En gång när jag var liten, så hetsåt jag mat under en kväll. Mamma gav mig överlyckligt mer och mer mat, och sa med ett skratt "Oj, vad mycket du äter! Vad har hänt med dig?"
Jag bara log som en idiot. "Jag vet inte, jag kan bara inte sluta äta."
Det var under tiden jag gick till skolsjuksköterskan varje vecka och fick väga mig. Mamma och pappa lyckades aldrig få mig att äta nog, och mitt psyke tillät det inte heller. Så den där kvällen var alla glada.
Min syster satt bredvid med ett litet ledset leende. Hon hade ofta den uppsynen. Hon var en skötsam storasyster som hade ledsna ögon ibland som inte berättade vad hon tänkte på. Jag brukade snegla mot henne för att försöka se om de skulle ändras när våra ögon möttes. Det gjorde de inte den här gången heller.
"Nu orkar jag nog inte mer," sa jag och stoppade en sista vindruva i munnen.
Sedan gick vi och lade oss. En timma senare sprang jag upp ur sängen och spydde hela vägen till toaletten. Det allra mesta hamnade på ryamattan i hallen.
"Förlåt, förlåt, mamma," grät jag när hon ställde sig bredvid mig vid toaletten.
"Varför åt du så mycket för? Varför slutade du inte när du var mätt?" sa hon och såg ledsen ut.
"Jag var så glad att jag äntligen fick äta..."
Och nu när jag skrivit ner det här minnet i text, så känns det ungefär som världens ledsammaste minne. :(
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar