Ode to E.

Ja, påsken hemma hos mor var ju helt miserabel. Vi hade det jättetrevligt, det är inte så -- hennes pojkvän lärde mig några ackord på ukulele och jag satt ute i vårsolen bland hans tusen bänkar och rökte och pratade med pappa på telefonen.
Det som var mindre trevligt var min totala oförmåga att äta något. Satt där och stirrade ömse rakt fram in i dimman, eller ned på tallriken och tänkte att nej, det går inte. När alla i familjen är med, så kan detta utsvävande gå obemärkt, eftersom det inte sitter två personer mitt emot mig som har all sin koncentration riktad åt mitt håll.
Men min älskade mamma. Min fina, bästa mamma känner mig så bra. Hon vet att jag inte kan ibland, så hon förklarar lugnt för sin pojkvän när han frågar: "Låt bara tallriken stå, ställ inte in den i kylen. Hon kommer äta det om ett tag."
Och när jag bara tar en matsked av efterrättsglassen, och håller ömt handen runtom en jordgubb för att få den att bli rumstempererad, så frågar hon inte ens. Hon vet att jag blir litet knäpp när jag har det svårt. Hon föreslår istället att vi tre går och vilar en stund. För att hon vet att jag behöver det.

Och ångesten! Jag visste ju hela tiden varför ångestmonstret klöste sig upp i halsen och gav mig kväljningar. Jag blir såhär när jag är försjunken i saker som jag älskar. Att komma tillbaka till verkligheten är som ett rått slag i magen. Det känns som när jag tittar i spegeln och ser min avbild och mitt jag försvinna från skalet -- istället för att desperat vilja återvända, så vill jag inget hellre än att försvinna in i dimman och aldrig återvända. Som ett sorts förvridet och ironiskt skämt, fast det inte är roligt. Och ingen mamma i världen kan få veta att jag mår såhär, för att det går inte att säga att allt som hon har kämpat för, allt hon hjälpt mig med, slås ut av tanken på att få spendera mer tid i en påhittad värld. På samma sätt som att man inte kan säga att man helst skulle vilja stanna kvar i drömmarna jag drömmer om natten, eller försvinna i havet och inte ens försöka ta ett simtag för att komma upp igen.

Men att när man går till bussen som ska ta en hem till bubblan, så känns det som att man är botad. Jordgubben, maten som jag till slut slukade i mig, hur hennes pojkvän säger att jag är jätteduktig på att spela trots att det är första gången, och det ständiga penicillinet - min mamma.