....

"Vad bra det går med maten. Du har ätit en macka, nu har du bara en kvar", säger hon.
Sluta ät, är min första tanke. Sedan ångest där jag slungas tillbaka till mina barndomsår. Sluta ät, du är mätt, du mår illa nu.
Och jag blir ledsen på den andra parten som sitter mitt emot mig. Sluta säg sådär till mig. Det är min trigger.
"När jag började komma hit, så orkade du bara äta en tredjedel av en macka."
Jag tittar upp, sväljer gråten i halsen. "Gjorde jag? Det kommer jag inte ihåg. Alls."
"Ja, det gjorde du. Det är roligt att få följa med på resan och se hur du utvecklas."
Så jag förlåter henne för den här gången.