2012

Jag kommer plötsligt på att idag var dagen som världen skulle gå under. Med hjärtat i halsgropen tar jag Lindas hand och vi slänger oss in i tåget som ska ta oss till en plats som förhoppningsvis ska hålla oss säkra. Biljetten var otroligt dyr, och vi köpte den för några månader sedan.
Medan jag sitter där och läser på tåget, så inser jag hur befängd hela situationen är. Jag kommer på att min mamma skulle komma och hälsa på mig i min stad idag. Med panik i bröstet börjar jag skrika till Linda att vi måste gå av. Hur kan vi spendera de möjligtvis sista timmarna av våra liv på ett tåg?
Så vi stiger av, och bredvid oss står en kvinna. Hon frågar varför vi steg av-- hon skulle ha gjort vad som helst för att få en plats på det där tåget. Jag svarar att jag hellre spenderar min sista tid i livet med dem jag älskar. Hon ifrågasätter mitt beslut, och börjar förnedra min mamma framför näsan på mig. Jag blir så ledsen att tårarna börjar samlas.
Plötsligt ringer mamma, och jag säger med tårarna i halsen att jag är på väg för att hämta upp henne. Jag måste bara veta var hon är.
"Men gumman, jag köpte också en biljett. Jag är redan där. Var är du?", säger hon.
Sedan dog jag.
Världen dog.


Men obehagliga drömmar åsido (samt min förmåga att dö i drömmar den senaste tiden), så var det jättebra. Jag vaknar alltid av sådana drömmar, och i detta fall betyder det att jag vaknade på en bra tid. Fast jag tänker såklart på min mamma som en besatt, så jag måste ringa henne. Komiskt nog är hon faktiskt på väg till Göteborg idag.