Vi sitter och fikar vid Brahe Hus vid Vättern. Medan jag dricker kaffe ur en plastkopp med perfekt grepp, så börjar mammas pojkvän prata om en bekant som håller på att tyna bort, mentalt.
"Ja, det är hemskt," säger mamma allvarligt. "Det var likadant med pappa och hans alzheimer. Att stå bredvid när någon sakta--"
Jag vänder mig om och häller ut kaffet i gräset som jag egentligen vill dricka upp. Sedan ställer jag mig tvärt upp och går därifrån. Går med bestämda steg och sammanbitna läppar bort mot en sten att sitta på.
Mamma och hennes pojkvän börjar hastigt packa ihop och rör sig mot mig. Jag trillar omkull på stenen jag precis ilsket satt mig på, och halvligger där i vårsolen.
"Vad gör du?" frågar mamma och ler.
"Jag vill inte prata om det. Jag vill inte prata om morfar."
"Nej."
"Jag ramlade omkull."
Sedan sätter vi oss i bilen och fortsätter åka mot Trosa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar