Waaiiii vs Urgh...

Jao, som man kanske kan gissa av föregående inlägg, så har jag börjat kolla om på HAGANE NO RENKINJUTSUSHI, aka FullMetal Alchemist. Jag njuter.

Vad jag INTE njuter av däremot är Monogatari Second Season. Är så himla trött på formatet, blir alldeles "Åh nej, så många avsnitt kvar att titta på...". De bara "BLA BLA BLA, nu ska vi förklara något helt oväsentligt med för mycket ord, och så kompenserar vi det med assnygg animation så ni kanske tycker om det ändå". Somnade tillochmed igår när jag tittade på ett avsnitt. Bara åtta avsnitt kvar...

Porslin som skvallrar och skallrar.

Ganska så ofta tänker jag på när mamma satt i den svarta soffan i Kyodo, och sakta förde den nätta kaffekoppen mot läpparna. Hennes händer skakade som en gammal tants, hon kunde knappt hålla i den. När hon satte ned koppen mot fatet igen, så skallrade och skvallrade porslinet. Det berättade att de var lika sköra, båda två.
Och jag tittade in i mammas ögon och såg det där trötta, bottenlösa, med de osynliga rynkorna runt ögonen som berättade att hon hade ont. Hon såg ut att ha åldrats tio år under just det här ögonblicket.


Varje gång jag tänker på det så blir jag tårögd. Det var första gången jag insåg just hur allvarlig hennes sjukdom är, och hur mycket hon lidit genom alla år. De gånger pappa skrikit åt henne att hon gömde sig bakom sjukdomen, och alla gånger jag fräst åt henne att hon tappar tråden hela tiden; kan hon inte bara säga vad hon tänkt säga? Jag var nitton år gammal, och det kändes som om jag för första gången fick se insidan av hennes kropp.

You can't write Tomoe without "moe"!

Bara måste lägga upp en till gif på Tomoe. 

Han är ledsen hest.

Animation - you should be watching

Om du någonsin funderat över att börja titta på anime, så ska du titta på FullMetal Alchemist: Brotherhood.



Det som är litet roligt med det här introt är (om man kan litet japanska dvs), att varje klipp synkas med vad sångaren sjunger, och vissa ord som sjungs för sig själva får en betydelse med ett hastigt klipp och ett annat när man sammansatt hela meningen... Over and out, vänliga hälsningar en nörd.

....

"Vad bra det går med maten. Du har ätit en macka, nu har du bara en kvar", säger hon.
Sluta ät, är min första tanke. Sedan ångest där jag slungas tillbaka till mina barndomsår. Sluta ät, du är mätt, du mår illa nu.
Och jag blir ledsen på den andra parten som sitter mitt emot mig. Sluta säg sådär till mig. Det är min trigger.
"När jag började komma hit, så orkade du bara äta en tredjedel av en macka."
Jag tittar upp, sväljer gråten i halsen. "Gjorde jag? Det kommer jag inte ihåg. Alls."
"Ja, det gjorde du. Det är roligt att få följa med på resan och se hur du utvecklas."
Så jag förlåter henne för den här gången.

Surrande tankar, det är varm och ljust.

Jag kliver in i rummet och tar den glada kvinnan i handen. Hon sätter stämningen, och jag känner direkt hur jag slappnar av.
"Var så god och sitt!", och jag följer hennes uppmaning.
Stolen bredvid mig snurrar runt, och jag ser ett par ljusblåa ögon och blont, kortklippt hår. Han är lika ljus som resten av det upplysta rummet. Hans hand är varm, och jag tänker "Åh nej" medans jag ler. Han ser alldeles för bra ut.

När ryggstödet fälls ner, så börjar Loreens Euphoria spelas i bakgrunden. Så fort tanken bildas i mitt huvud, att jag verkligen tycker om den, så börjar han sjunga med i låten. Ord som "honung" och "läppar" dyker upp, medan jag kikar upp mot honom. Han smörjer in händerna med någon sorts alkogel, och jag tänker "Ska han inte ha några handskar på sig?".
När han nuddar mina läppar, så börjar det rusa i kroppen. Pirr, pirr och värme som sprids från tinningarna, öronen, halsen och axlarna. Det är väldigt behagligt. Mina kvinnliga hormoner leker runt i kroppen, och de säger att det här är jättebra! Väldigt bra. Ni passar väldigt bra ihop. A-okay på mixade gener tillsammans! Det är inte som elektricitet, utan mer som lim som klistrar samman oss med värme.

 Han berömmer mig, säger att jag gapar så bra, att den här proceduren kan ta femton minuter för en del, men du klarade det ju direkt. Du är helcool, visar inte att det gör ont alls. Jag lapar i mig allt positivt han säger, som om jag skulle komma honom närmre på det sättet. Ibland vågar jag kika på honom. Men när jag går därifrån, så är det med rak rygg. Jag ler hemligt för mig själv. Tänker inte på att en stilig man precis grävt runt i min mun, utan över känslan av att vara levande. Hur härligt det är att vara en kvinna. Hur det är att känna attraktion.



Och även att den stackaren säkert får genomlida sådana här reaktioner varje dag.

pupa pupa pupa

Animen som jag väntat på i ungefär ett halvår har äntligen börjat sändas. Jag är inne på avsnitt tre nu.
Allt jag kunde tänka på var "Start eating him already!".

Och äntligen.

Men ack så fort det går över, för varje episod är bara fem minuter långt. Minus intro och outro (30sek+30sek). Men det allra sorgligaste är att de valde att censurera serien. Snyft.

under, ideal, över

En våg uppenbarar sig!

Jag begrundar i några sekunder om jag verkligen känner något behov av att väga mig. Slår slutligen fast att, tja, det kan väl vara roligt. Jag förväntar mig att jag gått upp, eftersom jag börjat äta kolhydrater igen. 

Till min förvåning så visar siffrorna något helt annat än jag trott. Om man "rundar nedåt", så att säga, så börjar jag bli rätt så normalviktig. Faktiskt såpass normalviktig att jag nu fallit tillbaka över mållinjen och klassas numera inom ramarna för min "idealvikt".

Det känns bra.

Långhåriga fox spirits med klor, huggtänder, kattöron och traditionella japanska kläder. I don't even...

När jag ändå håller på med favoritkaraktärer, så kan jag väl nämna Tomoe också.
Här är han med sin Partner In Crime. De gillar att ödelägga Japan tillsammans.

Hans bäztiz är ursöt. Klad och psykotisk.

Alltså kläderna han bär. Jag har ingen aning om vad de kallas, men så fort jag ser dem på honom så blir jag helt oaisdno wehfiweugfire gfknöisbw bduygwtfve cjdbjdfefuhreriuf!!
Och när han har långt hår, så blir jag ännu mer asdfghjk!!
Litet såhär blir jag:

Så ser min kärlek till Tomoe ut. 

Klassisk japansk kultur och mytologi, blandat med räv.

SPIRIT FOXXXX.



Jag började faktiskt läsa om den här mangan (den pågår fortfarande) direkt efter att jag läst ikapp. Var liksom i ett sorts frenzy, Tomoe var allt jag tänkte på.

FUCK ME EIRI YUKI stod det på min t-shirt.

Yuki, alltså. *dör*

och hela sängen fylls av blod

Är det bara jag som ibland drömmer om att ens tänder blir blodfyllda tills de blir alldeles blå, lila, röda och till slut lossnar? Som i Kent-låten 10 minuter (för mig själv):

"... Tänk om jag skulle vakna,

vara farlig

med hela munnen fylld av blod"

Och sedan forsar blodet ur munnen.

Inte van, och vill man ens vara det?

För övrigt så handlade jag på rean på Åhléns idag. Gud, vilket dåligt samvete jag fick. Strumpbyxor, som ju är en förbrukningsvara för mig (och som faktiskt inte riktigt går att köpa second hand...), har jag inga problem med att köpa. Tjugofem kronor styck, ja tack. Det passar min fattigbudget.

Sedan kom jag till juldekorationerna. Jag hade spanat på en krans av grenar med vita bär. Jag köpte en likadan förra året, fast med röda bär. Den har hängt på min vägg i ett år nu, och oj, vad jag älskar den. Det ser inte märkbart julig ut, utan man får mer en allmän känsla av NATUR. Vilket jag är helt koko krejzi över.
Men den fanns inte kvar! Slutsåld! Och det enda jag tänkte var "Puh!".
Fast jag blev glad när jag märkte att de små dekorationsäpplena fanns kvar. Jag köpte tre klasar, fem kronor styck. Ursöta. Jag hade tänkt dekorera en dörrkarm eller något. Det kändes helt okej.

Sedan en present som jag ska ge till en i min familj. Den var jättebillig, och känslan över att "vara ute i god tid" är väldigt angenäm. Men nu började det kännas litet jobbigt. Oj, vad mycket nya saker...

Sedan kom dåndimpen. Jag skyller faktiskt på min mamma, för hon är en mästare på att övertala mig att köpa "nyttiga" saker (aka saker hon tycker är fina). Så jag köpte ett rött, fint diskställ för femtio kronor.
Och ungefär här blossade allting ut i kaos.
"Men jag skulle ju säkert kunna hitta ett second hand."
"Är det murknade plastdiskstället verkligen så fult?"
"Det här är helt nyproducerat..."
Men så köpte jag det. Och meningen som surrat runt i huvudet resten av dagen är: "Jag klarar mig egentligen utan det här."

:(

Jag är så ledsen. Family Guy är ju så sjukt uppenbart sexistisk. Jag älskade ju FG.

Simpsonsnotiser

Fniss, programmet efter då Judas Priest varit med och refererats till som death metal, så skriver Bart på tavlan "Judas Priest is not Death Metal".
Hur de valde att porträttera Sverige i ovan nämnda avsnitt kommer jag inte ens kommentera... Fast jag fnissade litet. Även om de gjorde många misstag, och som alltid förväxlade oss med Norge.

Men så till nu. En av The Bad Guys heter King Coal (de försöker vara roliga med de olika energikällorna i seriefigursform), varav Super Radioactive Man plötsligt utbrister: "I'll crush you like a NUT King Coal!"
Ja, alltså, de ändrade litet på uttalet och sa "Nat King Cole". En tuffismusiker. Jag skrattade, kanske mest för att jag förstod vad de menade.

Sensei betyder lärare. (aka serien NouCome)

Har precis tittat färdigt på en anime som har ungefär världens längsta namn: Ore no Nounai Sentakushi ga, Gakuen Love Comedy wo Zenryoku de Jama Shiteiru. 
Eller översatt: My Mental Choices Are Completely Interfering With My School Romantic Comedy

Jag har inte skrattat såhär mycket till en anime på jättelänge. Den är helt absurd.
Den handlar om en kille som har en förbannelse som går ut på att han måste välja mellan två alternativ, och göra dem. Litet som kånka och kånka. Pest eller kolera. HELA TIDEN.


Man tycker så synd om honom, för han vill verkligen inte. Introt är väldigt mysigt också, fast mest bara biten när de står på händer.


Översättningen var extremt irriterande, dock. Det var så mycket skämt på japanska, att översättarna använde sig av engelska referenser istället. Bara att de överanvände dem och till slut blev ett litet "Really??" till "Am I in Wonderland??".  Så jag fick ideligen sitta och speed-läsa texten för att sedan bara lyssna på vad de sa. I en tjejs repliker blandade de in hälften franska ord (eh, jag kan inte franska), så man förstod ingenting alls av vad hon sa. Så då fick jag BARA lyssna. Bra träning, iofs, men tråkigt när man sitter och blir irriterad på att man läser en sak och hör en helt annan. Multi-tasking.

DN

Du får inte säga så.

Vi sitter till bords på Texas Long Horns och äter middag. Jag tar över pappas majs. Och sedan hans köttbit.
"Vad är det som händer? Ska du aldrig sluta äta?" frågar pappa och skrattar.

Jag hajar till och stirrar på honom. Sammanträffandet att han säger det två dagar efter att jag skrivit ett inlägg om det är litet läskigt. Och jag tänker desperat att han inte får säga så. Inuti huvudet i mörkret står mitt andra jag och skriker. Du vet inte vad du har väckt till liv, pappa. I bakgrunden kryper monstret fram. Ler hånfullt och väser: "Du får inte äta."




---
Sedan var jag duktig och övervann det.

Ode to nature.

Min pappa tittar nästan aldrig på film, men han har sett Konungens Återkomst fyra gånger. Jag misstänker att det har blivit en av hans favoritfilmer. Jag har undrat litet under årens gång just varför just den filmen faller honom i smaken. Men nu när jag preparerar mig inför andra filmen som vi ska se imorgon, så förstår jag. Vidderna. Musiken. Äventyren. Men allra främst - naturen. Jag blir alldeles tårögd. Jag hade glömt bort de kraftfulla reaktionerna man får av de här filmerna. När man inser att, wow, det är såhär fantastisk världen är. Så ståtlig.

"Du behöver inte bevisa något för mig", sa de.

En gång när jag var liten, så hetsåt jag mat under en kväll. Mamma gav mig överlyckligt mer och mer mat, och sa med ett skratt "Oj, vad mycket du äter! Vad har hänt med dig?"
Jag bara log som en idiot. "Jag vet inte, jag kan bara inte sluta äta."

Det var under tiden jag gick till skolsjuksköterskan varje vecka och fick väga mig. Mamma och pappa lyckades aldrig få mig att äta nog, och mitt psyke tillät det inte heller. Så den där kvällen var alla glada.
Min syster satt bredvid med ett litet ledset leende. Hon hade ofta den uppsynen. Hon var en skötsam storasyster som hade ledsna ögon ibland som inte berättade vad hon tänkte på. Jag brukade snegla mot henne för att försöka se om de skulle ändras när våra ögon möttes. Det gjorde de inte den här gången heller.
"Nu orkar jag nog inte mer," sa jag och stoppade en sista vindruva i munnen.

Sedan gick vi och lade oss. En timma senare sprang jag upp ur sängen och spydde hela vägen till toaletten. Det allra mesta hamnade på ryamattan i hallen.
"Förlåt, förlåt, mamma," grät jag när hon ställde sig bredvid mig vid toaletten.
"Varför åt du så mycket för? Varför slutade du inte när du var mätt?" sa hon och såg ledsen ut.
"Jag var så glad att jag äntligen fick äta..."





Och nu när jag skrivit ner det här minnet i text, så känns det ungefär som världens ledsammaste minne. :(

Hihi, kommer ihåg fangirl:andet över den här bilden i mangan.

Tjat igen + stilidol

Jag tittar på de två senaste bilderna på mig, och blir fortfarande lika förvånad. Det går att se bra ut utan smink. Jag har ju gått en tid utan det nu, men har under den tiden ändå känt att det spelar ingen roll hur mycket man än låter huden vila, så läker den aldrig helt. Alla år av eksem, smink och annat allmänt misshandlande av ens hud, så kommer det aldrig läka. Men jag tror att den har gjort det nu.

Min farmor fyller år idag! 

Blir alldeles gråtig när jag tänker på 

hur mycket jag älskar den där människan.

Och sedan några bilder på min stilidol. Nan från American Horror Story. Jag älskar henne så mycket, hon är definitivt min favoritkaraktär i AHS. Jag har tänkt mycket på henne under det senaste halvåret, och blir lika amazed så fort jag ser henne och hennes eminenta stil. Klassiska outfits med välarrangerat hår. Avskalad, naturlig med en inriktning på bra grooming. Finaste Nan.

Min kärleksförklaring till vatten.

"Water is a magical elixir that makes your body function."

Denna insikt kommer jag ofta fram till. Jag dricker kopiösa mängder vatten. Jag dricker ur stora syltburkar, för annars skulle jag bli galen av att alltid behöva gå och hämta nytt vatten. Vilket jag blir ändå. Jag fyller på två i taget - en halvliter var - och roterar dem runt rummet i takt med var jag för tillfället befinner mig. Jag tror att jag fyller på mitt set med burkar minst två gånger om dagen. Oftast tre. Detta blir tre liter vatten per dag.
Jag älskar vatten, tycker att det är jättegott. Men tyvärr så beror nog detta allra främst på min stadiga diet som består av medicin. Muntorrhet, alltså. Så även om jag skulle önska att detta vattendrickande kom naturligt, så är det inte korrekt.

