Kortfattat.

Jag står längs väggen när pappa frågar om vi vill säga adjö. Min bror går med försiktiga men bestämda steg fram mot sängen där min farfar ligger, alldeles gul och askgrå.
"Hej då, farfar", säger han och smeker hans hand.
Inuti har jag fallit ihop till en liten hög av gråt och skrik, men det enda min kropp kan prestera är stora, ofattbara ögon.
Mitt inre skriker, SKRIKER "Rör inte vid honom!", och när vi lämnar rummet så skäms jag för att jag inte rörde, vågade, KUNDE ta farväl.
Så fort vi kommer utanför den tryckande tystnaden av byggnaden där han dog, så kan jag andas igen. Jag tänker på gullvivor, eldbrasor och gräs som behöver klippas. För utanför, där all grönska finns, där jag växt upp, och där ålderdomshemmet som han precis dött i bara är en periferi i cykelögat som rusar förbi, så finns inte farfars död. Han är på andra sidan tunneln, där han bor med farmor, där han hade sin favoritfåtölj i läder, som man med glosögon lämnade när han kom in i vardagsrummet för att titta på de finska nyheterna. Där man vid bordet bredvid åt Lördagskorv men en delikatesskniv, så man verkligen andades anorna av att, ja, här kommer jag ifrån. Finland. Och min farfar som fortfarande pratar såpass grov finlandssvenska att jag knappt förstår honom.

Och innan han ligger där, i samma säng fast inte död, tittar upp mot ventilen som han påstår är full av myror, och pratar om sina gamla vinterkrigsvänner som dött... Då han vänder sig mot mig och ler sitt leende som jag aldrig kunnat tolka och säger "Har du färgat håret?", fast han kämpar i sitt eget huvud, i sin alzheimer. Jag har svartfärgat hår och är i min gyllene period i tonåren av att hitta mig själv; han bara ligger där i sitt delirium som jag inte ens kan hantera när han lever. Men han känner igen mig, och jag vet inte hur jag ska hantera en situation då jag inte råkar sittar i hans favoritfåtölj.

Efteråt, fyra år efter att han dött, så sitter jag på en toalett och hulkgråter. Det är som att någon slagit mig i magen och sagt "HAN ÄR DÖD, INSE DET FÖR EN GÅNGS SKULL", och jag gråter över att det inte är sant. Han ligger fortfarande där, grå och gul, med min bror som sakta rör sig mot honom. Och samma röst på toaletten skriker: "Han är död!".

Men det är inte sant. För ingen kommer att dö.
"Vad kommer hända med dig när jag dör?", säger mamma.
Och jag ler bittert och säger: "Det spelar ingen roll. Prata inte om det. Du kommer aldrig att dö."
"Men Emelina, jag kommer ju så småningom d--"
"Jag är verkligen lycklig lottad, ingen av mina föräldrar kommer att dö", avbryter jag glättigt.


"Inte ens farmor som fyllde 90 i Januari. Hon kommer aldrig att dö", säger jag och är tyst en stund.
"Jag har verkligen tur som inte har någon släkting som kommer att dö."
Mamma tittar på mig, men säger ingenting.