Eh. Ja. Jag flippade (kanske litet uppenbart) ur i förrgår. Det är en lång harang av frustration, ångest och impulsivt självskadebeteende.
För en gångs skull blev jag arg under mina dagliga ångesttimmar. Fräste och höjde rösten åt D, slog igen köksluckor och dörrar. Alltså, jag vet inte hur jag ska förklara den där dagen utan att skämmas och låta de som läser tänka att jag är en sorglig person.
Det hela var iaf olika steg av att lämna hemmet, ligga och gråta i gamla lägenheten och hämta post, komma hem, för att sedan bege mig till gamla lägenheten igen med sovsaker och snyfta "Jag måste känna mig trygg". Och bara ligga där i snurret, stirra upp i taket i skenet av iPad:en som spelar Röyksopp. Att i slutändan så hör jag hur låset vrids om, och D står ovanför mig och tittar ned.
"Hur är det? Du svarade inte."
I tystnad packar vi metodiskt ihop sakerna, och D säger "Du borde inte röka inomhus."
"Jag vet."
Sedan går vi hem och jag tar en dusch fastän det egentligen är alldeles för sent för att man får. Säger "Mitt hår kommer se hemskt ut imorgon för jag har inte borstat det och det är blött", som att det spelar någon roll och är viktigt i sammanhanget.
Vaknar upp nästa dag med fantastiskt fint hår, och jag tänker att det är det enda som kommer få mig att le idag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar