På tal om inlägget innan... Jag tänker ibland, när jag blir extra överrumplad av mina känslor, att det skulle vara roligt att se hur en "vanlig" människa skulle reagera om de fick känna mina känslosvallningar för en liten stund. För om det är något jag insett att jag har, så är det intensiva känslor. Det är som att prata med en vägg ibland när jag försöker förklara storheten med speciellt vackra moln och vad de kan få en att känna. Eller hur man fiskar upp djupt gömda känslor och låter sig falla rakt ner tillbaka i just det ögonblicket man kände dem. Hur man kan sitta i timtal och bara stirra rakt ut i intet och "känna", och det är mindre viktigt om man till slut lyckas sätta ord på känslan eller inte.
"Varför skulle man vilja göra det?" har en del undrat, oförstående.
Och det är just därför jag skulle vilja visa dem. Att det inte bara är negativt att vara som jag är. Att även om fallenheten för depression alltid svansar efter en var man än går, så finns det en hel värld där ute som kan upplevas på ett sätt som de läser om i böcker. Och då kan jag tycka synd om de där människorna. Stackars dem, som aldrig får känna den där intensiteten. Men det kommer ju med ett pris. Och då tycker jag litet synd om mig själv istället.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag tror att känslosamma människor tar in omgivningen snabbare än andra, vilket skulle kunna vara livsavgörande i en krissituation. Om man nu även lyckas reagera på det också det vill säga. Så brukar jag tänka när jag bannar mig själv över mina känslostormar.
Skicka en kommentar