Memo till nästa års födelsedag:

Sluta fira min egen födelsedag HELT eller planera allt jättejättelänge i förväg. Alternativt sluta vara så jävla överkänslig just den där dagen om året. Fast det lär nog inte hända.

Är liksom trött på att alltid vara ledsen på min egen födelsedag, bara för att jag inte kan hantera mixen mellan vuxen- och barntänk. Den vuxna sidan bryr sig inte alls, och jag blir glatt förvånad när folk faktiskt vill fira mig. Den andra sidan, som alltid kryper fram mot eftermiddagen, gråter och hänger läpp för att allt inte är perfekt. Är i allmänhet sjukt otacksam. Och så får jag dåligt samvete över det, blir förtvivlad när jag blir ledsen (jag ska ju vara glad idag...) och så slutar det med att jag gråter och ber om förlåtelse för att jag är så jävla fel, jag är alltid ledsen och är personifieringen av alla negativa egenskaper en människa kan ha. Sicken jävla spiral att sjunka ned i en gång om året.

Så nu måste jag gå och plocka upp spillrorna av alla jag sårat, inklusive mig själv. Försöka andas lugnt, och sakta men säkert dra mitt logiska tänkande tillbaka i bilden. Säga till mamma hur fantastisk hon är som står ut med en sådan hemsk dotter som jag. Tacka för att hon lyssnar på mig när jag öser ur mig mörker och otacksamhet. Le mot systersonen och säga att "allt är bra nu" efter hans tidigare kommentar om att "Emelina är ledsen?". Måste sms:a en nära vän som fått smaka på min förtvivlan i form av bitskhet, nära-gråten-rösten och monotona avsked.

Det är sådana här dagar som min lätt valda offerroll blir ett alltför stort ok att bära. Och jag tänker att "nu får det fan vara nog med att tycka synd om sig själv", men jag vet inte hur man gör. Hur gör man?