Jag märker hur jag sakta men säkert isolerar mig själv. Folk hör av sig, men jag bara stirrar på den missade kommunikationen för att sedan lägga den på hög.
Jag väntar på att min bror ska höra av sig. Jag har inte hört ett pip ifrån honom på tre veckor. Jag försöker att inte tänka på det, men i drömmarna återuppstår han med knutna nävar och glödande ögon. Jag vaknar upp med oro och intorkade tårar i ögonvrån. En höjd röst övertygar mig om att människor i min omgivning snart kommer anamma de glödande ögonen. Så jag fortsätter lägga missad kommunikation på hög. Jag är livrädd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar