De sjunger allsång, och jag stapplar.

Var så himla nervös idag inför Harry Potter-quizet. Jag vet, VET, att de jag skulle möta upp är jättesnälla och roliga, och att även om jag skulle fucka upp alla frågor, så är det ingen stor grej. Det är inte det jag är nervös över. Jag bara ballar ur, mentalt. Det är som att alla mina överlevnadsinstinkter säger att det jag håller på att göra just nu, det är farligt, och fly!
Stackars mamma fick dra med mig till apoteket (har daglig huvudvärk) fast jag inte ville gå dit. Ville bara stå stilla och röka och svara "Jag vet inte, jag bryr mig inte om någonting just nu" på allting hon sa. Vilket jag också gjorde. Så hon tvingade in mig på en ICA och övertalade mig att köpa en dyr Starbucks-iskaffe. Satte oss i vid Hagakyrkan och försökte bestämma oss över om det är vår eller sommar nu. Att nej, jag ska nog inte gå, jag ställer in, fast okej jag måste bara gå emot alla mina instinkter som säger NEJ och gå dit ändå. Min kropp känns lätt och mitt jag har svårt att hålla sig fast i den.
"Känns det litet bättre nu när vi pratat litet om det?" frågar mamma.
Tyvärr måste jag säga nej, och kvarteren innan jag når Yaki-da, så har många djupa andetag och suckar undsluppit mig. Men mamma har fått mig att känna mig mer positiv inför upplevelsen. Apatin och "jagvetinte, jagbryrmiginte" har försvunnit. Men kroppen är lätt och darrig. När jag ska gå ut för att röka mitt i quizet, så är det som att jag transporterats till mina drömmar, där jag nattligen inte har någon kroppsfunktion och ramlar överallt. Det är svårt att förklara i ord hur obehagligt detta är. När man upplever det IRL, är det ännu läskigare. Den som klappar en på huvudet och säger "Det var ju bara en dröm" har fel, för det är ingen dröm, och benen viker sig och jag håller på att ramla över folk en, två, tre gånger.

Så det var den obehagliga biten med kvällen. I nästa inlägg så berättar jag om det roliga!