Chocken i hans ögon

Nu ska jag förklara varför jag har ett (relativt) stort blåmärke på armen.

"Jag ska nog se Avatar, igen", säger jag.
"Igen?! Då blir det din tredje gång!" utbrister min bror.
"Ja."
"Frislag?"
"Ja."

Titlar

I min vanliga jakt på ny manga att läsa, så är det omöjligt att inte kasta ett öga på alla hentai-titlar. Deras namn får mig alltid att storkna. Praktexempel: "My Personal Big Breasted Masturbation Maid Oral Goddess".

*HEADDESK*

Outstanding

Jag kommer inte klara av det här. Jag är fast, och jag kan inte slita mig loss. Jag kan spendera 20 minuter med att stirra på en mobilskärm. Jag gråter när jag ser om saker jag sett hundra gånger innan. Jag drömmer om det, och även när jag träffar andra människor, så finns det i bakhuvudet och kittlar mina sinnen. Allt jag kan tänka är "Jag måste se det igen". Och det finns inget annat val. Jag kan inte hjälpa det. Jag måste se det igen. Nu.

Älskade lilla knytt

Inatt drömde jag att jag var med barn. Det var en väldigt trevlig upplevelse, för jag blev väldigt lugn när jag insåg att det fanns ett litet liv inom mig som jag nu skulle dedikera hela mitt allt åt. Varenda liten överansträngning av min kropp gjorde att jag blev orolig, så mamma fick ständigt vara närvarande och agera som moraliskt stöd.
"Men vem är pappan, då?" frågar mamma.
"Det säger jag inte, men det är en bra person iallafall," svarade jag bara litet flyktigt.

Men sedan slog det mig att, herregud, jag är ju bara 22 år gammal själv, varför ska jag ha ett barn nu? Är jag verkligen beredd på att ge upp mitt eget liv? Har jag redan upplevt och åstadkommit allt som jag skulle göra?
Snabbt ilar jag fram till mamma och säger att jag nog måste göra abort, och det är inte för sent, va?
Mamma frågar återigen vem pappan är, för vi måste ju fråga honom också, och jag tänker febrilt efter på vem jag senast hade sex med. Panikartat märker jag att personerna blandas samman i mitt huvud, och jag börjar gråta. Jag har en aning om vem det kan vara, men jag får ännu mer panik bara jag tänker på hur den hemska människan skulle vara pappa till mitt älskade lilla knytt.

Sedan vaknade jag.

Lögnerskan

Jag vet att jag lovade att sluta vara besatt efter att jag hade sett Avatar en andra gång. Men jag kan nog inte hålla det löftet. Och varför jag känner mig så säker på att jag är en lögnerska, är för att jag allvarligt funderar på att lära mig språket. Och typ sitta uppe på alla forum och prata med IQ-befriade människor som inte förstår att nej, Avatar är inte VÄRLDENS BÄSTA FILM, men en av de bästa. Och jag baserar denna åsikt mest på specialeffekterna, naturlandskapen i filmen samt att lokalbefolkningen har svans och huggtänder. Yes, I am serious.

My name is Jake Sully, from the Jarhead clan, hurrr-de-hurr.

Jake no likey

Ja, alla ni som var i samma biosalong som mig idag ca klockan 21:15 i Göteborg, ni hörde rätt. Jag squeal:ade åt krigsidioten Jake Sullys leende. Jag kunde liksom bara inte hjälpa det. Efter mitt andra biobesök av samma film, så kan jag nu konstatera att jag officiellt är kär i Jake Sully i Avatar/Na'vi-form.
Min bror rynkade litet på näsan och nämnde något om att jag "är litet speciell" som attraheras av huggtänder. Men åh, vad det får mitt hjärta att slå fort.

Jag demonstrerar, aka en väldigt stor anledning till varför jag tycker om Avatar:

Barn älskar sarkasm

Nacka forum, Stockholm

En pappa ~30 och hans dotter ~5 går runt i en klädbutik. Dottern går och hälsar och tar i hand med alla skyltdockor i butiken och säger "goddag". Handen på en docka lossnar och pappan tittar på dottern.
Dottern: Det var inte jag.
Pappan: Jo, det var det nog och det var därför jag sa till dig att vara försiktig.
Dottern. Men det var inte jag!
Pappan: Nähä, men vilken tur det var att du stod där och tog emot handen precis när den ramlade av då.
Dottern står tyst och tittar på handen.

Tagit ifrån tjuvlyssnat.se

Alla älskas

Quizkvällar måste vara något av det bästa som finns. Just nu är jag full och så otroligt lycklig. Idag kom mina Nodame-böcker och om man blandar det med två fiktiva betuttningar (som nog är det fulaste ordet i svenska språket, men som ändå är den bästa översättningen på infatuation), så kan jag bara konstatera att det gör en flicka lycklig. Imorgon ska jag se Avatar igen, och iochmed det så avslutas min besatta period av konstanta tankar på blåa varelser och neonplatser till djungler. Men jag är okej med det. Det är okej.
Min iPod säger åt mig att jag ska fokusera på språk, och jag är inte den som inte lyssnar. Ensamma resor på spårvagnen talar till en när man sitter där och försöker fånga en glimt av månen.

Jag vill bara sträcka ut armarna och snurra runt, runt och tjuta för att allt känns så underbart just nu. Ingen avrundning behövs, och inte ens mat, för livet är underbart och jag älskar allt och alla.

Viskningar

Mitt nya rum här i Göteborg bjuder in till läsande och skrivande. Den mossgröna fåtöljen står där mjuk i ett hörn och viskar om äventyr och romanser som jag inte upplevt ännu. Datorn som får temporära avbrott från internet inbjuder till poänglösa A4-ark fyllda med nonsens. Haikus, bakande, klädställningar som visar upp mina fina kläder, stjärnor som lyser runt fönsterkarmen och en bäddad säng är bara början på det nya livet här i Göteborg.

Nu ska jag bara söka litet jobb också.

Give a little respect

Det går egentligen emot mina principer, men jag kan inte låta bli. Jag blir uppriktigt arg om någon hatar Avatar. Såklart behöver folk inte tycka om den, men jag är så äckligt trött på folk som måste gå emot strömmen bara för att gå emot strömmen. Att man måste bash:a något verk bara för att andra lovprisar den.
"Den är precis som Pocahontas, bara att det är litet annorlunda färger"-- jo tjena. När såg du Pocahontas senast? Och har inte de flesta filmer samma tema? Star-crossed lovers, hm, undra var vi har sett det förut någon gång? Nämen, James Cameron, Titanic, kanske? Men ärligt talat, vad spelar det för roll? Romeo och Julia-temat är något vi människor aldrig tycks tröttna på. Och jag vet inte, senast jag kollade så tyckte folk att det var coolt att komma på ett helt eget språk till filmer.
De har lagt ned över 10 år på den här filmen. Tycker ni inte att den förtjänar litet bättre kritik än "Den sög donkeyballs juh"? Om ni ska tycka illa om något, gör det med respekt i sådana fall. Jag säger inte att Tarantino "suger kukbollar" bara för att jag inte råkar vara så förtjust i hans våldsamma filmer. Respekt, människor.

Drömmar, igen.

Jag hade en underbar dröm inatt. Jag bodde i skogen och litet överallt. Det enda jag ägde var ett par hotpants och en magtröja. Jag vandrade från land till land och upptäckte och levde utanför civilisationen. Jag hade en konstant kontakt med en lärare på en känd skola i en fiktiv stad i USA, som ville - trots mina två år utanför civilisationen - att jag skulle komma och studera på hennes skola. Det var underbart. Att få vara fri, men ändå ha en framtid om jag ville.

Angående andra drömfenomen, så var jag och hälsade på i Min Stad igår natt. Den hade vuxit igen och återigen blivit övertagen av mardrömsvarelser, som det var förut innan jag tog besittning av den och gjorde den min. Det var ledsamt att se hur Staden har fallit mig ur händerna pga min månadslånga frånvaro.

GacktxShinya

Från Gackts blogg angående att hans live-DVD aldrig blir färdig:

"By the way, the completed portions only...
DuelJewel members came to my house to view it,
Dir's Shinya, and other guys too...

After watching, everybody's jaw dropped.
Ahahahahaha.

Extremely, jaw-dropping.
It's really awesome, this."
/översatt av xrytalmad.

Av någon anledning tycker jag det är otroligt komiskt att Gackt och Shinya hänger ihop. Det är något jag verkligen inte skulle kunna ha föreställt mig. Bara att Gackt är bundis med Miyavi är väl iofs litet wait-whootz? också. Tänk om man visste sådant där när man precis var nyfrälst och trodde (fast ändå inte alls, utan snarare hoppades) att alla j-rock/vk-snubbar kände varandra, bara för att man själv kände till dem alla. Med andra ord-- alla dessa fanfics (som jag iofs aldrig läste)!

.... (förutom Pierrot och någon enstaka Dir en grey)

Husdjursmardrömmar

Nere vid grusplanen ser jag en katt gå omkring. Jag känner igen de orangea fläckarna långt där borta, och jag rusar mot katten och ropar "Sooool!". Efter mycket gos och kel, så inser jag att hon går konstigt.
"Men herregud, Linda, vad har hänt med hennes bakben? Det är borta!"
Linda står upp med händerna bakom ryggen. "Hon fick en infektion, så att vi var tvungna att ta bort hennes ben."
"Men herregud! Varför sa du inget till mig för?" tjuter jag medan paniken börjar välla upp inom mig.
Linda rycker bara på axlarna. "Det bara blev så, och det är ju inte som att det är din katt ändå."
Och sedan gråter och gråter jag medan jag klamrar mig fast vid en oförstående katt som inte ler sitt happy-cat-grin längre.
"Varför gråter du för?"

Vi som har lätt för att förlora oss själva

Och jag bara känner hur det börjar värka i mig, och hur mina tankar börjar surra och skriker "Du ska inte se den här filmen!", men i samma ögonblick som jag inser det så blir jag överväldigad och känner hur halsen snörs åt och hur tårarna börjar falla. Jag sväljer och sväljer, och blinkar och blinkar, men jag gråter inuti ändå och mina händer skyddar redan mitt ansikte från synliga grimaser av känslor.


Jag vet inte hur jag ska förklara det annars. Så var Avatar-upplevelsen för mig, hursomhelst.

Jag är så otroligt fascinerad av deras kroppsbyggnad.
Det kanske redan är för uppenbart att jag vill lägga till med ett "Jag vill!"?

Varför är han naken?

Ja du, så var det ju jag och mina detaljerade drömmar. Satan vad de påverkar mig. Jag orkar inte gå in på detaljer, men just nu vill jag bara krama sönder Daniel och inte låta någon röra honom igen, samt skada Pim* väldigt mycket. Bad attitude-Emelina har bad attitude i drömmen, heh.

Samt en känsla av att tappa alla krafter infinner sig när jag inser i drömmen att jag kysser en viss människa i nacken. Min högra hand fylls med någon annans bröstmuskler och jag tänker "Varför är han naken för?".
Kluven huvudkaraktär är kluven, trots att jag precis bytt skepnad till en 9-årig liten flicka.

Varförrrr är mitt huvud så vrickat när jag drömmer? Jag har alltid uppskattat att jag kan byta utseende, kön och ålder i mina drömmar, men det börjar bli litet... oroväckande, kanske?



*Oroa dig inte Pim, det är inget underliggande som spelar in. Du ville bara leka med Daniel i min dröm, och det gillade inte bad attitude-Emelina, tydligen.

the web persona

Ja, på tal om uppstyrandet av att göra en ny dator personlig, så har jag nu pyntat min med de viktigaste länkarna i mitt internetliv (exkluderat informationsikoner). Min spegling av mina intressen, inser jag, är väldigt... barnslig. Det verkar som om serier i allmänhet spelar en stor faktor i mitt liv.

But then again så älskar jag ju serier.
Det kommer jag nog aldrig växa ur.

Adjö.

Mina ögon har dött allergidöden. Tre dagar av en knapp syn, gör att jag kan fastställa denna säkra död för mina ögon. Stackars mina ögon. Adjö.

Gissningslek

Vi kör en gissningslek på vad/vem mina mest använda avatarer innehåller. Är ni med? Kan ni svaren?

1. Denna har jag använt i fem år:

2. Denna använde jag innan:

3. Kanske inte är så svårt?

4. Kostymnissar är fint,
men var kommer männen ifrån?

Min senaste favorit

... För övrigt vill jag äta musslor nununu.

Den andra extensionen

Jag fick en gammal jobbdator av min kära fader, som nu är uppställd och trixad med. Jag sitter och försöker komma ihåg de viktigaste länkarna att placera i min nyfödda lagringsvän, och jag förundras över hastighet och det nakna alter egot som står framför mig. Med tiden ska det fyllas, och jag kommer kunna varenda liten vrå av extensionen av mig själv. Jag kommer känna mig vilsen utan den, OCH HERREGUD JAG KOM PRECIS PÅ ATT JAG KAN SPELA WOW NU, aaaaaaaahhhh!!!

*springer iväg och installerar*

Ta det piano.

Jag är numera Göteborgsbo, och mina första två dagar har varit stressade och konstiga. Det blev rätt så mycket alkohol. Mitt rum ser ut som jagvetintevad, och jag har en enorm ångest för att det känns som om mina pengar bara kommer rinna mig ur händerna, vilket i sig betyder att jag måste flytta hem igen. Det vill jag inte, men å andra sidan känner jag mig malplacerad just nu. Jag har ingen Linda vid min sida, som förra gången, och det känns bara fel när jag sätter mig på spårvagnen alldeles själv. Göteborg är grått, och jag vill bara ha en välkänd hand att hålla i.

Idag har jag läst Nodame Cantabile hela dagen. Det är ren och skär lycka, och det gör att saker känns lättare. Imorgon ska jag åka till helvetiska arbetsförmedlingen, köpa en ny volym av Nodame och kanske äta lunch med min kära broder.

Jag har med andra ord slängts ut i det verkliga livet igen, och jag var inte beredd. Min sociala förmåga och känsla av trygghet skakas från grunden, men jag vet att det kommer bli bättre. Just nu kan jag bara inte svara uppriktigt när folk frågar: "Känns det inte underbart att du är tillbaka i Göteborg igen?"

Jag vill bara att ni ska förstå vem jag är

Tonerna av den hemska .midi-filen börjar plonka över hela salen. Jag står i centrum, alla tittar på mig, och jag undrar i ett panikartat ögonblick om jag ska springa av scenen. Men jag limmar mentalt fast mina fötter i golvet, och höjer micken mot min läppar. Den blir min mur mot världen som står och stirrar på mig.
"And I'd give forever to touch you..." börjar mitt femtonåriga jag långsamt och darrigt.
Låten är för mörk, och min röst är för ljus. Men minnet av alla timmar som jag spenderat med att välja och träna på en låt som skulle kunna representera mig själv - Emelina - med, gör sig plötsligt påmind.
Jag ville skrika ut min längtan till mina äckliga skolkamrater som jag hatade. Jag ville gå ut med en bang, jag ville att de skulle komma ihåg mig och tänka... tja... att de skulle tänka över huvud taget, och inse att jag är så mycket mer än bara en slagpåse. Jag ville överbevisa mig själv och krypa ur mitt grundskoleskinn.

I just want you to know who I am
I just want you to know who I am
I just want you to know who I am...

sjöng jag inför vad som kändes som hela världen och mig själv. Efterråt klappade många mig på axeln och sa att jag hade sjungit jättebra. En del sa tillochmed att det var vackert, förvånande nog. Jag trodde de drev med mig.

På något sätt hamnade en gammal klasskamrat till mig i samma klass i gymnasiet. En dag sa hon "Kommer du ihåg när du sjöng den där låten i slutet av nian?"
"Ja... Goo Goo Dolls med Iris var det... Men det var hemskt. Jag var jättenervös. Jag tror knappt att min röst hördes."
"Joo, den hördes jättebra. Jag kommer ihåg att jag tyckte du sjöng så himla vackert. Du gick liksom in och gjorde din egen grej, så du stack ut mycket."

Jag uppnådde vad jag hade velat åstadkomma, men jag kunde inte göra något annat än att rodna. För mig räckte det att det bara var en person som kom ihåg det där framträdandet.

Needless to say så älskade jag den här musikvideon också.

Ambivalent odisciplinerad junkie

Jag är så jäkla ambivalent. Det är ju inte så konstigt att jag inte vet vad jag håller på med stup i kvarten, såsom jag ändrar ståndpunkt hela tiden. I ena stunden ska jag bli stark och frisk som en oxe, i den andra vill jag knarka ihjäl mig själv i form av alla destruktiva, beroendeframkallande medel. I den tredje så lovar jag mig själv att aldrig någonsin igen höra av mig till mina närmaste vänner, och i den fjärde så tjuter jag avgrundsvrål för att de inte bor i samma stad som mig. I den femte ska jag bli så smal att jag knappt ens går att ta på, i den sjätte är jag väldigt nöjd med den mjuka kroppen jag har. I den sjunde är jag övertygad om att nya kläder är otroligt överskattat, och i den åttonde sitter jag och har ångest över att jag precis lagt ned flera tusen på märkessaker. I den nionde så skriker och klöser jag efter sex och vackra manskroppar, men i den tionde så äcklas jag av psyken och råa animalistiska behov. I ena sekunden hatar jag mig själv, i den andra lever jag i hybris.
Hur orkar ni andra med att leva ibland? Är ni mycket mer balanserade än vad jag är? Tror ni aldrig att ni kommer att bli galna, en gång i framtiden? Jag är övertygad om att jag kommer flippa ur en vacker dag.

Sällsynta upplevelser

Gissa vem jag drömde om halva natten? Liten Luke!
Det var den bästa dröm-pojkvännen jag haft på längelänge. Några gånger om året får jag uppleva de där förhållandena som man som flicka annars bara drömmer om (no pun intented). Jag älskar hur drömmar kan få en att känna sig så otroligt kär. Det är så sällan som jag får röra vid mina kärleksintressen i drömlandet, så jag blir alldeles galet tokförälskad när fina pojkar vill hålla mig i handen.

Luke, som mitt alter ego är alldeles galet tokförälskad i just nu.

Skins med den nya säsongen

Facebook låter mig veta att serien Skins börjar snart igen.
Jippi! säger en Freddie-törstande Emelina.

I min fantasi står det "OOO GAY" på hans tröja.

Han är nog den 1989-födda pojke/man jag suktat efter mest, någonsin. Tyvärr fastnar han inte så bra på bild. Film är nog Luke Pasqualinos rätta element. Han har ett sådant där Ewan McGregor-leende. Han ler, du smälter. Ewan ler, vi smälter. Luke ler, jag blir en liten blobb med grabby hands. Det är ren och skär charm, folks, och vissa människor har bara Det. Luke har Det.

En lookalike som är snäppet coolare än originalet

Klockan är snart 01:00, och då får jag återse min nya fascination.
Låt mig presentera Bear Grylls:

Det här är vad timmar av tv-tittande på Discovery och Animal Planet will do to you.

fragment av fragment

Hemliga brev finner fortfarande sin väg hem till mig. Innanför pärmen på en bok står det

Emelina,
Since you inspired it
It's only right that you have it.

Nick

Det är en diktbok.

En förenklad version av de inre begären

Det finns så många delar av mig själv som jag vill tillfredsställa på en gång. Har inte ni samma problem?

En del av mig säger till mig att det finns ingen gräns på alkoholintag, att dansen alltid ska fortsätta, och att bekvämligheter egentligen inte är nödvändigt.

En annan del säger att bekvämlighet och trygghet är just det som livet går ut på, i slutändan. Familj, stabil inkomst, bla bla.

En tredje del säger åt mig att följa materialismens väg. Man blir himlarns lycklig av att shoppa, och nog skulle jag kunna fylla mitt liv med lycka skapad av... saker. Kanske.

Den fjärde tycker om melodisk musik och vill att jag ska spendera resten av mitt liv med att läsa. Den här delen av mig älskar fortfarande Nicholas. Min lidande konstnär till lärare som fortfarande skickar dikter till mig. Den här delen av mig älskar det melankoliska i livet-- alla felsteg du tog, som nu i efterhand har något vackert i sig. Allt det bitterljuva är lycka, på ett sätt.

Den femte vill prestera och överbevisa mig själv och folk i min omgivning.


De här fem delarna sliter i mig jämt och ständigt, och det är också en av dem som till slut kommer att få bestämma min framtid åt mig. Jag har en litet allt-eller-inget attityd.
Förra veckan var jag helt inställd på nummer ett. Nu är jag på nummer fyra. För en månad sedan var jag på nummer fem. Jag hoppas att nummer fyra håller i sig länge, för det är nog den jag tycker bäst om. Kanske.

Being alone, it can be quite romantic

Så efter allt snack om serien Bored to Death den senaste veckan i mitt gråa-tunnel-töcken, så bestämde jag mig för att ge den en chans. Det är ju Jason Schwartzman, ffs. Jag har alltid haft någon sorts fascination för den mannen.
And lo and behold, när några toner börjar spela i slutet av första avsnittet, så hoppar mitt hjärta högt. Nu har ni fångat mig. Spela en Andrew Bird låt i en serie, och jag lovar att jag kommer att titta på alla avsnitt. Så lättköpt är jag.


Andrew Bird - Lull, som var med i Bored to Death

we've got the vision, now let's have som fun

I lördags var jag nog på den galnaste efterfesten i hela mitt liv. Jag dansade runt i ett vardagsrum med tre halvnakna homosexuella flygvärdinnor av manligt kön. Lady Gaga spelades om och om och om igen, och fnitterattackerna var många när ass-slapping:et kom in i rutan. De slet av mig allt på överkroppen, och så dansade vi på möblerna.

Efter sömnen, så insåg jag och Daniel hopplöst att vi faktiskt inte kunde hitta våra kläder. De var spårlöst försvunna. Vi lyckades hitta dem till slut, och gick hem med blöta, nytvättade kläder. Don't ask.

This is our decision to live fast and die young

Såhär känns mitt liv just nu, ungefär:

I'm luvin' teh cat och hippie-dansandet runt elden.

Introt till den här låten får mig av någon ursjuk anledning att tänka på Alla Barn i Bullerbyn. Det blir en absurd mix av barndomsminnen och mottot "Too fast to live, too young to die"*. Litet som att slänga sig utför ett stup medan man klamrar sig fast vid sitt favoritgosedjur. Och allt är bara psykadeliska färger, svettiga danser och tid som står still. Nu blir det flummigt igen, men ångesten man känner över att bli äldre etsar sig fast och man håller krampaktigt tag i sin barndom för att hålla någon sorts balans. Vi vet inte vad fan vi håller på med, men vi fortsätter att dansa ändå.

Vivienne Westwoods tolkning på detta eminenta motto.

Är det så man beskriver hur det känns att vara ung?
Jag hoppas att den här låten finns i omlopp om tiotusen år, då jag börjar bli gråhårig och säger till mina vuxna barn att "Det här lyssnade vi på när vi var i er ålder".
Det var tider det.

my secret friend

Mitt internet-liv har fått lida sedan 2010 började. Jag har hängt med gamla och nya vänner, och emellan de många playdates som vi har haft, så har jag återhämtat mig med alldeles för mycket sömn och tv-tittande. Om en vecka flyttar jag till Göteborg, och då börjar mitt liv levas igen. Kanske jag blåser litet mer liv i Judy då också. Vi får se.

Du vet att du älskar xxx för mycket, när...

Jag trodde att det hade gått över, och jag hoppades på att jag skulle ha styrka nog att undvara detta hemska fangirl-fenomen som är jag själv-- men nej. Det går inte.

Det finns hundratals "You know you love (valfri fandom) too much when..."-listor där ute. Man tröttnar liksom aldrig på dem. Här är min topp-tre just nu:

You know you love Gackt too much when...

3. You have heated discussions with fellow Dears about Gackt's nose
(Dears = Gackts fans kallas för detta. Gackt är även känd för sina plastikoperationer. Tyvärr har jag även mina ögon ögnat igenom dessa hetlevrade diskussioner. Hörde jag en tung suck och ett herregud?)

2. You never bang car doors.
(... öh. Gackt skrev i sin självbiografi en gång att han starkt ogillar tjejer som smäller igen bildörrar för hårt. Det är inte graciöst, och stackars Gackts bil, liksom! Så... det har jag inte gjort sedan 2004.)

1. You get your hair done in cornrows, wear a red and black outfit, and shout REDEMPTION to random people.
(Ja, jag bara skrattar och skrattar när jag läser den här. Ni måste ha bild- och videoförklaring på det här:)

Gackts cornrow-period har gett mig och alla fans över hela världen mycket skratt i våra bröst (come on, det är -cornrows-!). Föga visste jag att denna hårperiod skulle bli min absoluta favorit, eftersom det var då jag fick lilla Gackt-ponken live för första (och enda) gången. Fin är fin är fin är fin, trots... att det ju faktiskt är cornrows.

Singeln heter REDEMPTION.
Videon är väldigt vacker.

Löften, eller något liknande

Mitt nyår var... händelserikt. Tydligen ska jag nu gifta mig med Daniel när jag blir stor (när nu det är exakt, vet jag inte). Jag ramlade omkull två gånger, det gjorde ont (att åka "skridskor" nedför en isig backe är ingen bra idé-- nu vet du). Jag träffade gamla bekanta, och som vanligt så kändes det som om allt som kom ur mig var BLAHABLAH BLA BLAAHHH. Jag är så trött på mig själv. Lyssna inte på mig, jag snackar bara skit. Blah-bla.
Helst skulle jag vilja gräva ner mig själv i en liten grop och stanna där tills jag blir en bra människa igen, men då lär jag väl få ligga där i flera år. Aktivt ändrade på tänk och personlighet är ett av mina nyårlöften. Cancerpinnarna ska heller inte längre vara en del i mitt liv, samt att jag äntligen ska tappa mina äckliga kilon som gör att jag ser ut som en muffin.
Tillsammans med frenetiskt sökande efter ett nytt jobb, så kommer 2010 alltså att bli mitt mest frenetiska och omöjliga år hitills. Ta ett djupt andetag, för nu börjar det.