tisdag 9 juni 2009

Berg-och-dalbanan Lauran

Som sagt, jaaa, jag har träffat Lauran igen! Min allra bästaste Tokyo-bästis och roommate. Kvinnan vars LiveJournal jag stalkade i flera år som tonåring, och som jag sedan av en slump (vänners vänner) råkade träffa på i Japan. Hemlös som jag blev efter några månader, så bjöd hon in mig med öppna armar in i sin kackerlacksfyllda lägenhet. Där brukade vi sitta på hennes tak och röka och kolla ned på polisen som var tvugna att vara 8 stycken för att lösa mysteriet "Vad gör den här cykeln i mitten av bilvägen, hmmm?". Lauran spelade Guitar Hero hela tiden, och jag kollade på. Hon brukade väcka mig om morgnarna och säga "Frukosten är färdig", och ge mig efterrättssushi och japanska päron. Ibland lagade hon amerikanska pannkakor som var på tok för söta åt mig.

Chips-bild tagen andra gången vi träffades.

Efter mycket om och men (men mest en massa pengar), så hittade vi våran lägenhet i Kyodo.


Där fanns det en svart soffa mitt i köket (det var vårat vardagsrum) som vi brukade sitta ihopkurade på och titta på Eddie Izzard och skratta så mycket att vi inte kunde andas. Lauran fortsatte att laga mat till mig. Hon tyckte att spaghetti och tonfisk vareviga dag inte var bra för ett stycke Emelina, så hon lagade köttstuvningar, mexikansk mat, s'more... Ja, allt möjligt. Ungefär vid den här tiden så skaffade vi en till familjemedlem:

The Mimi!

Runt den här tiden började Lauran jobba som hostess, och därmed trasade sig hennes liv och kropp ihop sig. Hon påstod att det inte var så farligt som man skulle kunna tro, men när den japanska yakuzan var ett vanligt element i hennes liv, så tänkte jag "Njaaa". En annan kväll kunde hon komma hem alldeles vanvettigt full så hon bara kunde hulk-gråta för att hon hade lurat något rik japan att betala en miljon yen eller två för all alkohol hon och hennes vänner hade druckit under kvällen. Men det var andra dagar som hon kom hem och fnittrade som ett litet barn för att hon precis hade fått betalt. Då kastade vi alla hennes tiotusen-yen-lappar i luften och skrek av lycka medan vi hoppade i sängen och kände oss rikast i världen. En gång när jag satt och grät så var hon bara där och sa något så smart och bra att jag kände att hon fick en liten bit av mitt hjärta den natten. Men allt var inte bara extremt med Lauran. Mest satt vi bara och spelade Kingdom Hearts eller satt och daltade med Mimi.

Mina två ögonstenar.

Men ibland kunde Lauran vara borta i flera dagar utan att höra av sig. En gång ringde min mobil, och Corinne viskade i luren att Lauran satt i fängelse. Efter tre veckor i japanskt fängelse blev hon deporterad från landet och också därmed från vårat liv tillsammans. En vecka efter hon hade kommit hem till sitt Amerika, så gifte hon sig med en av hennes kunder hon hade lärt känna på sitt jobb. Snipp, snapp, sa sagan, och så var vår tid tillsammans slut.

Harajuku-spring.

För några dagar sedan träffade jag henne igen för första gången på två år. Hon är lycklig nu, och insåg till slut att om hon skulle ha fortsatt på samma väg som i Tokyo, så skulle hon kunna ha varit död nu. Och det låter läskigt, men det är faktiskt sant. Det blir litet bitterljuvt. Jag kommer ihåg en desperat Lauran som klänger sig runt min hals och hulkar fram genom tårarna att jag och Mimi är hennes enda riktiga familj. Nu har hon en jämlike som kan ta hand om henne på sätt som jag aldrig kunde göra.

Men det är himla skumt att träffa henne igen, alltså. Jätteroligt! Jag saknar henne som en tok redan nu.
L.A., nästa?


Vid Piccadilly i lördags.

4 kommentarer:

caroline sa...

oh, vad fina! och lauran låter onekligen som en spännande kvinna...

Jenky sa...

Såna här saker älskar jag att läsa om när jag skannar igenom lilla blogghögen om kvällarna! Jag vill veta meeeer, meeeeeeer, meeeeeeeer! ;D

Jenky sa...

Och så fint att det ordnade upp sig för Lauran. Verkligen skönt.

Lin Lin Linda Li sa...

Åh herregud, jag ser ju helt överfull ut. Vilket jag var också. Pinsamt ;_; Yay för Lauran dock.