Under mina övre tonår så blev Röyksopp jättestora. De var it-bandet som man skulle lyssna på om man lyssnade på alternativ musik. Jag tyckte det lät lovande i och med att annan musik från Skandinavien var i sitt esse för tillfället, såsom Mew och Junior Senior (eller vad de nu hette).
Såklart tog det mig flera år att börja lyssna på deras musik, men det var inte en positiv upplevelse. Jag rynkade på näsan och konstaterade att det inte var min sorts musik. Jag blir lätt uttråkad av enbart elektronisk musik, för att det påminner mig om en tid i mitt liv då min bror lyssnade på trance och techno. Jag hatade det från djupet av mitt hjärta.
Sedan gick det en herrans massa år. En dag när jag höll på att packa ihop mitt liv för att flytta ifrån London så snubblar jag på dem igen. Det första jag gör när jag sätter foten på svensk mark igen är att ladda ned skivan The Understanding. Jag måste höra What Else Is There? igen. Jag bara måste.
Jag spenderar den hösten och vintern med ovannämnda låt på repeat. Jag kan bara inte sluta, för den fyller mig så otroligt inifrån på ett sätt som händer så sällan. Jag kan ju stå här och blåljuga och säga att min absoluta favoritlåt är en Gackt-låt, men det är inte sant. Det är nog den här låten. Och inte nog med att låten antagligen är den bästa-- jag älskar verkligen varenda millimeter av videon också.
När jag och Daniel var ute på Sticky Fingers för några veckor sedan, så var golvet nästan tomt. De hade precis kört Muse, och vi var i sjunde himlen. Jag börjar tjuta när jag hör tonerna av What Else Is There?. Jag tänker att sådant här händer inte, man kör bara inte den här låten på en klubb. Tänk att en sådan enkel sak kan få en att bli lycklig varje gång man tänker på det.
Det tog väldigt många år, men nu kan jag äntligen uppskatta Röyksopp. Jag älskar deras två skivor The Understanding och Junior. Jag kan inte sluta lyssna på dem heller. Och snart så kommer deras nya album Senior, så jag lär antagligen inte behöva sluta, heller.
Just nu är det en annan låt i collaboration med The Knifes sångerska Karin Dreijer som jag älskar för tillfället. Det är något med hennes röst i kombination med Röyksopps sound som gör att jag ryser. Min inre bild är av en stor skog med mossa, och gömda tvister inuti som är vackra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar