Jag sökte upp Gabriel. Han äcklade mig och jag var tvungen att göra något åt det. Ängeln hade krypit under ett träd och satt där som ett sorgset spöke. Min skugga föll över honom och han såg upp; av någon anledning verkade han glad över att se mig.
"Förlåt mig", sa han. "Jag försökte. Jag gjorde så gott jag kunde."
Jag tog tag i hans hals och drog honom upp på fötter. "Det var desvärre inte särskilt bra", sa jag kyligt. "Om du inte ser till att göra bättre ifrån dig nästa gång, så har vi nog ingen användning för dig längre."
"Men... det kan du väl ändå inte... mena?"
Ååååhhhh... magen värkte. Jag blundade hårt. Sedan tog jag tag i Gabriel och kastade honom flera meter. Han gjorde inga försök att dämpa sitt fall och rasade i marken med en ljudlig duns. Han stönade plågat och försökte resa sig upp, och jag rusade fram och satte mig på huk, för att kunna möta hans blick. "Det är nu eller aldrig, förstår du. Vi kan inte ha patetiska yngkryggar med oss då."
Gabriels ögon smalnade, och jag såg faktiskt något annat där då, en antydan till något som hade grott ett tag. Han blev någon annan, inte alls den förvirrade krake som jag hade sett fram tills nu, och hans ansikte var en hård mask av beslutsamhet. Han reste sig långsamt upp och gick därifrån.
Jag återvände till Iavhé men sa inget om vad som hade hänt. Han borde ha sett det, men han fällde ingen kommentar så jag lät det vara. Förmodligen var han för stolt för att erkänna att jag just hade gjort oss en tjänst. "Sätt igång", sa Iavhé. "Gör det du ska."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar