Människor

Känslan som uppstår när man sitter på asfalten i en tunnel, och en centimeter ifrån en droppar oupphörligt regn. Telefonen är tätt tryckt mot örat och jag hör en mörk, tyst röst på andra änden. Det var tre år sedan jag hörde den sist, och kejderökarmolnet hänger tungt. Rösten är sig inte lik, jag känner knappt igen den. Men minuterna går, och snart fylls min bröstkorg med varm honung. Nostalgin tar ett grepp om mitt hjärta, och jag minns allting som var en gång.

Jag minns paraplyn i ett regnhärjat Shibuya. Det är första gången vi umgås, och vi är vilse. Han gör en sak som får mig att ifrågasätta om hans sinne verkligen är friskt. Han talar om djupa, hemliga saker på glömda och gömda kafén - saker som man aldrig berättar för folk. Tänker att jag borde springa därifrån, men jag sitter kvar.

Kjolar som flyger upp, Marilyn Monroe-style, och tjutet som uppstår av frustration. Jag kräver att vi flyr vinden och går in och dricker kaffe, nu genast. Det är andra gången vi umgås, men han går med på att se Spider-Man 2, trots att han inte sett den första. Vi sitter utanför bion i flera timmar och diskuterar böcker. Till slut blir det kallt och sista tåget närmar sig.

Mitt hjärta är tomt och jag ser på honom med alltför stort allvar i min blick. Jag behandlar honom som vi har känt varandra i flera år, fast vi precis börjat umgås. Vi sitter på ett kafé i Shinjuku.
Jag ler kraftlöst och reser på mig. Lägger handen på hans huvud och gräver ned fingrarna i hans lena hår. Säger ingenting, utan bara står där i flera minuter och tänker att tiden borde ha stannat då. Jag tänker att ingen behöver få veta, ingen ska få veta. Jag ska linda in honom någonstans långt där inne och aldrig förstöra känslan jag får av honom. Han är så olik alla människor jag känner, och jag vill behålla honom så.
Jag går ifrån utan ett ord.

Det är min sista dag och jag har redan sagt adjö till alla jag känner. Jag lutar mig bakåt och berättar om min förvåning över att jag inte gråtit ännu. Han bara sitter där och är den han alltid är. Jag tänker att han är den enda som genuint kommer att sakna mig. Åtta timmar senare sitter jag på tåget som tar mig till flygplatsen.

När vi lägger på luren 40 minuter senare så tänker jag att vissa människor försvinner aldrig, trots att åren går. Vissa människor är speciella.