Mitt hår är ett skatbo

Idag gick jag till jobbet med endast fem timmars sömn i ryggsäcken och alkohol i blodet. Rengöra min arbetsplats? Gick väldigt, väldigt långsamt...

Min sociala förmåga har aldrig varit direkt överflödig, men den har blivit stympad nu på senaste tiden. Jag har tappat intresset i att lära känna nya människor, och de jag redan känner skjuter jag undan. Jag står där tyst och tänker, tänker, tänker. Tänker att jag saknar Göteborg. Att jag måste spara pengar. Sluta röka (ja, jag försöker fortfarande). Att jag inte trivs så bra med mig själv just nu. Jag är ett vitt kanvas, och jag vet inte vad jag ska måla. Vilken färg har Förvirrad?


Min Nutella är slut.

Ta inte på mig

Så vad är mitt problem med män, egentligen? Tar du på min kropp medan jag dansar-- bort med dina äckliga händer, jag hatar dig och det spelar ingen roll hur snygg du är för jag är här för att dansa. Pratar du med mig utomhus är jag trevlig och uppskattar ditt umgänge-- men så fort du vill börja göra något mer så svarar jag undvikande och smyger bort från dig. Petar du på min axel medan jag står och ska beställa alkohol så svarar jag kort, dock trevligt, och sedan vänder jag mig om med ett "sorry". Allt som allt så är det ingen idé att stöta på mig när jag är ute. Jag säger nej innan jag ens sett hur du ser ut eller är som person. För jag vill inte. Jag får inte ut något av en köttmarknad.

Men det finns såklart undantag. Som när en man med naken bringa tar tag i min midja, lutar mig bakåt och börjar kyssa min hals. Jag börjar fnittra, föser bort dig med lättsamma händer och går sedan vidare.

Ta mig med storm. Eller ta inte på mig alls. Det är min slutsats.

Rkfr!

För övrigt så är cigaretterna fortfarande en del i mitt liv. Men idag köpte jag nikotintuggummin. Så nu jävlar. Rökfri! Rökfri! Rökfri!

Swtheart

Sms från Neha:
Swtheart dont be depressd..If u feel low just gve me a buzz..We'l go out,booze nd crack jokes on otherz..Nd u r a swtheart,dnt let othrz demoralize u ever


Bra vänner är bra. Och dåliga dagar på jobbet är dåliga. Jag var så uppstressad att det kändes som om jag kunde ta på mina nerver. Att sedan ha en supervisor som säger "Varför kan du inte vara som Lily och le?", och sedan säger "Bra jobbat!" till en person som inte bidragit med annat än att le som ett fån hela dagen och lämnat andra att göra hennes jobb. Då blir man bitter, och säger "Tyvärr kan jag inte vara som Lily". Det är inte precis det jag behöver höra. Jag behöver höra "Tack Emelina för att du gjorde ditt bästa idag trots att du inte har tillräckligt utrustning för att kunna göra ditt jobb som annars skulle vara väldigt lätt". Jag vet inte, jag tycker inte att det är för mycket att be om, när jag måste springa ut och gråta för att JAG ÄR INGEN ROBOT, och jag kan inte göra mitt jobb ensam när vi har dubbelt så mycket kunder än vad vi brukar ha. Mina nerver fungerar inte så. Fucking dipshit.

Och då är vänner som Neha bra att ha.

att göra eller icke göra

Det är personalfest ikväll på lyxhotellet. Tre gratis drinkar och mat och dans utlovas till hela Radissons etablissemang. Folk på jobbet drar och sliter i mina tankar, försöker övertala mig att komma. Men som det lilla antisociala krypet jag förvandlats till, så känner jag inte ett dugg för det. Plus, att gå på fest när man ska gå upp dagen efter klockan fem och servera 200 gäster är inget jag rekomenderar... Är det bara jag som är för bekväm?


Nej, just det, Svarta Spiralen var det, ja.

Säg hej-a, hej-a!

Jag känner för att se på mer True Blood, men det går ju inte. Annars sitter jag här och fundilerar över hur jag är en allt-eller-inget-kinda-gal. Krackilera inte, snälla Emelina. Och snälla hejja på mig, ni andra. Jag behöver det här. Min hälsa, alltså.


Såg för övrigt He's just not that into you. Snacka om överskattad film. Såsom den pratas om här i London, kan man tro att det skulle vara den bästa filmen på länge. Icke, säger kritikern. Fördomsfull och smått fånig film (och såklart så föll jag mest för mannen som spelar svinet -- när kommer vi flickor sluta vara så förutsägelsefulla?).

Klockor som dånar

Träna i 40min - Check
Ha en kropp som är så okapabel till att träna så att jag nästan svimmar - Check


Ett, två, tre.... JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ MIN KROPP!
Varför kan jag inte få träna utan att nästan svimma varenda gång? Måste jag ha en träningspartner i hela mitt liv så att jag inte ska behöva vara rädd över vad som händer med mig, ifall min kropp bestämmer sig för att domna bort alla mina sinnen? Det här var det värsta jag varit med om på länge. :( Det var som om någon tog en meter med bomull och lindade det runt hela min kropp; och det enda som går att höra när man är omgiven av det var ett enda stort brusande och dån. Som efterskakningar av att någon har slagit på en big-ass klocka, och hela ens kropp vibrerar av det där osynliga vätskan som gör att jag tappar känseln i hela kroppen. Tunnelseende; Nej men hej, små svarta prickar, oj vad ni susar runt; Jag visste inte att träd ska vara rosa, etc.

Men, det är ju bara början. Jag får väl stå ut med det här i några veckor till. Förhoppningsvis blir det bättre.



För övrigt är Holland Park en väldigt liten park. Den är usel att springa omkring i.

Ta mig hem

Ge mig en egen lägenhet i Göteborg nu, tack! Jag klarar inte av det här längre! Jag blir galen!
Galen! Galen! Galen!
ARRGHH.


Och mitt uppe i allt det här så måste jag spara obefintliga pengar som jag slösar på DVDer och Vivienne Westwood. Annars kan jag inte ens flytta dit! FÖR I HELVETE, TA MIG TILL GÖTEBORG NU.




*går iväg och gråter i en smutsig gränd i London*

kardemumma skorpor

Jag sitter här och dricker te och knaprar på skorpor. Försöker att inte tänka på att jag ska sluta röka. Det är väl typiskt? Nikotinet sätter igång en panikprocess som gör att det enda man tänker på är cigaretter. Det blir en 24-timmar-om-dygnet-debatt. Röka eller inte röka. Röka eller inte. Röka. Inte. Inte!

Ja. Eftersom jag lägger ned cirka 200 svenska kronor i veckan på cigaretter, så är det ju bara logiskt att jag får köpa presenter till mig själv för de pengarna som nu inte längre kommer gå till att skaffa mig själv obotliga sjukdomar. Typ sådana här saker:



Och sedan den här parfymen, för min egen har ungefär en halv millimeter kvar i flaskan.


Det är ett nytt liv som ligger framför mig. En utan rökning, förhoppningsvis. Och jag är trött på att känna mig som en uppsvälld gris som bara blir tjockare ju mer tid jag spenderar i det här landet. Men jag har bara mig själv att skylla. Healthy body, gief me plz.

För övrigt är jag vilsen igen. Är inte det typiskt? Precis när jag hittar mig själv, så går jag vilse igen. Tusan också.

This must be where pies go when they die

För ungefär 1 ½ år sedan, så satt jag och Linda uppkurade i en soffa i Johanneberg i Göteborg. Vi åt chokladbollar på min Alice-servis och drack kaffe ur stora koppar med rosor på. Vi tände en massa ljus och tittade på Twin Peaks. Vi var duktiga på att göra sådana saker, den där hösten-07.

Ett, Två, Tre -- Fri!

Buu, jag sitter och gråter. Jag är inne på Nicorettes hemsida för att kika runt litet. Den gnagande känslan i bakhuvudet som säger åt mig att sluta har skrikit litet extra högt de senaste månaderna. De hade många bra tips. Men det som chockade mig var budgetkalkylatorn. När jag såg hur mycket pengar jag bara slängt bort på något som bara ger mig en usel hälsa, så kände jag mig så rutten och fel. Allt jag kunde tänka var "Varför gör jag såhär mot mig själv?".

Och så kom tårarna. Sipprar ned litet elegant sådär medan jag sitter med handen för munnen och känner mig äcklad. Fyrtioentusen svenska kronor. 41oookr. Det är vad jag lagt ned (om det inte är mer ändå) under dessa år som rökare.Någon frågade mig för någon vecka sedan hur länge jag hade rökt. Snabbt räknade jag på handen och bara satt där med öppen mun. Sex år. Sex år! För en person som jag, som fortfarande är rätt så ung, så är sex år en evighet. Och den enda anledningen till att jag inte orkat kämpa tillräckligt hittills?

"Men det är ju så gott till kaffe och alkohol."

Ja. Det är ju så gott till kaffe och alkohol.
Pfft.

summera midsommar

Att summera midsommar i London:
Carl-look-a-likes som är vampyrer som försvinner i natten.
Dåliga vänner som jag härmed säger upp kontakten med.
Det underbara med London är att när man står helt själv på ett dansgolv, så hinner man få tre nya vänner under loppet av en timme.
Snaps är djävulen in a fucking cloak.


Godnatt. Mer förklaras imorgon om jobbiga situationer och tuppjuck över fina, fina män.

Summering

Jag fick precis ett midsommar-sms av mor. Det innehöll exakt sju glada smiley:sar. Mamma hjärta internet-språk, alltså.

Det blir inget midsommarfirande för mig idag. Istället kommer jag dra mig till Hyde Park imorgon och äta sill och potatis och dricka en massa svenska nubbar. Folk från jobbet kommer följa med, och tillsammans med ca 700 andra svenskar så hoppas jag på en sjujävla midsommar.

Igår när jag stod och borstade tänderna, så tittar den italienska Marco in i mitt rum och säger "Vill du röka på?". Darn. Så jag satt där i köket och fnittrade som en idiot och kämpade mot sömnen som skrek "DU HAR VARIT VAKEN SEDAN FEM I MORSE".

Nu sitter jag istället och tittar på Narnia-boxen som jag köpte från HMV för endast £6. Det är nostalgi om något. Senare ska jag dra mig till China Town och köpa mjölkte. Livet är trevligt.

vem vill, vem vill--- duuu?

Jaha, Jaha, vem vill dricka vin med mig ikväll och hålla mig sällskap och prata och bara vara? Jag kräver din uppmärksamhet.


Jag träffade Nicholas idag. Han gjorde mig nervös, så jag kunde inte sluta skaka.

Stringkalsonger

Är det någon annan än jag som är förvirrad över varför jag kan se Gackts rumpa? Eller varför han hoppar alldeles naken, men sina stringkalsonger i handen. Eller kanske varför alla hans bandmedlemmar gör det också.

Jag förstår verkligen ingenting.

Ger du upp nu?

När jag skulle följa Gabriel till stationen, så insåg vi att det spöregnade. Paraplyet fick följa med ut i det kraftiga regnet som skapade floder på gatan. Mina ballerinor blev genomblöta.

Men när jag vinkat hejdå och står där med mitt ljusblåa paraply, som mer än väl täcker min kropp, så känner jag hur regnet pockar på min uppmärksamhet. Det viskar till mig som det brukade när jag var barn. Jag låter paraplyet falla och stänger igen det. En man springer hukandes förbi (som om han kunde ducka för regnet) och säger "Are you giving up, love?". Jag småskrattar litet för mig själv och svarar "Yeah". Sedan går jag hem medan regnet öser ned och jag vadar genom regnsjöarna som skapats de senaste fem minutrarna. Jag tittar upp mot himlen och tänker "Det var länge sedan". Och när man kommer hem så frågar columbianen om jag glömde ta med mitt paraply. "Nej", svarar jag.

Royal Milk Tea

Jag sitter här och sippar litet lätt på mitt jasmin te. När jag gick in i den lilla butiken i China Town idag och köpte Kirin Milk Tea, var jag ovetandes om vad det skulle få mig att känna. Jag kände hur tårarna plötsligt steg och det blev litet tjockt i halsen. Att en liten dryck kan få en att känna så mycket, tänkte jag. Jag kom genast ihåg hur jag brukade gå hem från Kyodo Station mitt i vintern i Tokyo och dra jackan och halsduken närmre kroppen. Huttrandes stannade jag alltid vid samma vending machine, tryckte in 105yen och ut kom en rykande het Kirin Milk Tea. Medan den starka Tokyo Bay vinden slet i mitt hår gick jag där förnöjt och tänkte att nu är jag snart hemma och får gosa med Mimi igen. Jag hoppas Lauran har gjort en köttgryta idag.



Eller varför inte alla de där dagarna då Lauran blivit deporterad som jag spenderade med att kolla på film efter film efter film och hälla i mig jasmin te. Jag drack en flaska varje dag. På helgerna drack jag två. Det var som att röka. Jag var bara tvungen att dricka det teet.


Och så sitter jag där i China Town i London och kommer ihåg allt detta, och det blir litet svårt att hålla ihop sig själv. För att för mig så representerar de där små skitsakerna hela min vistelse i Japan. Så om jag någonsin småler litet och säger något i stil med "Jag kommer ihåg de där speciella kakorna som jag brukade äta i Japan hela tiden", så menar jag egentligen "Jag blev så otroligt lycklig när jag åt dem, för det var min egen lilla rutin som inte går att hitta någon annanstans i världen. Och de var bara mina. Men de finns inte mer, och det gör mig litet ledsen."

Tryggheten

Jag måste egentligen sova nunu, men jag vill inte. Jag har inget direkt emot att gå till jobbet imorgon, men jag vet inte... Det är något annat som sliter och drar i mig. Jag är fruktansvärt fundersam, och jag vet inte riktigt vad mitt inre försöker komma fram till. Mitt hjärta värker litet, saknar kanske något.

Jag längtar något oerhört efter att få bo själv och spela en hel massa WoW. Jag vet inte vad det är med det där spelet, men jag har gått runt och tänkt på det i tre månader. "Jag vill spela WoW, jag vill spela WoW" går det lilla mantrat i mitt huvud. Jag vill ha en lugn och trygg vardag i Göteborg. Jag vill titta ut genom fönstret och se att det regnar, medan jag sitter där med min kaffekopp och småler för mig själv. Jag kanske bara vill ha höst, helt enkelt.

Aldrig är man nöjd.

Den officiella shortsdagen

Vi uppfann Den Officiella Shortsdagen. Vi drog till Hyde Park för att fira.

Superhjälte-pose.

Finaste Johanna. Världens bästa columbian. Hon sjungskriker till Shakira
inne på sitt rum och avslutar var och varannan mening med "Oh my days!".
(vid sidan om är David och Davids bror)

Hyde Parks charm

För ungefär tre veckor sedan så var det JÄTTESOLIGT i London. Alla drog till parker och gassade. Jag brände mig på ryggen, så nu är jag utlandsbrun och blek som ett spöke på resten av kroppen. Whoo!

Det var trevligt. Vi drack öl och vin och spelade drinking games och klockan halv tolv på natten stapplade jag äntligen igenom mörkret ur parken för att ta mig hem tillsammans med Linda och David. Att springa omkring i en helt öde park som är så stor som Hyde Park om natten är frihet, om något.

Obligatoriska bilder!

Obligatoriskt gräs mellan tårna.

Linda har ett löv på huvudet. Knasigt.

En av reglerna var att man var tvungen att fuldansa så fort man sa något "affirmative" såsom "Ja", "Mm", "Ok" osv.
Gabriel sa "Mmm...", så då fick han dansa.

just dance

Det är inte bara dåliga vanor som att sitta och pilla på mina kluvna hårtoppar som Linda har lärt mig. Det finns andra saker också. Som att så fort jag är nere i köket, så trycker jag på MTV och tittar på UK Top 40. Hrrm. Och därav ser min musiklista ut på detta viset för tillfället. 90% är ofrivillig brainwash, jag lovar.

(Jag kunde inte låta bli Cullen-pimpandet vid sidan om. Team Edward ftw, harr harrr.)

klicketi-klick för att förstora så att ni ser något.

I morse när jag gick upp klockan fem för att gå till jobbet, så hörde jag "Stön, stööööön, åååååh, knak, knak, ÅÅÅHHH". Det var vår nya italienska flatmate Marko som firade sin första natt här i lägenheten. Sex is on the menu. Way to go, italienaren. Tyvärr får du inte pluspoäng från mig för en sådan sak. Du bor granne med frigida Emelina som har svårt för överenergimänniskor.
Alla har sex utom jag. Buhu.

*går iväg och är litet mer extra svensk än vanligt*

craizi stuffz

Idag strejkade Underground:en, vilket betydde att alla skulle ta sig till jobbet med buss. Londons folk blir alldeles förvirrade, gatorna blir fyllda av människor och det tog mig två timmar att ta mig hem. Denna resa brukar ta mig 15min, so go figure. Snälla, snälla människor som jobbar på Central Line, gör så att jag kan komma i tid till jobbet imorgon.

När jag berättade för mina närmaste jobbkamrater att jag nog inte kommer stanna så länge till, så tjöt de till och började hänga läpp.
"Då kanske jag också slutar ungefär då", säger Neha (som är en liten indisk kvinna som pratar så fort och med konstig dialekt att jag inte hör vad hon säger hälften av tiden).
"Seriously guys, don't leave me", svarar Luba (som är en tjeckisk-född-men-uppväxt-i-polen kvinna vars stora dröm är att bli sångerska och säger "seriously" i varenda mening).
Åh, mina små flickor. Ni är bra.

Den 21:a får jag, Gabriel och Neha förhoppningsvis ledigt från jobbet så vi kan fira Midsommar i Hyde Park. Jag undrar hur roligt Neha kommer få på en skala med ca 700 svenska personer* som tjattrar över en parköl eller två.

Och idag träffade jag en flicka som jag tror heter Laura som är det finaste, vackraste, charmigaste lilla energiknippe jag träffat på länge. När hon ler så smälter jag, och hennes ögon har en jättekonstig och alldeles underbar färg. Jag vill prata med henne hela tiden, men jag känner mig mest som en patetisk tonårspojke som går runt och luktar illa och har acne-problem. Varför skulle vackra Laura vilja prata med en sådan butter och trött människa som jag?



*Detta är information som Gabriel har delat med sig av. Jag vet inte om det är sant eller inte. Förra året var det tydligen ca 700 svenska människor i Hyde Park som firade Midsommar tillsammans. IZ CRAIZI, I KNOW.

Berg-och-dalbanan Lauran

Som sagt, jaaa, jag har träffat Lauran igen! Min allra bästaste Tokyo-bästis och roommate. Kvinnan vars LiveJournal jag stalkade i flera år som tonåring, och som jag sedan av en slump (vänners vänner) råkade träffa på i Japan. Hemlös som jag blev efter några månader, så bjöd hon in mig med öppna armar in i sin kackerlacksfyllda lägenhet. Där brukade vi sitta på hennes tak och röka och kolla ned på polisen som var tvugna att vara 8 stycken för att lösa mysteriet "Vad gör den här cykeln i mitten av bilvägen, hmmm?". Lauran spelade Guitar Hero hela tiden, och jag kollade på. Hon brukade väcka mig om morgnarna och säga "Frukosten är färdig", och ge mig efterrättssushi och japanska päron. Ibland lagade hon amerikanska pannkakor som var på tok för söta åt mig.

Chips-bild tagen andra gången vi träffades.

Efter mycket om och men (men mest en massa pengar), så hittade vi våran lägenhet i Kyodo.


Där fanns det en svart soffa mitt i köket (det var vårat vardagsrum) som vi brukade sitta ihopkurade på och titta på Eddie Izzard och skratta så mycket att vi inte kunde andas. Lauran fortsatte att laga mat till mig. Hon tyckte att spaghetti och tonfisk vareviga dag inte var bra för ett stycke Emelina, så hon lagade köttstuvningar, mexikansk mat, s'more... Ja, allt möjligt. Ungefär vid den här tiden så skaffade vi en till familjemedlem:

The Mimi!

Runt den här tiden började Lauran jobba som hostess, och därmed trasade sig hennes liv och kropp ihop sig. Hon påstod att det inte var så farligt som man skulle kunna tro, men när den japanska yakuzan var ett vanligt element i hennes liv, så tänkte jag "Njaaa". En annan kväll kunde hon komma hem alldeles vanvettigt full så hon bara kunde hulk-gråta för att hon hade lurat något rik japan att betala en miljon yen eller två för all alkohol hon och hennes vänner hade druckit under kvällen. Men det var andra dagar som hon kom hem och fnittrade som ett litet barn för att hon precis hade fått betalt. Då kastade vi alla hennes tiotusen-yen-lappar i luften och skrek av lycka medan vi hoppade i sängen och kände oss rikast i världen. En gång när jag satt och grät så var hon bara där och sa något så smart och bra att jag kände att hon fick en liten bit av mitt hjärta den natten. Men allt var inte bara extremt med Lauran. Mest satt vi bara och spelade Kingdom Hearts eller satt och daltade med Mimi.

Mina två ögonstenar.

Men ibland kunde Lauran vara borta i flera dagar utan att höra av sig. En gång ringde min mobil, och Corinne viskade i luren att Lauran satt i fängelse. Efter tre veckor i japanskt fängelse blev hon deporterad från landet och också därmed från vårat liv tillsammans. En vecka efter hon hade kommit hem till sitt Amerika, så gifte hon sig med en av hennes kunder hon hade lärt känna på sitt jobb. Snipp, snapp, sa sagan, och så var vår tid tillsammans slut.

Harajuku-spring.

För några dagar sedan träffade jag henne igen för första gången på två år. Hon är lycklig nu, och insåg till slut att om hon skulle ha fortsatt på samma väg som i Tokyo, så skulle hon kunna ha varit död nu. Och det låter läskigt, men det är faktiskt sant. Det blir litet bitterljuvt. Jag kommer ihåg en desperat Lauran som klänger sig runt min hals och hulkar fram genom tårarna att jag och Mimi är hennes enda riktiga familj. Nu har hon en jämlike som kan ta hand om henne på sätt som jag aldrig kunde göra.

Men det är himla skumt att träffa henne igen, alltså. Jätteroligt! Jag saknar henne som en tok redan nu.

L.A., nästa?

Vid Piccadilly i lördags.

min alldeles egna londonland-såpa

Det känns som om min egen personliga tv-såpa har börjat sedan jag flyttade hit. Det händer saker hela tiden. Det hela började med en veckas konstant festande. Jag träffade norrmän och italienare och blev så full dagen innan skolan började att jag inte ens kunde gå dit.

Väl i skolan blev jag kär i min tio år äldre lärare som var gift. När detta utvecklade sig till någon slags pseudo-dating, så höll jag upp händerna och sa "Tack, men nej tack".

Efter detta blev jag otroligt förvirrad, och har nog fortfarande inte riktigt hum om allting. Jag lärde känna mina jobbkamrater bättre. Skrattandes i den svarta, hippa restauranten i Bloomsbury Street sprang jag omkring och dukade bord och log som en tok åt alla viktiga män i kostym så att de skulle se vilken sjudundrans anställd jag var.

Mamma kom på besök för en vecka sedan, och hon skingrade upp den där dimman som jag bara trodde att min syster kunde hjälpa mig med. Petronellan kom, och trio-fasoner började sparka boll igen. Lauran från Amerikatt kom och vi spenderade natten med att minnas gamla minnen som mest baserade sig på hennes egna dokusåpa på den tiden (för det enda hon kom ihåg av min så kallade drama var en olycklig kärlek och en mansröst som skrämde henne halvt till vettet en morgon då hon vaknade hemma i lägenheten).

Igår sms-bråkade jag med Michael. Ni vet den där filuren som jag också träffade i Japan och som var nära på att bli något mer än bara en vän. Vi lär väl inte höras av på ett tag nu. Han behöver nog inte mig lika mycket som förut. Det känns litet jobbigt, för hur velig jag än må vara, så kommer en liten del av mig alltid att vara beroende av honom. Även om han har usel humor och tror att han är jätteintellektuell.

Så tills nästa år så blir det något nytt i Fröken Emelinas liv. Det var ju det där med trygghet. De där målen som jag ville hitta, har jag nog hittat nu. Nya drömmar, lala, you know the drill.
Grattis till mig.

Vilsen

Oj, oj, oj. Drama-laman återvänder från alla håll och kanter. Lauran som kommer på besök och diskussioner om hennes giftermål ensues. Lindan och Petron och Emelinan i sin vanliga trio medför ibland komplikationer och pratpratprat ensues. London regnar mitt i natten när jag väntar på bussen, och jag står där med mobilen i handen som spelar "You will be adored" och tänker "Mm, livet, alltså". Med ett hjärta på slutet. För regn är magiskt. Och en våt lugg som klistrar sig mot ansiktet känns som om man blir pånyttfödd.

waterlily

4:53 Michael
Hagerskansissss
4:53 Emelina
yeassss??
4:54 Michael
Hello my little waterlilyyyyyyyyyyy
4:54 Emelina
waterlily? are you sure it's not a daffodil? or whatever they're called
4:54 Michael
No you look like a waterlily

Såhär ser jag ut.

pennknivar

Egentligen vill Linda bara vara en snäll pennkniv, men det är inte lätt alla gånger när man är så vass. Pojkar på D får akta sig när eggen är extra svår att avgöra om den är trubbig eller ej. Under tiden får Linda grina upp sig och svinga runt kroppen i cirklar med mig. Sådant brukar göra tankarna litet klarare, har jag hört.

Mmm

Igår kom min mamma. Vi gick på grillfest med mina rumskamrater. Skojsigt. Kanske inte riktigt den situationen som jag trodde att jag skulle se min mamma i, men så blir det. Mamma är cool. Jag blev nipprig dock och såg tvestjärtar överallt. Skrek. Hoppade upp. Spillde guacamole över hela kjolen. Men det var det värt. Imaginär tvestjärt eller inte. De borde utrotas. Äckliga jävla monster till kryp.

Sedan idag gick vi till Portobello Market. Beer Garden i Notting Hill. Människofyllda Oxford Circus och en snabbvisit hos Johanna på Esprit. Jag köpte kläder. Vi gick till Westfield. Kaffe. Hem. Sova.

Mammor är bra.