Men när jag står där vid vattenkranen och med glittriga ögon ser hur syltburken fylls tills bredden, så tänker jag att snart. Snart får jag dricka! Och när det sköljs ned längs strupen så tänker jag "Jag älskar dig, vatten. Du är livets nektar."

Deesu Nooto a.k.a. yes, I'm rewatching Death Note.

"L, shitteiru ka? Shinigami wa ringo shika tabenai."

"L, do you know? Death gods only eats apples."

Och tränar samtidigt upp min japanska.

Tät tystnad.

"Det var väl inte så mycket bilar som var ute och körde inatt, va?" frågar jag.
"Jo, det var det. Barnfamiljer och sådär som var på väg hem," svarar han.
"Vad läskigt. Känns litet jobbigt."
"Varför då?"
"Tänker att det är mycket mer människor som kör rattfulla på Nyår och dagen efter."
"Nej, det är väl inte mer än vanligt."
"På Midsommar också..."
"Det är ju bara de rattfulla som skadar sig ändå," säger han och tittar tomt framför sig.
Och så sitter vi där i tät tystnad, båda vetandes att det inte är sant.

Jag tänker på den där Midsommardagen på en parkbänk då du satt med huvudet böjt. Det var den dagen då du blivit ett ofrivilligt vittne.
"Ge mig whiskeyn. Jag behöver den," säger han och sveper i sig en stor klunk.
Jag står där bredvid i ny, kort, korallfärgad kjol med matchande strumpbyxor. Mina ytliga ansträngningar går förlorade medan jag tittar på hans späda aura. Han ser ut som om allting krasats sönder och inget vackert kommer kunna uppskattas igen.
"Jag kan inte få bilden ur mitt huvud."
Jag vet inte vad jag ska säga, men jag tål bara inte att se honom sådär längre. Vad som helst är bättre än hur han ser ut just nu.
"Vad då för bild? Berätta för mig."
"Du vill inte veta."
"Nej, men jag vill inte att du ska se ut som du gör just nu heller."
Han tar en till klunk och lyfter sedan huvudet. Tittar oseende mot ån medan han sakta börjar berätta.
"Hennes ansiktsuttryck..."

Det hade varit så mycket blod. Hennes lemmar som hade krasats sönder, som låg i morbida vinklar på asfalten. Den krossade bilrutan flera meter bakom henne, som med ett plus ett blev en vidrig slutsats. Hur hon hade gråtit med ett helt oförstående ansiktsuttryck.
"Dog hon?"
"Det är klart hon dog."
Men det gjorde inte rattfylleristen. Han fick fortsätta leva.

paradox

Så för första gången i mitt liv lyssnar jag på en låt av Gazette. Ni som inte riktigt är inne på japansk musik, kommer inte förstå de öppna munnarna som detta statement orsakar. Tror de blev ett av de främsta banden inom j-rock/visual kei under "Japanvågen" som kom runt 2004-2005. Alltså när internets fanbase:r exploderade världen över och alla hängde på LJ.

Jag hade Gackt (NÄHÄ, tänker ni) och Dir en grey, så jag var nöjd. Men det här bandet har blivit så känt under årens gång, så att jag har lyckats undvika dem är rätt så häpnadsväckande, faktiskt. Åtminstone om man erinrar sig om att jag faktiskt aldrig riktigt släppt taget om japansk kultur sedan 2004.

Om du som läser detta har något gammalt band knutet till japansk musik, så får ni gärna lyssna. Jag har spammat låten i en timme nu.


För övrigt snappade min mobilapp TrackID upp denna låten när jag spelade in den. Blev litet imponerad.

He is fond of books.

Jag trodde att jag kommit över min årliga anime-fas nu i Oktober, men den återkom i December. Så nu tänker jag dela med mig av en av mina favoritkaraktärer.

A humanist who is hopelessly in love with cruelty, savagery, and all the worst aspects of human nature, Makishima is a manipulative anarchist who is just as ruthless in his schemes just as he is in physical combat. A born evangelist, he possesses both uncommon charisma and a true gift for narrative. Makishima is fond of books, as shown in his tendency to quote from famous literature. His weapon of choice is a barber's razor with engravings on its handle.


Så, i kort summering: Allting jag någonsin kan älska i en påhittad karaktär.