterna, för att jag fått för mig att han är arg på mig irl.

Empati och fördomar

Jag har insett den senaste tiden att för att vara en person som förespråkar att fördomar är dumt, så har jag litet för mycket utav dem själv. Fast inte emot folk som har en annan hudfärg än mig, eller en annan sexualitet. Det kan till exempel vara personer som jag kände en gång för längesedan och fattade en mening om, för att sedan träffa dem i nuläget och inse att jag fortfarande tror att de är likadana. Det säger ju sig självt att det är urkorkat.
En annan grej är att jag snabbt bestämmer mig för om jag tycker om en person eller inte. Till exempel idag då jag snabbt kom fram till att den här personen jag pratar med nog är den tråkigaste människan jag träffat på länge. Allt som kom ur hennes mun var "Blah blah blah" och jag satt där och försökte verkligen förstå hur man skulle kunna uppskatta sällskap av den här människan. Visst att man inte tycker om alla personer man träffar, men det kändes ändå även här korkat att jag tycker mig kunna bedöma en person efter en kväll av umgänge.

Jag vill på något sätt försöka ställa om min hjärna. Jag är trött på det här negativa tänkadet. Och för att vara en såpass känslig människa som jag, så förstår jag inte hur den här elaka sidan av mig kan existera. Det går inte riktigt ihop. Full styrka på empati eller noll. Kan man inte bara ha något sorts mellanläge?

Slät hy

Jag drömde att jag ville färga håret brunt inatt. Istället råkade jag få i blonderingsmedel, och så satt jag där framför spegeln, suckade lätt och tänkte "Tja, jag får väl bli blond igen, då..."
Sedan kom Gackt fram och sa att jag såg fin ut. Sedan satt vi runt ett bord, och jag hintade hela tiden om att jag var förtjust i G. Till slut fattade han vinken och smög sig intill mig. Jag måste erkänna att det inte finns något ljuvligare än en man som lägger sin hand om ens midja och kysser en lätt i nacken. Gackt får fem av fem möjliga guldstjärnor i kanten för sin talang att mysa.

Äppelkinder

Den senaste tiden har jag lagt märke till att folk sminkar sig med mer och mer rouge. Så att det verkligen skriker att de har tagit en borste och ivrigt lagt flera lager på kinderna. Personligen tycker jag att det ser knäppt ut. Och många gör felet att de borstar dit rouget alldeles för långt ned på kinderna. Vilket gör att det ser ännu knäppare ut.
Men det är ju såklart min personliga åsikt. På samma sätt som att jag aldrig förstått mig på människor som går runt med bara leggings som underdel. Eller på samma sätt som jag avskydde tjocka ögonbryn på kvinnor. Den senare har jag dock lärt mig att acceptera, och kanske tillochmed att tycka om. Jag förstår att mycket rouge på kinderna nuförtiden klassas som mode, men min personliga åsikt i frågan... njae.

Värdet är löst

Jag tycker inte illa om att gå upp tidigt på grund av att jag vill sova. Jag tycker illa om det på grund av all tid man får över. Sedan, dag för dag, så dras timmarna bakåt, och det slutar alltid med att jag går upp fem på morgonen och hurtar och sedan sitter jag där fyra på eftermiddagen och vill att dagen ska vara slut. Värdelöst.

Jag kanske borde läsa bort mina dagar.

Ka-ka-ka-kaffe

Jag känner rent spontant såhär på morgonkvisten (15:00) att jag har väldigt bra vänner. The Quizmaster kommenterade nämligen igår om att någon i församlingen var en gammal vän till honom-- hela SEX ÅR hade de varit vänner.
Min första reaktion var att tänka "Det är väl inte så länge", men sedan kom jag på andra tankar när jag prövade exemplet på mig själv. Sex år är en lång tid, speciellt om man tar hänsyn till att vi var mitt i tonåren när jag till exempel träffade Danielen eller Petron. Men vänskapen finns kvar.
Jag känner rent spontant att de vänner som man kommer träffa i vuxen ålder, inte riktigt kommer bli samma sak. Det är något speciellt när ens uppväxttid präglar vänskaper som fortfarande håller i sig.
Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här. Jag är tacksam, helt enkelt.

Knäppt också hur det där med mat fungerar. Min aptit är mer eller mindre tillbaka sedan jag började gå ut och gå varje dag. Jag älskar frukost. Så jag satte mig i morse med knäckemackor och kaffe i beredskap och en mage som kurrade. Jag hann ta två tuggor av mackan, sedan tog det stopp.
Magen sa "Nej, nej, nej! Inte mer, för guds skull, skona mig!"
Varpå jag ryckte på axlarna och hällde i mig kaffe istället. Om det finns något som jag älskar mer än frukost, så är det kaffe. Någon storslagen dag ska jag skriva en kärleksförklaring till kaffe. Men inte just nu. För nu ska jag ta mitt pick och pack och besöka hemtrakterna. Så vi syns väl efter helgen!

Topp 3, Gyaru mode

Åh, jag är eld och lågor! Att få en kort inblick i Shibuya Gyaru-modet gör mig alldeles extatisk. Jag har ju trots allt tagit del av den en gång i tiden, och en del av mitt hjärta älskar hela 109-konceptet.
Det var Natalia som lade upp det här klippet, och jag känner rent spontant att jag också vill ha Usamimi och Kankan-bou.

Usamimi (usa -> usagi = kanin, mimi = öron)

kankan-bou (kan kan -> hur det låter när man 'tap:ar' på hatten?, bou -> antagligen från boushi = hatt)

Så lång tid tog det innan det läckte ut

För er som skulle kunna tänka er att ta en titt på Gackts nya låt, så kan ni kika härunder. I denna inkluderas rap-liknande tendenser och högt röstregister (aka låter som en kvinna a la OASIS). Jag klagar verkligen inte.
För er som inte känner er sugna på varken rap- eller kvinnorösttendenser, så kan ni ju alltid gotta er med att titta på en halvnaken japan. Varför inte.

ulkuhul

Den senaste månaden har jag börjat fundera på om jag börjar bli ett odrägligt fyllo. Avsaknaden av bästa vänner som annars gör att jag håller mig i schack, samt en broder som glatt räcker över öl efter öl, gör att jag inte längre kan avgöra om jag blir för mycket eller inte.

Jag har lagt märke till att jag skrattar mycket mer nu än vad jag gjorde förut. Jag kan bara inte lista ut om det är synonymt med att man har roligt. Det låter för övrigt otroligt sorgligt när jag skriver det.

Svaret blåser i vinden

Jag slänger in spårvagnskortet i Björnens rum, och han frågar förvånat om jag är på dåligt humör. Jag förklarar förvirrat att jag bara är litet inne i mig själv just nu. Det är ovanligt att jag handskas med människor som inte känner till den här delen om mig. Den där biten som fantiserar och drömmer sig bort någonstans långt inombords. Det är svårt att ta sig ut tillbaka till verkligheten och människor efter det.
"Har Gackt gjort något nytt?" frågar Björnen.
Jag småler och tänker att han börjar lära känna mig litet i alla fall.
"Nej, inte nytt... Han gör bara det vanliga. Det är väl det som är problemet."

Sedan går jag ut och röker långsamt medan Emu ~for my dear~ slår sin basslinga. Jag sitter blixtstilla och det känns som om mitt medvetande lämnar kroppen. Vinden blåser genom mitt hår och jag tittar upp mot himmelen. Jag tar till det enklaste knepet och tänker "Vi är ju i alla fall under samma himmel".

Jag gör det för din skull

Istället för inlägg som jag lät ligga uppe i ungefär 30minuter, så balsamerar jag min själ med en gammal Gacktlåt. Jag trodde aldrig att dagen skulle komma när jag censurerade en bit av mig själv. Men den dagen är idag.


Den betyder litet extra mycket för mig, därför att det var en av de första gångerna jag såg en sympatisk min på den mannen. Samt att han sjunger "Jag ska visa att jag kan beskydda dig" är någonting som min trasiga själ behöver just nu. Enkelhet och hur många "Hålla om dig" som helst. Jag behöver mer. Nu. Jag törstar.

Go doooooo

Som den förslappade person jag annars är, så finner jag mycket nöje i att slänga mig upp ur sängen om morgnarna och göra något produktivt. Idag var det produktiva att lyssna på Jónsi och dansa till en låt precis efter jag stigit upp.

Sedan gör jag iordning min frukost som består av knäckemackor, apelsin och kaffe. Jag slår mig ned framför datorn för att inta min frukost och inser förtjust att fansen också har varit produktiva denna morgon. För till kaffet väntar ett morgonprogram som Gackt var med i i morse. Huga!

running like the wind

Jag är precis hemkommen efter en två och en halvtimmes promenad. Känns bra att jag tog igen dagen jag missade, då jag satt och tittade på Gackt i 12 timmar. Ja.


Det är underbar när jag inser att det fortfarande finns spring kvar i mina ben. Jag kom på mig själv med att jag hade börjat springa som en tok uppför en backe. Hela min kropp skriker att den var född till att springa. Min nya gåtrend känns som handen i handsken.

Y-F-C! Y-F-C!

Araa-ra-raa~~? Ny sång? Naken överkropp är väl trevligt, men ny sång! OMG!
Och vad är grejen med att de typ kör igenom hela Rebirth?

Knepigt

Jag kom precis på att om jag ska vara sann i mina ord, så är jag nu skyldig Natalia halva mitt kungarike.

När jag vaknade idag så bestämde jag mig för att det får vara slut med väckarklockor som låter som krypande arabisk musik. Så jag fumlade fram min trasiga iPod och började säkerhetskopiera all musik ifrån den. Det finns nämligen en mp3 som är svår att få tag på som finns på den. Den här, som nog måste vara något av det bästa man kan vakna till.

Översatt till engelska, såklart. Och snälla bortse ifrån random foton som förvärrar min credibility.

Intensitet

En vänlig själ tyckte att jag också skulle få se YFC-konserten. Jag tackar och bugar och bockar och lyfter på hatten för en sådan vänlig gest.


gif gjord av dyan.

Random

Harr-harr, jag hittade precis ett inlägg från LJ som jag skrev för ett år sedan.


[February 19th, 2009 @ 9:15pm] First entry written in London, woohooo
Just an example on how I would best describe the nature of mine and Linda's friendship.

We're listening to Franz Ferdinand on Linda's laptop, a bit unsure whether we should head out to drink or not. Suddenly I stand up on the bed and start dancing like a crazy person. You know the whole doing-exaggerated-movements and then on an impulsive starts to strip. The song ends, and Linda says "That was nice". And that's that.

And now I'm cold.

Hulken

Jag känner att 45 minuter varje dag inte räcker. Det räcker inte alls. Kyrkogårdarna rullar förbi i en alldeles för snabb takt, och vips så är jag hemma igen.
Jag har funderat ett tag på att börja gå överallt. Det knepiga med den idén är att man måste planera sin tid något oerhört.

Gackt är fortfarande på tapeten. Alla tapeter i hela mitt synfält, faktiskt. Och alla tjatar om hur de njuter av YFC-konserten som precis skickats ut till alla. De piper och skriker och tjuter över en Gackt med bar överkropp. Jag fnyser litet och tänker att jag nog kan klara mig utan en halvnaken japansk sångare. Fast jag vet längst inne, där inne där alla krampaktiga hjärtslag sitter, att jag vill se det. Halva mitt kungarike för att se en japansk sångare halvnaken. Anyone?

"Publiken var så galen och GACKT hade en sån maskulin aura
att jag nästan inte kunde kolla på honom."

säger Natalia, och jag tror att jag skulle ha en liknande reaktion.

12 timmar är ingen garanti för bra drömmar

Vad är det här för skit? Jag spenderade 12 timmar igår med att pumpa min hjärna full med Gackt. Jag hade förväntat mig åtminstone litet kärleksdravel från hans sida. Istället så fixar han iordning sina konserter och slavarbetar mig. Jag vill ha kärleksdrömmar, inte jobbdrömmar!

När jag väl beger mig därifrån, så drömmer jag istället om döda föräldrar och misskötning av djur. Jag gråter när jag lutar mot Johannas famn och säger "Vad bryr väl jag mig om allting jag fått ärva av dem? Jag skulle slänga allt jag ägde om det betydde att jag fick träffa dem igen, om än bara för några minuter".

Sedan hittar jag min gamla katt som jag tror heter Nico, men som jag sedan kommer på egentligen heter Kafka. Men Kafka har redan hört mitt felaktiga svar, och med någon slags överkattslig förmånga ristar hon in djurplågare på mitt bröst med sina vassa små klor.

Så jag börjar gråta igen. Gråta för föräldrar som inte finns mer och för den djurplågare jag uppenbarligen är. Jag älskar ju Kafka, så jag kan inte förstå varför jag lämnade henne åt sitt öde. Till sist vaknar jag upp med ett bröst som bränner och tårfyllda ögon.

Kafka?

Leka, leka katt

Någon tycker om att leka Smexy Kitten. Tassen upp i vädret och pälsen behöver tvättas. Addera sedan till svett som leder till stripigt hår. Glöm inte heller att sången han sjunger handlar om sex. Lägg till sist till en höftdans som man annars brukar se det kvinnliga könet utföra, så har du det. The Smexy Kitten is complete. And his name is Gackt.

Lapa efter mjölk? Eller något helt annat? Man vet aldrig med Smexy Kitten.

That Gacktard bit me

Jag hittade detta på Urbandictionary.com, och fann det otroligt underhållande att det ens finns ett ord för my state of being.

Gacktard; noun- 1.) A word refering to an idiot who is completely in love with Gackt and is willing to defend him from any insults, even if it is just a minor one. 2.) An obssessive fan of JRock or Visual kei who writes in Engrish or any other form of English that makes no sense and completely abuses his or her exclaimation marks, often mixing them up with '1'. 3.) An idiot.

1.) That gacktard bit me when I said that Gackt looked like a woman from behind!

2.) I was at a forum when a gacktard corrected me for mispelling 12012.

3.) That guy is such a gacktard for running outside without his pants on.

Pardon me for killing the bastards who can't follow the rythm

Det här med Gakupoiden freaks me ouuttttt. För er som inte har en aning om vad det är, så quote:ar jag random person på Youtube:

cruelgrotequeblood: To be honest, I don't really know what vocaloid is. But there's a voice editor that can specifically use Gackt's voice and edit it to say or sing things.

Alltså, du kan göra låtar och få Gackts röst att sjunga vad som helst. Som till exempel den här låten, Dancing Samurai, som är knark. Gackt har bland annat spelat Uesugi Kenshin, en känd samurai, i en TV-serie för några år sedan. I allmänhet är han väldigt hooked på hela Samurai-grejen, och det gör den här videon desto roligare. Just den här videon är ihopklippt med random Gackt performances, vilket gör låten ännu löjligare än vad den redan är.

Såklart är den översatt, så ni icke-japansk-talande människor kan njuta av dagens knarktips.

Kan du se mitt hjärta?

Jag är väldigt medveten om hur mitt gillande av Gackt fungerar. Ändå blir jag förvånad över att ett nytt klipp kan få mitt hjärta att slå såhär fort. Jag tror hela tiden att den där tiden är över, nämligen. Att sådant reserveras för ett yngre jag, då allt bara handlar om att uppskatta och upptäcka.
Men det är ju inte så. Det händer ju fortfarande. Men varenda gång blir jag förvånad över hur ett hjärta kan låta så mycket. Hur det kan dränka ut allt annat ljud än hans röst. Jag försöker tänka logiskt i stil med "Men herregud, det är ju bara en video". Men hjärtat gör vad hjärtat vill.


Cube från DRUG PARTY Tour.
Litet bonusmaterial från DIABALOS Tour i början, som jag såg live.

Do you wanna go fight some crime?

Jag hade inte speciellt höga förväntningar när jag steg in i biosalongen för att se Kick-Ass. Sedan skrattade jag ihjäl mig och förstår helt plötsligt varför den fått 8.4 i betyg på imdb. Kanske inte är värd en 8, men den är däremot värd att ses. Bisarrheten i att göra en film om superhjältar utan superkrafter var ett mer lyckat koncept än jag någonsin kunnat tänka mig.

en kvarts sanning

Det följer liksom med hela paketet att han är en dipshit.

og hjerta

Jag känner hur klorna etsar sig fast i mig för varje dag som går. I desperation slänger jag mig ut på promenad och impulshäng ute på Röda Sten. Jag står där och stirrar som förhäxad in i elden. Det står en lång man bredvid mig som försöker samtala, men jag är oförmögen att ta till mig mänskliga relationer för tillfället. Elden kryper sakta längs trädstammarna som för några timmar sedan hade varit konst. Jag tänker att det är i sitt sista skede, och jag kan relatera till elden som förtär något som förut var byggstenar för att skapa.
Vi går längs vagt upplysta vägar längs havet och jag får panik. Vi klättrar upp för berg och möts av trance och discobelysning, men jag känner bara tristess. Vi beger oss återigen mot Kungssten, och de välkända ansiktena börjar känna igen mig också. Jag äter pizza och dricker vin, men känner till slut att demonerna har sprungit ikapp mig. Jag flyr med en dålig ursäkt och stirrar tomt ut genom spårvagnsfönstret medan jag försöker hålla tillbaka klumpen i halsen. Paniken återvänder, och jag försöker hitta vägar ut som gör att jag kan ignorera de här mäktiga känslorna som har sitt tag om mig. Jag vill skrika på hjälp, men jag vet inte vem jag ska fråga.

Jag sitter som en död vid Centralstationen och undrar hur jag har kunnat leva med det här i så många år utan att ha förstått någonting. En man som heter Alex frågar mig om jag har en cigarett att bjuda på. Jag nekar, och han säger "I can see in your eyes that you're telling the truth".
Jag tänker under vårat samtal att det här verkligen inte är likt mig. Jag räcker aldrig ut en hand mot nytt folk-- jag ger dem knappt ett ögonkast. Men en rappare från Afrika var tydligen exakt vad jag behövde. Han lämnar vagnen med mitt nummer i sin mobil, och ett leende på mina läppar.
Jag märker hur han planterat kärleksfjärilar i min kropp när jag med Jónsi i öronen dansar hela vägen hem. Demonerna har tystnat för tillfället, och jag välkomnar de första minutrarna på det här dygnet då det inte känns som om jag kvävs.

I don't need to sell my soul, he's already in me

Vi kör vidare på kommentarer som gör mig glad.

Lauran
I just saw a Hershey's commercial for Smore's, and thought of Emelina. Miss that woman like a sister.
about 22 hours ago via web

you wasted life, why wouldn't you waste death?

Jag slöar omkring hemma och känner inte alls för Valborg. Min bror anammar min inställning och säger åt mig att komma fort, fort hem till honom om jag vill få något liv i sällskapet.
Det blir elva nya nedladdade låtar till Singstar och vi gottar oss i favoriter såsom Modest Mouse, Lady Gaga och Stone Roses.
Sedan announcar min käre broder att han inte kommer att lämna soffan denna Valborg. Jag får tokpanik och sms:ar Ola som kommer och hämtar mig. Tillsammans träder vi in på välkänd mark där vinylerna och alkoholen flödar. Det blir en medioker tillställning som jag trivs med.

Vi beger oss hem och jag fortsätter min sms-slinga med den gamla läraren ifrån London. Internet blir min bästa vän denna borttappade Valborg. Sedan skriver någon till mig och jag kan inte hjälpa att le. När man minst anar det dyker Michael upp (alltså inte den engelska, utan den svenska som jag lärde känna i Japanien) och förgyller de sista minutrarna av min vakna tid.

Michael: emelina min skona
fagra fagra emelina
me: Oh så fager
Michael: inte ens tusen daliga pick-up lines kan borja beskriva hennes skonhet
me: Detta är ett faktum