Jag vill bara att ni ska förstå vem jag är

Tonerna av den hemska .midi-filen börjar plonka över hela salen. Jag står i centrum, alla tittar på mig, och jag undrar i ett panikartat ögonblick om jag ska springa av scenen. Men jag limmar mentalt fast mina fötter i golvet, och höjer micken mot min läppar. Den blir min mur mot världen som står och stirrar på mig.
"And I'd give forever to touch you..." börjar mitt femtonåriga jag långsamt och darrigt.
Låten är för mörk, och min röst är för ljus. Men minnet av alla timmar som jag spenderat med att välja och träna på en låt som skulle kunna representera mig själv - Emelina - med, gör sig plötsligt påmind.
Jag ville skrika ut min längtan till mina äckliga skolkamrater som jag hatade. Jag ville gå ut med en bang, jag ville att de skulle komma ihåg mig och tänka... tja... att de skulle tänka över huvud taget, och inse att jag är så mycket mer än bara en slagpåse. Jag ville överbevisa mig själv och krypa ur mitt grundskoleskinn.

I just want you to know who I am
I just want you to know who I am
I just want you to know who I am...

sjöng jag inför vad som kändes som hela världen och mig själv. Efterråt klappade många mig på axeln och sa att jag hade sjungit jättebra. En del sa tillochmed att det var vackert, förvånande nog. Jag trodde de drev med mig.

På något sätt hamnade en gammal klasskamrat till mig i samma klass i gymnasiet. En dag sa hon "Kommer du ihåg när du sjöng den där låten i slutet av nian?"
"Ja... Goo Goo Dolls med Iris var det... Men det var hemskt. Jag var jättenervös. Jag tror knappt att min röst hördes."
"Joo, den hördes jättebra. Jag kommer ihåg att jag tyckte du sjöng så himla vackert. Du gick liksom in och gjorde din egen grej, så du stack ut mycket."

Jag uppnådde vad jag hade velat åstadkomma, men jag kunde inte göra något annat än att rodna. För mig räckte det att det bara var en person som kom ihåg det där framträdandet.

Needless to say så älskade jag den här musikvideon också.