"– Vår starka och utåtriktade sida applåderas av omgivningen, medan känsligheten sällan ses som något positivt. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att jag är för tunnhudad. Länge trodde även jag att det var något fel på mig, säger Margareta Hägglund."
/från den här artikeln.
Det är så att läppen börjar darra och ögonen blir fuktiga. Den eviga striden; mot en själv, mot alla andra.
"Varför är du så himla känslig för?"
"Du övertolkar ju allt man säger."
"Men skärp dig."
"Nu får du sluta vara sådär känslig."
Det är ju så att man inte vet vem eller vad det är fel på. En själv eller ens mentala sjukdom? För något fel på en, det är det ju definitivt. Och just därför är det så skönt att få läsa en sådan där artikel och få känna "Nä, jag får vara såhär. Fast folk alltid säger åt mig att jag inte får".
Men ändå så ekar den senaste kommentaren kvar i huvudet. Fast jag bestämde mig för att bara borsta bort det, för den personen menar ju inget illa egentligen (eller?).
"Men du vet Emelina är ju så himla känslig. Ojdå, kom du nu när jag stod och pratade om dig."
"Ja, när man talar om trollet."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar