Och den har balkong. Yay, jag är en rökare. Och grannen har en katt. Jag tänkte att vi kan ha awkward:a stirrtävlingar tillsammans.

De ska stamrenovera min lägenhet, så jag har fått en ersättningslägenhet som jag ska bo i så länge.

Som vanligt så ringde de på 08:00 hos mig i morse, och jag stapplar yrvaket till dörren. Vad är grejen med att de alltid kommer till min lägenhet först, på det exakta klockslaget då de "får" det?
"Hej! Vi ska installera det nya låset." (ser att jag stirrar tomt och nyvaket på dem) "Oj, eh. Ska vi komma tillbaka om en kvart?"
"Jaaa, det går bra."
"Eller en halvtimme?"
"Jaaa, det går bra."

Sedan kommer de en kvart senare. In kliver det fem människor som har olika arbetsuppgifter när det gäller renoveringen. De är jättetrevliga, så jag blir glad. Sedan går jag med kisande ögon mot deras huvudkontor för att hämta ut den nya lägenhetens nycklar.

När jag och mamma kliver innanför dörren senare under dagen, så tappar vi hakan. Den är så enormt, vulgärt stor. Det är en tvåa, den har både morgon- och eftermiddagssol, och köket känns lika stort som hela min lägenhet, ungefär.
Det enda jag lyckas få fram är: "Jag kommer få bo i ett ständigt eko i några månader."

Missförstå mig rätt -- jag har MYCKET saker. Men det är inte mycket plats i min nuvarande lägenhet, och man får rätta sig, materialistiskt, när man inte har plats. Så alla dessa år då jag bott ur min resväska, släpat på stora, svarta plastpåsar med kläder, öst ned attiraljer och smycken och vackra ting i lådor, så har det känts som ett utbrett hav av SAKER. Men jag har bara aldrig bott på något ställe där det finns skåp, yta, frys nog för att sväva ut. Så jag står där och försöker komma på hur fan jag ska lyckas få bort ekot med mina få möbler och fem flyttlådor. Hur mycket tyg äger jag?


Så är litet wild and crazy, och har bestämt mig för att ta med min sekretär.
Och jisses, den har en walk-in closet. Kan inte ens placera mig själv och mitt liv i en framtid då ett sådant stort boende skulle kunna bli verklighet.