Inte van, och vill man ens vara det?

För övrigt så handlade jag på rean på Åhléns idag. Gud, vilket dåligt samvete jag fick. Strumpbyxor, som ju är en förbrukningsvara för mig (och som faktiskt inte riktigt går att köpa second hand...), har jag inga problem med att köpa. Tjugofem kronor styck, ja tack. Det passar min fattigbudget.

Sedan kom jag till juldekorationerna. Jag hade spanat på en krans av grenar med vita bär. Jag köpte en likadan förra året, fast med röda bär. Den har hängt på min vägg i ett år nu, och oj, vad jag älskar den. Det ser inte märkbart julig ut, utan man får mer en allmän känsla av NATUR. Vilket jag är helt koko krejzi över.
Men den fanns inte kvar! Slutsåld! Och det enda jag tänkte var "Puh!".
Fast jag blev glad när jag märkte att de små dekorationsäpplena fanns kvar. Jag köpte tre klasar, fem kronor styck. Ursöta. Jag hade tänkt dekorera en dörrkarm eller något. Det kändes helt okej.

Sedan en present som jag ska ge till en i min familj. Den var jättebillig, och känslan över att "vara ute i god tid" är väldigt angenäm. Men nu började det kännas litet jobbigt. Oj, vad mycket nya saker...

Sedan kom dåndimpen. Jag skyller faktiskt på min mamma, för hon är en mästare på att övertala mig att köpa "nyttiga" saker (aka saker hon tycker är fina). Så jag köpte ett rött, fint diskställ för femtio kronor.
Och ungefär här blossade allting ut i kaos.
"Men jag skulle ju säkert kunna hitta ett second hand."
"Är det murknade plastdiskstället verkligen så fult?"
"Det här är helt nyproducerat..."
Men så köpte jag det. Och meningen som surrat runt i huvudet resten av dagen är: "Jag klarar mig egentligen utan det här."