Royal Milk Tea

Jag sitter här och sippar litet lätt på mitt jasmin te. När jag gick in i den lilla butiken i China Town idag och köpte Kirin Milk Tea, var jag ovetandes om vad det skulle få mig att känna. Jag kände hur tårarna plötsligt steg och det blev litet tjockt i halsen. Att en liten dryck kan få en att känna så mycket, tänkte jag. Jag kom genast ihåg hur jag brukade gå hem från Kyodo Station mitt i vintern i Tokyo och dra jackan och halsduken närmre kroppen. Huttrandes stannade jag alltid vid samma vending machine, tryckte in 105yen och ut kom en rykande het Kirin Milk Tea. Medan den starka Tokyo Bay vinden slet i mitt hår gick jag där förnöjt och tänkte att nu är jag snart hemma och får gosa med Mimi igen. Jag hoppas Lauran har gjort en köttgryta idag.



Eller varför inte alla de där dagarna då Lauran blivit deporterad som jag spenderade med att kolla på film efter film efter film och hälla i mig jasmin te. Jag drack en flaska varje dag. På helgerna drack jag två. Det var som att röka. Jag var bara tvungen att dricka det teet.


Och så sitter jag där i China Town i London och kommer ihåg allt detta, och det blir litet svårt att hålla ihop sig själv. För att för mig så representerar de där små skitsakerna hela min vistelse i Japan. Så om jag någonsin småler litet och säger något i stil med "Jag kommer ihåg de där speciella kakorna som jag brukade äta i Japan hela tiden", så menar jag egentligen "Jag blev så otroligt lycklig när jag åt dem, för det var min egen lilla rutin som inte går att hitta någon annanstans i världen. Och de var bara mina. Men de finns inte mer, och det gör mig litet ledsen."