Inatt drömde jag att jag var med barn. Det var en väldigt trevlig upplevelse, för jag blev väldigt lugn när jag insåg att det fanns ett litet liv inom mig som jag nu skulle dedikera hela mitt allt åt. Varenda liten överansträngning av min kropp gjorde att jag blev orolig, så mamma fick ständigt vara närvarande och agera som moraliskt stöd.
"Men vem är pappan, då?" frågar mamma.
"Det säger jag inte, men det är en bra person iallafall," svarade jag bara litet flyktigt.
Men sedan slog det mig att, herregud, jag är ju bara 22 år gammal själv, varför ska jag ha ett barn nu? Är jag verkligen beredd på att ge upp mitt eget liv? Har jag redan upplevt och åstadkommit allt som jag skulle göra?
Snabbt ilar jag fram till mamma och säger att jag nog måste göra abort, och det är inte för sent, va?
Mamma frågar återigen vem pappan är, för vi måste ju fråga honom också, och jag tänker febrilt efter på vem jag senast hade sex med. Panikartat märker jag att personerna blandas samman i mitt huvud, och jag börjar gråta. Jag har en aning om vem det kan vara, men jag får ännu mer panik bara jag tänker på hur den hemska människan skulle vara pappa till mitt älskade lilla knytt.
Sedan vaknade jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar