Tät tystnad.

"Det var väl inte så mycket bilar som var ute och körde inatt, va?" frågar jag.
"Jo, det var det. Barnfamiljer och sådär som var på väg hem," svarar han.
"Vad läskigt. Känns litet jobbigt."
"Varför då?"
"Tänker att det är mycket mer människor som kör rattfulla på Nyår och dagen efter."
"Nej, det är väl inte mer än vanligt."
"På Midsommar också..."
"Det är ju bara de rattfulla som skadar sig ändå," säger han och tittar tomt framför sig.
Och så sitter vi där i tät tystnad, båda vetandes att det inte är sant.

Jag tänker på den där Midsommardagen på en parkbänk då du satt med huvudet böjt. Det var den dagen då du blivit ett ofrivilligt vittne.
"Ge mig whiskeyn. Jag behöver den," säger han och sveper i sig en stor klunk.
Jag står där bredvid i ny, kort, korallfärgad kjol med matchande strumpbyxor. Mina ytliga ansträngningar går förlorade medan jag tittar på hans späda aura. Han ser ut som om allting krasats sönder och inget vackert kommer kunna uppskattas igen.
"Jag kan inte få bilden ur mitt huvud."
Jag vet inte vad jag ska säga, men jag tål bara inte att se honom sådär längre. Vad som helst är bättre än hur han ser ut just nu.
"Vad då för bild? Berätta för mig."
"Du vill inte veta."
"Nej, men jag vill inte att du ska se ut som du gör just nu heller."
Han tar en till klunk och lyfter sedan huvudet. Tittar oseende mot ån medan han sakta börjar berätta.
"Hennes ansiktsuttryck..."

Det hade varit så mycket blod. Hennes lemmar som hade krasats sönder, som låg i morbida vinklar på asfalten. Den krossade bilrutan flera meter bakom henne, som med ett plus ett blev en vidrig slutsats. Hur hon hade gråtit med ett helt oförstående ansiktsuttryck.
"Dog hon?"
"Det är klart hon dog."
Men det gjorde inte rattfylleristen. Han fick fortsätta leva.