Ganska så ofta tänker jag på när mamma satt i den svarta soffan i Kyodo, och sakta förde den nätta kaffekoppen mot läpparna. Hennes händer skakade som en gammal tants, hon kunde knappt hålla i den. När hon satte ned koppen mot fatet igen, så skallrade och skvallrade porslinet. Det berättade att de var lika sköra, båda två.
Och jag tittade in i mammas ögon och såg det där trötta, bottenlösa, med de osynliga rynkorna runt ögonen som berättade att hon hade ont. Hon såg ut att ha åldrats tio år under just det här ögonblicket.
Varje gång jag tänker på det så blir jag tårögd. Det var första gången jag insåg just hur allvarlig hennes sjukdom är, och hur mycket hon lidit genom alla år. De gånger pappa skrikit åt henne att hon gömde sig bakom sjukdomen, och alla gånger jag fräst åt henne att hon tappar tråden hela tiden; kan hon inte bara säga vad hon tänkt säga? Jag var nitton år gammal, och det kändes som om jag för första gången fick se insidan av hennes kropp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar