fredag 27 juli 2012

Mickey! Mickey! Mickey!

Idag började dagen med att jag plockade upp en gammal doujinshi och började skumma igenom sexscen efter sexscen. För så kan man ju också börja dagen. Dog litet inombords när jag tänker på att jag tog med mig den här porren till ett föredrag i gymnasiet. Tyvärr så var det inte den enda gången min svensk/engelska-lärare fick yaoi*-influerade saker insläpade i sitt klassrum.

Men först litet bakgrundshistoria. När man börjar som yaoi-fangirl, så är det omöjligt att inte stöta på Gravitation. Det är liksom bara ett stadium du måste gå igenom. I denna serie, så heter en av huvudkaraktärerna Eiri Yuki. Han är en sadistisk, sexig och mentalt förstörd romanförfattare som jag har älskat sedan jag läste om honom första gången (att man kan vara attraherad av en tecknad figur är en helt annan diskussion, som jag gärna diskuterar i ett annat inlägg). Än idag är han en av mina ultimata sexsymboler och favoriter, och jag börjar alltid fånle så fort jag tänker på honom.



Tillbaka till obekväma minnen. Jag, i mina tonårs sökande efter självsäkerhet och acceptans, bestämde mig för att skriva en väldigt innerlig "önskan" på en t-shirt.
Dagen efter lade min lärare huvudet litet på sned och frågade vad det betydde, det som stod på min tröja. Det stod:

FUCK ME 
EIRI YUKI

Varav jag rodnar, börjar stamma och svarar: "Öh, det betyder, alltså... vad det står?"
Ibland dyker de där minnena upp, och jag undrar stilla för mig själv varför jag var tvungen att trycka upp japanskt animerad bögporr i folks ansikten. Så min allmänna känsla hela denna morgonen har varit i stil med detta:






*Yaoi: Tecknat bögsex/relation/romantik. Eh.

1 kommentar:

Jenky sa...

Åh, gud... känner igen den där "oh god, why"-känslan. Kanske inte om japansk animerad bögporr då, men om mycket, mycket annat som jag gjorde när jag var yngre. Brukar försöka tänka att ingen annan än jag kommer ihåg de där grejerna men det gör det inte mindre skämskuddigt just i det tillfälle då man minns hela händelseförloppet om man säger så. Jag brukar skylla exakt allt konstigt/dumt/skämmigt/pinsamt/men ändå lite roligt på att "men jag var faktiskt bara 18 då". Mindre roligt att man liksom aldrig slutar med pinsamheter utan bara får lägga till år för varje år som går. Hehe. Men ändå. Skäms icke! Du fick säkert ut något av det då, och hellre leva ut än dölja den man är.