Blodets tryck och dess fall

Läste på någon blogg om en kvinna som fått litet blodtrycksfall.

"Det jag upplevde de två första gångerna var följande symtom:
Kallsvettningar
Yrsel
Domningar i fingrarna
Allmän svaghet i kroppen
Svartnar för ögonen
Svimningskänsla"

Och jag bara stirrar och tänker "Det där har jag varje dag". Vad hemskt. Varje dag! Men det är en sådan där grej som man inte får klaga över, för att "litet problem med blodtrycket har väl alla", som de flesta brukar uttrycka sig. Så då får man sitta där och skämmas istället för att man måste gå i slow motion när man blir för matt (annars svimmar man); det tar så himla lång tid att knyta skorna, för du måste hålla dig fast i dörrkarmen tills synen återkommer; att du måste skriva ner saker du tänker på, för annars kan du inte skapa en vettig mening; för att folk måste vänta på ett svar, eftersom du själv måste vänta på att du återfått balansen, etc.

Fast min mamma är likadan. Och när hon inte svarar, så blir jag irriterad, fast jag vet att hon kämpar med att försöka bilda en vettig mening. Fast jag vet att det ibland tar lika lång tid för mig att knyta skorna. Fast jag vet att hon är sur och ovanligt osocial för att hon är hungrig. Jag vet inte hur många gånger jag och mamma antingen stått och skrikit på varandra eller bara suttit med nedsjunket huvud i tystnad, för att sedan äta, och därefter bli bästa vänner igen. Allt för att vi bara slutar fungera så fort vårat blodtryck blir ledset.