Och jag bara känner hur det börjar värka i mig, och hur mina tankar börjar surra och skriker "Du ska inte se den här filmen!", men i samma ögonblick som jag inser det så blir jag överväldigad och känner hur halsen snörs åt och hur tårarna börjar falla. Jag sväljer och sväljer, och blinkar och blinkar, men jag gråter inuti ändå och mina händer skyddar redan mitt ansikte från synliga grimaser av känslor.
Jag vet inte hur jag ska förklara det annars. Så var Avatar-upplevelsen för mig, hursomhelst.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Så kände jag också. Jag ville gråta hela tiden. Men gud så bra den var!
Skicka en kommentar