Saken är den att jag älskar Jeanette Winterson, men hennes svindlande texter slår knut på mig ibland. Att läsa hennes verk är som att leka Skeppsbrott i en Dalí-tavla. De har surrealistiska inslag, men med en röd tråd som tvärt skärs av. Under hela bokens gång får du hänga i dessa röda trådar, som med tiden blir allt fler. Mot slutet knyts allting samman, och den färdiga rosetten lämnar dig med ett glödande bröst och en oändligt kärlek till språk och ord.
Så även om jag suktar efter upplevelsen, t.ex. med The Powerbook och Tanglewreck, så drar jag mig inför det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar