Det känns som om min egen personliga tv-såpa har börjat sedan jag flyttade hit. Det händer saker hela tiden. Det hela började med en veckas konstant festande. Jag träffade norrmän och italienare och blev så full dagen innan skolan började att jag inte ens kunde gå dit.
Väl i skolan blev jag kär i min tio år äldre lärare som var gift. När detta utvecklade sig till någon slags pseudo-dating, så höll jag upp händerna och sa "Tack, men nej tack".
Efter detta blev jag otroligt förvirrad, och har nog fortfarande inte riktigt hum om allting. Jag lärde känna mina jobbkamrater bättre. Skrattandes i den svarta, hippa restauranten i Bloomsbury Street sprang jag omkring och dukade bord och log som en tok åt alla viktiga män i kostym så att de skulle se vilken sjudundrans anställd jag var.
Mamma kom på besök för en vecka sedan, och hon skingrade upp den där dimman som jag bara trodde att min syster kunde hjälpa mig med. Petronellan kom, och trio-fasoner började sparka boll igen. Lauran från Amerikatt kom och vi spenderade natten med att minnas gamla minnen som mest baserade sig på hennes egna dokusåpa på den tiden (för det enda hon kom ihåg av min så kallade drama var en olycklig kärlek och en mansröst som skrämde henne halvt till vettet en morgon då hon vaknade hemma i lägenheten).
Igår sms-bråkade jag med Michael. Ni vet den där filuren som jag också träffade i Japan och som var nära på att bli något mer än bara en vän. Vi lär väl inte höras av på ett tag nu. Han behöver nog inte mig lika mycket som förut. Det känns litet jobbigt, för hur velig jag än må vara, så kommer en liten del av mig alltid att vara beroende av honom. Även om han har usel humor och tror att han är jätteintellektuell.
Så tills nästa år så blir det något nytt i Fröken Emelinas liv. Det var ju det där med trygghet. De där målen som jag ville hitta, har jag nog hittat nu. Nya drömmar, lala, you know the drill.
Grattis till mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar